Ett möte med Per "Kroppen" Normark

När man kommer till arenan för att titta på en match tar man mycket för givet. Spelarnas utrustning ska vara hel och fräsch. Inga skador. Skridskorna ska vara slipade och i omklädningsrummet finns alla tänkbara bekvämligheter så att spelarna ska kunna åka ut på isen och leverera en vinst. Bakom allt detta finns de osjungna hjältarna. Materialförvaltare, massörer, naprapater med flera. En grupp människor som i skymundan sliter för att laget ska ha så bra förutsättningar som möjligt.

Med jämna mellanrum försöker vi lyfta fram dessa bakgrundsdansare och idag har turen kommit till Per "Kroppen" Normark som under tjugo säsonger knådade ryggar, la till menisken och tejpade fotleder på spelarna i Skellefteå AIK. 2009 fick han plötsligt beskedet att han inte längre var önskad i föreningen. Vi mötte Kroppen för att prata om det, men framförallt om roliga och intressanta saker som hänt under hans tid i AIK.

Varifrån kommer smeknamnet Kroppen?
Det fick jag faktiskt redan på högstadiet. Jag var med och spelade handboll tillsammans med några äldre ungdomar. Jag var ganska liten till växten och de stora grabbarna döpte mig till "Kroppen". Deras intentioner var kanske inte så snälla, men är man yngre får man bara svälja och gå vidare. Med facit i hand blev det ju lyckat, med tanke på mitt jobb.

Som ung kille, var du intresserad av hockey?
Absolut! I slutet av 70-talet brukade jag och några kompisar sälja matchprogram på AIK:s matcher. 45 minuter innan nedsläpp var de slutsålda. Vi fick en korv i lön, plus att vi fick se matcherna i hörnet av arenan, mellan sargen och läktaren. Året efter fick vi löneförhöjning med en läsk och en bilpåse. När det var fullsatt och slutspel ställde Lennart Magnusson lastpallar och bänkar på "våra platser". Han hade sålt dessa och vi fick vackert hitta ett nytt ställe att se matchen på. De gällde att vara kreativ, men jag tror inte att brandskyddet skulle ha varit särskilt nöjda med hur mycket folk man släppte in.

Hur fick du jobb hos Skellefteå AIK?
Jag hade just öppnat min egen praktik och var också engagerad i KFUM basket, samt lite grann i CRIF och Rönnskärs IF, då AIK hörde av sig. Dåvarande massören Karl Stoor var sjukskriven och de behövde en ersättare. Samma dag som de hörde av sig var det bortamatch mot Luleå. Jag var tvungen att ta hand om mina inbokade kunder innan jag kunde sticka dit, så AIK:s vice ordförande skjutsade mig till Delfinen med bil.

När jag kom in i omklädningsrummet, 25 år gammal, blev jag ganska star struck av att få träffa spelarna på nära håll, men det var bara att hugga i. Den första som behövde hjälp var Serge Roy. Han var byggd som en bodybuilder och ville att jag skulle mjuka upp hans rygg. Vi förlorade matchen, men efter det var jag en del av Skellefteå AIK och timanställdes.

Vilket är ditt bästa hockeyminne?
Det finns många. När vi gick upp naturligtvis. När vi klarade oss från negativt kval 2007 och kom hem till arenan på kvällen och möttes upp av Richard Lintner som drog iväg fyrverkerier. Seriepremiären mot Luleå 1988, då vi vann med 7-2 och Niklas Mannberg gjorde hattrick. Det finns många fina minnen, särskilt från de spännande matcherna i slutet av varje säsong. Då det drog ihop sig och allt skulle avgöras. Då gick man verkligen in i hockeybubblan.

Men ska jag välja ett minne är det serien mot Frölunda 1988. De hade krossat allt motstånd i Allsvenskan och vi hade blivit tvåa, men långt efter dem. Nu skulle vi mötas i bäst av fem matcher och det stod i tidningarna att Frölunda redan var klara för Elitserien. Vi åkte ner till Göteborg för att försöka skrälla, och jag och Börje Lindberg gick till Domus för att satsa pengar på matchresultatet.

Jag minns inte exakt hur matchen gick, men vi satsade på rätt resultat och vann. Pengarna la vi på en blombukett till kvinnan i spelkiosken, som tyckte att vi var galna som satsade på Skellefteåseger. Det blev till och med så att vi erbjöds att bo hos henne de två sista matcherna i serien, istället för att bo på hotell. Vi skrattade och tackade nej, men det är ett kärt minne. Hur som helst så vann vi de första två matcherna, och till match tre reste hela styrelsen med och tog ut segern i förskott. Det kändes inte bra och Frölunda lyckades vinna med matchens enda mål, inprickat i matchens absoluta slutskede.

