Ensäsongsforwards

Genom åren har det kommit ett antal spelare där Skellefteå har känts som en mellanlandning i karriären. Flyttfåglar med många olika klubbar på sitt CV som alltid tycker att gräset (lönechecken) är grönare någon annanstans. Fördelen med dessa är att de ständigt vill prestera för ett nytt, bättre kontrakt. Nackdelen är att det inte går att bygga runt dem då de ändå, mest troligt, åker iväg efter säsongen.

Det är ju ganska lätt att skriva ett sådant inlägg då vi redan har facit i hand, men tittar vi i backspegeln så har vi haft fel några gånger också. Bud Holloway och Janne Pesonen, exempelvis, var två forwards som vi trodde skulle göra ett år här för att sedan lyfta blicken och hitta något intressantare. Vi ska försöka bena ut vad begreppet ensäsongsforward betyder.

Det första kriteriet är givetvis att det skrivs ett ettårskontrakt. De ska också ha en ganska stark flyttbenägenhet. Lönen ska vara väl tilltagen, en tilltänkt spetsspelare helt enkelt. Det kan ju antingen leda till att AIK inte är nöjda med prestationen sett till lönen, eller så kan det leda till att spelaren är sugen på en ny utmaning, som ger ännu bättre betalt.

Tre jättetydliga ensäsongsforwards är Brett Harkins, Lee Goren och Mikko Lehtonen, som alla använde AIK som ett avstamp mot något bättre. De finns dock inte med på listan eftersom de faktiskt kom krypande tillbaka, när AIK hade odlat fram grönare gräs. De finns också en uppsjö av forwards som gjort en säsong här, men som inte passar in på ovanstående kriterier. Till exempel Fredrik Hynning, Daniel Widing eller Daniel Hermansson. Samtliga artistare eller andra korttidslösningar faller också bort.

1986/87: Randy Heath
Heath är något av en favorit hos bloggen, med sin stilrena mustasch och livsavgörande insats mot Modo. Vår första nordamerikanska forwardsimport skrev ett ettårskontrakt mest för att AIK inte var säkra på hur en sådan här lösning skulle vara. Ett heltidsproffs bland de övriga halvtidsarbetarna. Hur skulle en kille som bott i New York acklimatisera sig till livet på Floravägen, Morön?

Svaret var att det gick bra. Hockeymässigt gick det också bra, med en andraplats i den interna poängligan med 26 poäng på 36 matcher. Problemet var bara att man bara fick ha två utländska spelare i truppen på den tiden och Skellefteå var ett lag som slogs i botten. Således behövde importerna vara ännu bättre, så Heath drog vidare till Västerås.

1987/88: Kari Jalonen 
Det är fortfarande ofattbart hur vi lyckades landa Jalonen, som stått för 93 poäng i Kärpät säsongen innan och var det öppna Europas hetaste forward. Oavsett hur det gick till (det figurerade mycket svarta pengar då), så var det givet att Randy Heath fick flytta på sig. Jalonen kom in och visade med hela sitt kroppsspråk att han var ”the man”.

Trots bristande lagspelaregenskaper så ville SHC ha kvar Jalonen och han ville, otroligt nog, stanna. Detta trots att vi var ett lindansargäng och att han var tämligen ensam på sin nivå. Utlänningsreglerna gjordes tyvärr om och vi valde Kari Suoraniemi istället. Trots att Jalonen kunde tänka sig ett år till, är det få som har en sådan ensäsongsaura som han hade.

1988/89: Jeff Hällegard 
Under avdelningen helt omöjliga mantlar att axla, hittar vi här sörlänningen Jeff Hällegard. Mannen som skulle ta Kari Jalonens plats. Han valde till och med samma nummer. Nu var det ingen som hade sådana förväntningar på Jeff, men han var ändå en sorts prestigevärvning, trots att han senast spelat i Vita Hästen och öst in poäng. Han hade också hunnit med två säsonger i Djurgården.

Vi misstänker att Hällegard hade bra betalt. Vi misstänker också att han inte trivdes särskilt bra i lilla Skellefteå. Vi VET att han var lika otymplig som en Finlandsfärja när det kom till snabba vändningar ute på isen. Men vad vi också vet är att Jeff Hällegard lyckades med det som Kari Jalonen misslyckades med; nämligen att hålla kvar SHC i Elitserien efter jul. Året efter återfanns han på nytt i Vita Hästen.

1989/90: Pekka Järvelä 
Ny säsong. Ny finsk spets. Den här gången hitvärvad från Ilves i SM-liiga. Järvelä hade ryktet om sig att vara nästan lika bra som Jalonen, men med en ödmjukare framtoning. På det stora hela stämde det nog ganska bra, men skador satte stopp för hans framfart till en början och dessutom var Skellefteå ett lag utan framtidstro.

Säsong efter säsong slogs vi för vår överlevnad och sådant tär. Järvelä var en av få som höll måttet den säsongen, även om det rann över för den timide finländaren i samband med att det stod klart att vi skulle åka ut. Möjligtvis skrek han bara ”nu åker jag tillbaka till Finland, era jävlar!”, men domaren valde att ge honom tio minuter för snack.

1994/95: Chris Kontos
Chocken hade nog varit ännu större än vad den var när han kom, ifall Chris Kontos hade förlängt sitt kontrakt med ytterligare ett år. Dels hade han redan hunnit få sitt svenska äventyr, med fyra forwards i varje kedja som russinet i kakan. Dels hade mannen som tagit dit honom, Robert Barnes, lämnat sedan länge. Och dels var AIK ett tämligen uselt lag.

