Den fula ankungen som blev en svan: Sagan om Johan Åkerman

Hockeykarriären inleddes i Tranebergs IF i västra Stockholm, med mamma Gunilla som hans största supporter. TV-pucken var inte aktuellt, men Hammarby fick upp ögonen för den spelskicklige, men långsamme backen och han tog sig upp i a-laget, via juniorlaget. Under de första två säsongerna gjorde han sammanlagt 11 poäng, innan han fick ett stort genombrott med 35 poäng på 37 matcher.

Resan uppåt fortsatte till Solna, där förhoppningarna var att de hittat ett guldkorn i den hårdskjutande Åkerman. Så blev det inte alls, istället blev han snabbt publikens stora hackkyckling. Det nådde till och med den nivån att det här var bekant på riksnivå. Han var långsam. Han sjabblade med pucken och hans offensiva egenskaper märktes inte alls.

På tre säsonger i Gnaget producerade han 12 poäng, fick spela med J20 och lånades en period ut till Vallentuna. Nåja, det är ju inte alla som ens tar sig till Elitserien, men han skulle inte bli så bra som han och Gunilla hoppades på. Hockey var ändå det bästa han visste, och Åkerman valde att starta om karriären i Vålerenga i Norge.

Där hittade han självförtroendet och blev den iskalle powerplay-backen som vi lärde känna under sju år. 100 poäng på 78 matcher under två säsonger, och dubbla norska mästerskapstitlar. En kväll dök Skellefteå AIK:s sportkommitté upp för att titta på powerforwarden Magnus Hermansson, vilket vi berättat om i ett tidigare inlägg. De åkte istället därifrån, kanske med vetskapen om att de upptäckt Sveriges bästa offensiva back under de kommande tio åren.

Det blev ett tvåårskontrakt för Johan Åkerman och det blev en annan känsla att gå på matcherna. Vi hade för första gången på länge en jättebra spelare och tillsammans med Patrik Ekholm och Fredrik Näsvall gav han oss ett hopp vi inte hade haft på nästan tio år. Första säsongen gjorde han 45 poäng på 46 matcher och Elitserielagen fick upp ögonen för honom, vilket han bekräftade i Norran.

Hockeyn i Skellefteå och trivseln med jobbet på Canon, samt den statusen han hunnit bygga upp under sitt första år fällde dock avgörandet, och Åkerman valde att hedra sitt kontrakt. Men vad var det som gjorde att vi fastnade för Johan Åkerman? Det magiska spelsinnet med de fina, långa förstapassen? Powerplayspelet med både kyla på blålinjen och det stenhårda skottet? Även om det var unika egenskaper, tror jag ändå att det var något annat som skapade kärleken hos fansen.

Han stod för en vinnaraura och var en spelare man kunde lita på när det gällde. 2-2-kvitteringen borta mot Löven, efter 19.41 bar hans namn. Jagade vi kvittering spelade han orimligt mycket. Slogs det en skottpassning som ledde till öppen kasse för Mikaelsson, var det Åkerman som stod för den. Han var en ledande spelare och utstrålade att han ville vara en ledande spelare.

År två blev hans och lagets sämsta. Rolle Stoltz tog över som tränare och vi spelade väldigt tråkigt och defensivt. 29 poäng på 42 matcher innebar, när vi tittar tillbaka, säsongen som gjorde att han missade att nå det gyllene snittet, med en poäng/match genom hela sin AIK-karriär. Vi floppade dessutom och åkte ut mot Oskarshamn hemma i playoff.

Han skrev ganska tidigt ett nytt tvåårskontrakt och ville gärna vara med i Skellefteås nysatsning. Pasi Mustonen tog över som tränare och släppte Åkermans tyglar fria, vilket ledde till att poängen började trilla in i rask takt. Trots att laget kryllade av spektakulära nyförvärv var det Åkerman, Mikaelsson, Ekholm och Stefan Lundqvist vi lutade oss mot. I en episk intervju i Nordnytt fick han frågan: ”Vill du inte spela i Elitserien?”. Svaret gav oss tårar i ögonen. ”Det skulle vara i Skellefteå rå”.