Match fyra förlorade vi i femte perioden, den dittills längsta matchen i svensk historia. Matchen avgjorde John Newberry, som senare under karriären blev så less på Leif Boork, som var motståndarcoach för Mora, att han åkte fram till båset och drog på en rak höger så att Boorks glasögon gick av. 

Avgörande matchen spelades i Göteborg och stämningen i vårt omklädningsrum var elektrisk. Alla spelarna hade bestämt sig för att inte bara vinna, utan att krossa Frölunda. När de reducerade till 1-5 blev spelarna förbannade på varandra och det var inte förrän i matchens sista minuter som vi slappnade av och Kari Suoraniemi började sjunga "Mitt sommarlov" på bänken. Efter matchen kom Frölundas Conny Evensson in och gratulerade allihop. Den serien är mitt överlägset bästa hockeyminne.

Ditt värsta minne?
I vanliga fall brukar jag tänka att man vinner matcher och man förlorar matcher, och att livet går vidare, men så var det inte när vi förlorade i Leksand 2004. Redan två matcher innan mot Malmö drabbades vi av samma gummiarm som Frölunda hade i 10-1-matchen. Förlust mot Hammarby hemma i nästa match och stämningen i omklädningsrummet inför Leksand var motsatsen till elektrisk. Vi pallade inte trycket helt enkelt, och det var väldigt jobbigt att vara med om.

Jag skulle jobba åt Tre Kronor i VM under den våren och det första Stefan Liv (som jag brukade sitta med i bussen) frågade var "Hur kunde ni förlora mot Leksand?". Någon vecka senare kom Peter Forsberg in i truppen och han undrade samma sak. Men i efterhand gynnades nog föreningen av att ha mötts av dessa motgångar. När vi väl gick upp var kraften hos oss enorm.

Har du några minnen från skador som du behandlat?
Många. Ett är när Lasse Marklund två säsonger på rad täckte skott borta mot HV71 i spel 3 mot 5. Två identiska situationer i samma arena, och till och med med samma skytt; Arto Ruotanen. Första gången träffades han i bröstet och spottade blod resten av säsongen. Andra gången tog skottet lite längre ner, där det gör som ondast och det svällde upp rejält...

En annan gång gjorde Pär Mikaelsson illa sitt knä ordentligt och lämnade matchen. I omklädningsrummet sa han att trodde att han kunde spela vidare, men jag sa att det är omöjligt, du har slitit av ledbandet i ditt knä. Mikaelsson vägrade och tvingade mig mer eller mindre att tejpa och sätta dit ett knäskydd och återkom i spel i nästa period. I sina två första byten gjorde han mål och avgjorde matchen. Det bör sägas att han inte fick några men av detta, utan hans knä fungerar fortfarande bra.

Magnus Wernblom skadade också sitt knä och skulle bli borta från spel några veckor, men han var inte sugen på att vila. Vi beställde ett specialskydd  åt honom och han dealade med vaktmästarna i hallen att få testa att åka skridskor där vid elva på kvällen, och han ville ha med mig. Vi var där tre kvällar och testade. Jag tyckte att det var dumt, men Werner var tjurig. Jag slog dåliga passningar med flit så att han skulle få känna hur ont det gjorde när han vred knät. Han tyckte att det gick hyfsat och ville att jag skulle agera ryggsäck i ett sarghörn. Jag gjorde som han sa, men hade inte räknat med att spelade så matchlikt att han skickade ut en armbåge i mellangärdet på mig. Det dröjde inte länge innan han var tillbaka i spel.

Men plötsligt fick du inte stanna. Vad hände?
Ärligt talat har jag inte något bra svar, men när Lasse Johansson kom ville han bygga om det medicinska teamet och ha saker på sitt sätt. Säsongen innan hade Mikael Renberg skadat käken och vi gjorde en missbedömning av hur snabbt han kunde vara tillbaka i spel. Den situationen skapade två läger hos teamet, och jag tror att det låg till grund för att det blev som det blev. Men jag fick aldrig en bra och ärlig förklaring.

Det här var tufft för mig, som hade lagt ner själ och hjärta i AIK och fick veta att de inte tänkte förlänga mitt avtal. Jag tog det hårt och det dröjde innan jag såg en match live. Spelare som Gabriel Karlsson och Kent McDonell hörde av sig och förstod ingenting. Idag följer jag hockeyn och ser alla matcher, på TV eller på plats, men det var ett bittert avslut.

Har du kontakt med några gamla spelare idag?
Ja, med många av de som bor kvar i stan. Jag och Niklas Mannberg åker längdskidor tillsammans och jag hänger med Mattias Nilimaa och Pär Mikaelsson ibland. Det är också roligt att jag kommer i kontakt med gamla spelares söner, som nu är aktiva. Exempelvis har jag hjälpt både Simon Krekula, Axel Holmström och Marcus Pettersson, vars pappor har ett hockeyförflutet i AIK.