Globetrottern Kontos, som utöver Sverige och Nordamerika också hann med svängar till Finland, Schweiz och Tyskland, minns dock tiden i Skellefteå med välbehag. Det kanske inte var hela världen att torska mot CRIF när han fick uppleva midnight sun, allemansratten and Swedish meatballs. Efter året här flyttade han till Cincinnati Cyclones.

2001/02: Marko Kivenmäki 
Efter ganska många år med ganska många forwards som man önskat bara gjort en säsong kom helrenoveringen 2001. Det finns en hel del forwards i den truppen, som har hög potential att skriva ett ettårskontrakt, inte fungera i gruppen och sedan dra vidare. Men vi tycker att Kivenmäki sticker ut lite extra.

Hade det inte varit för badmintonskadan då hans hälsena justerades, hade det inte funnits en chans att han valt oss. Så lät det både på Gunnar Eriksson och Pasi Mustonen. Kivenmäki kom alltså hit med hög svansföring. Egentligen var den nog, spelmässigt befogad, men i och med att det var en ganska egoistisk herre utan större intresse för andra än sig själv, var det naturligt att det bara blev ett år.

2006/07: Jason King
I överlevnadsfasen efter Elitserieuppgången gällde det att få hyfsade fiskar på kroken. Här var kanske AIK den mest drivande parten vad gällde att skriva kontrakt på endast ett år. Jason King tog Jonathan Hedströms tilltänkta plats, och var framscoutad av Mats Lindgren, efter att de båda tillhört Vancouver Canucks organisation.

King gjorde en hedervärd insats med 15+4 i poängkolumnen. Ungefär lika mycket som Johan Ramstedt eller Fredrik Krekula, till mångdubbla lönen. Men inget ont om King. Han gjorde väl ungefär det han skulle. Efter säsongen skildes vi åt som vänner och i efterhand är det knappt att vi minns varandra.

2008/09: Niko Dimitrakos 
Den mest kompatibla ensäsongsforwarden av alla! Vi visste inte vad vi hade att vänta när han kom. AHL-forwards kan ju innebära himmel eller helvete och dessutom skulle han ersätta kultförklarade Lee Goren. Ingen enkel uppgift, men Dimitrakos lyckades överträffa Gorens insats med högst en tiondel av Gorens karisma.

Niko öste in poäng, med hjälp av Brad Moran och Mathias Månsson. AIK ville förlänga tidigt, men Dimitrakos ville avvakta. Läs tjäna mer pengar någon annanstans. Vi har tidigare, med visst mothugg, lyft hans betydligt mycket räddhågsnare spel i slutet av säsongen. Orolig för att en skada skulle kunna stjälpa nästa kontrakt. Nu fick han en saftig lönecheck av CSKA Moskva och vi gick vidare och blev ännu bättre.

2009/10: Tomas Surovy (bilden)
Kom mest hit som tilltänkt lekkamrat till Petr Tenkrat, men den Tjeckoslovakiska duon var ingen särskilt lyckad lösning. De båda var drömförvärv några år tidigare, men valde mer framgångsrika, svenska klubbar. Nu hade sanningen kommit ikapp Surovy, som gjort två rätt svaga säsonger i Linköping innan han kom hit.

Visst blixtrade han till ibland, men det var nog det rätta intresset som saknades. Anbud saknades dock inte efter sin 10+13-säsong och efter AIK-året gjorde Tomas Surovy faktiskt sju raka KHL-säsonger. Givetvis fördelat på fem olika lag, såsom den ensäsongsforward han är. Det hade varit kul att se honom brinna under sin tid här.

2014/15: Kirill Kabanov
Därefter följde en tid i Skellefteå AIK:s historia som verkligen stavas kontinuitet. Inga dyra importer som kom hit på chans (vi är medvetna om Vesce), utan truppen bestod av i princip samma gäng, kryddat med supertalanger från egna led. En satsning som gav resultat, men som 2014, kostade allt vi hade åstadkommit.

Truppen skulle byggas om, och det är klart att vissa kantbollar skulle ingå i det. Vi kunde lika gärna ha nämnt Rob Schremp, men Kabanov är roligare. Dels är han ryss. Dels hade han sin agent som svassade runt arenan i tid och otid. Han gjorde ingen floppsäsong med 29 poäng och vinst i interna +/-ligan. Flyttlasset gick dock vidare och det hade varit kul att se om han någonsin packade upp exakt alla grejer som han kom hit med.

2018/19: Mathis Olimb
En som egentligen fått alldeles för lite skit hittills är den norske, ständigt flinande, latmasken Mathis Olimb. Otroligt svag fingertoppskänsla av Mikael Lindgren att ta hit en snirklande, omständlig center till dagens AIK, som spelar med oerhört hög fart. De gråa hår man börjar skymta i kalufsen, kan i många fall härledas till Olimbs val att vända en gång till.

Han fick verkligen chansen, både mellan Jocke och Möller, men även med Jimmie Ericsson och Juhamatti Aaltonen, men tog inte sina chanser. Olimb hade gjort många fina säsonger i både Frölunda och Linköping, men nu hade tåget gått och hade inte Micke Lindgren panikryckt i nödbromsen hade slutet av den här texten handlat om någon annan än Mathis Olimb.