Nästa år skulle ändå bli ett nyckelår, då kontraktet gick ut. Laget byggdes vettigare och för första gången gick vi till Kvalserien. Vi var väl inte riktigt nära, men fick ändå någon sorts vittring och Åkerman trivdes med att vara den stora fisken. På läktaren hängdes en ”KUNG ÅKERMAN”-banderoll upp och nu var det bara att vänta och se. Skulle han lockas av spel i högsta serien eller var Skellefteå AIK:s projekt fortfarande intressant?

Svaret var ett treårskontrakt och när vår bäste spelare sände ut sådana signaler gick inte direkt hockeytempen i Skellefteå ner. Joakim Lidgren, Martin Maskarinec, Riku Varjamo och nu var det Pekka Poikolainens tur. Alla ville spela med Johan och alla lyfter fram honom när man pratar med gamla spelare. Han var helt unik.

Åkermans femte säsong och fjärde tränare. Ulf Taavola adderade en ny nivå av noggrannhet och hamnade omedelbart i konflikt med den fria själen Fredrik Näsvall. Oron över att hans fyrkantighet skulle bakbinda Åkerman var obefogad. Till och med Uffe insåg att det bästa är att låta Johan ha sin frihet. Därmed inte sagt att Åkerman saknade förmågan att underordna sig.

Femte säsongen slog han istället sitt personliga poängrekord med 56 poäng. Årgångsvinet Åkerman fortsatte att utvecklas och AIK fortsatte att hitta sätt att inte gå upp i Elitserien. Frågan var hur länge han och de andra skulle orka. Samtidigt var stämningen i stan otroligt uppvarvad och många av spelarna vittnar om att det var deras bästa hockeytid.

Wernblom, Söderberg, Harkins, Öberg. Listan över otroligt bra allsvenska spelare i AIK var lång, men det fanns bara en Johan Åkerman. Hans sista säsong blev hans bästa med 70 poäng och för tredje året i rad vann han backarnas poängliga. Han vann också assistligan i Allsvenskan. Plusminusligan. Slog poängrekord för backar genom tiderna i landets näst högsta serie. Nu var det väldigt spännande att se hur han skulle stå sig i Elitserien.

Att det inte skulle bli i Skellefteå stod klart redan under det nattliga firandet efter Boforsmatchen. I efterhand berättade han att han behövde en ny utmaning och att det tärde enormt på honom att vi aldrig gick upp. Kontraktet med HV71 var förmodligen påskrivet för länge sen och, ärligt talat, blev man mer ledsen än arg.

Samtidigt kunde man leva med det. Han hade gett oss sina bästa år och stannat kvar, trots locktoner från Elitserien. Vemodigt, men snart 34 år och kanske för långsam för högsta serien. Dessutom skulle vi få kriga i botten och det hade blivit tufft för Åkerman med mycket spel i egen zon. Idiotiska tankar, med tanke på hur bra han faktiskt var.

För ett år senare hade han vunnit backarnas assistliga, gjort 48 poäng och spelat ishockey-VM. Två år senare var han svensk mästare och trots att han var motståndare, unnade man honom det. Han hade ju gett oss hoppet tillbaka. Det var väldigt fint när han kom tillbaka första gången som motståndare. Han hyllades av hela arenan och den ömsesidiga respekten mellan spelaren och fansen var vacker.

300 poäng på 300 allsvenska matcher. Kobent skridskoåkning. Ett otal dubbelutvisningar mot Björklöven. Motorn bakom hela vår resa, från ett hyfsat lag till Elitserieavancemanget. Åkerman, Åkerman, Johan Åkerman. När han rör pucken, så blir det mål. JOHAN ÅKERMAN! Tack för allt du gav oss.