De riktigt gamla hjältarna

Det finns många spelare som borde få mycket större utrymme här på bloggen. Exempelvis Ola Stenlund, Fredrik Öberg och Jesper Frödén. Men det finns ännu större hjältar, legender, där vi har brustit totalt och det är första generationens Skellefteå AIK:are. De som var med (nästan) från starten. De som skottade upp planen på Norrvalla för att kunna träna.

På ett sätt är det här våra mest slagkraftiga spelare någonsin. Många var bofasta i landslaget och pionjärer inom sporten. De satte idrotts-Skellefteå på kartan och vi bör vara evigt tacksamma över deras insatser. För utan dessa skulle knappast nutiden se ut som den gör. De spelarna som ska presenteras idag la grunden för hockeyintresset i bygden.

Anledningen till att de får så lite utrymme här är att deras tid utspelade sig före de flesta av vår tid. Det är lättare att skriva och beskriva något man själv har sett och upplevt. Att minnas kylan när matcherna spelades utomhus och ha en riktig relation till den tidens hjältar. Vi ska i alla fall göra vårt bästa för att hedra deras minne idag.

Vi kommer, så gott vi kan, att berätta om sex stora AIK:are från förr. Det finns naturligtvis fler, men gränsen drogs vid de allra största. Därmed inte sagt att vi glömt Yngve Casslind, Haldor Jonsson, Harry Granberg, Folke Aronsson och Elon Sundström. Tvärtom, men idag handlar det om sex andra spelare vars svartgula låga alltid kommer att brinna, var de än befinner sig. Ett dreamteam från förr, och när man tar ut en drömfemma består den som bekant av en målvakt, två backar och tre forwards.

Målvakt: Lennart ”Klimpen” Häggroth, 1940 - 2016
Det blev förvisso bara fem säsonger i AIK för Klimpen (smeknamnet kom sig av att han enligt en lagkamrat i Kiruna tyckte att han liknade klimpen i köttsoppa), som växte upp just i Kiruna. 21 år gammal valde han Skellefteå, bland annat i konkurrens med Timrå och Brynäs. Men Skellefteå låg närmast hemmet och dessutom fanns några av hans idoler i AIK. Dessa finns också med i det här inlägget.

Trots att Kiruna låg i division två hade han testats i b-landslaget, men i AIK blev han det självklara valet i landslagsburen. Sammanlagt blev det tre VM-turneringar och ett OS, med fina resultat. Ett VM-guld, två VM-silver och ett OS-silver. När Sverige vann VM 1962 (Den gliiiider in i mål) blev han dels uttagen till turneringens all-star team och dels byttes smeknamnet Klimpen ut till "Guldklimpen".

Räddningsprocenten under AIK-åren var magisk, trots den mycket öppnare och målriktade hockeyn, låg han på siffror runt 0.880. Toppåren blev ganska få, och efter fem säsonger i Skellefteå valde han att varva ner och flytta hem till Kiruna. Som bekant brottades Klimpen med alkoholbekymmer, men gjorde sig kvitt dessa och ses idag som en av Sveriges bästa målvakter genom tiderna. När AIK introducerade "Wall of Fame", 2013, var han en av spelarna som kom upp. Lyckligtvis han hann få vara med om detta. Tre år senare avled allas vår guldklimp.

Back: Göte Almqvist
Almqvist föddes passande nog 1921, och skulle nästa år (precis som hans AIK) fyllt 100 år. Göte sägs vara den mannen som ligger bakom våra tigerränder. Under hockeyns första år bestod en laguppställning av väldigt få spelare och Almqvist bör ha haft en väldigt god fysik, då AIK och andra lag ofta bara gick runt på 3-4 backar.

I och med att hockeysektionen i Skellefteå kom till 1943 var han relativt gammal då karriären tog fart, men höll å andra sidan igång länge. Den aktiva karriären avslutades 1961, då Göte skulle fylla 40 år. Landslagsmeriterna bestod av ett VM-guld, ett VM-brons och ett OS-brons, men egentligen är inte dessa det viktiga för någon av våra gamla hjältar. Det är ju vad de gjorde för AIK som räknas.

Om vi tittar igenom historiska årtal så var Göte Almqvist verkligen med när hockeyn blev stor här i Skellefteå. 1952 blev vi Norrlandsmästare (samma år som tigerränderna invigdes). Han var med under vår första säsong i högsta ligan och han var med när vi vann våra första SM-medaljer, silver 1958 och brons 1960. Tyvärr lämnade han oss alldeles för tidigt, 1994.

Back: Hasse Svedberg
AIK:s första målskytt någonsin i högsta serien och ses också som vår största riktigt stora stjärna. Han bildade backpar med Göte Almqvist och var den som stod för grovjobbet och backade inte undan för tuffa tag framför kassen. 24 år gammal kom Svedberg till Skellefteå från Piteå. Efter den flytten blev han AIK trogen under tio säsonger och hann dra på sig många fina meriter.

1957 var han med och bärgade Tre Kronors andra VM-guld genom tiderna och året efter var han lagkapten när Sverige vann VM-brons. Samma år var han den tredje någonsin att vinna den prestigefyllda Guldpucken. AIK tränade ett par gånger i veckan och innan Norrvalla blev konstfruset hittade de en tjärn uppe vid Vitberget att träna på.

Tyvärr är statistiken från 50- och 60-talet mycket bristfällig, men trots att han kanske främst briljerade defensivt blev det en del mål och att ha gjort mål både i OS och VM är få förunnat. Efter karriären testade han på tränaryrket, men trivdes inte så bra med det. Både Göte Almqvist och Hasse Svedberg är invalda i Wall of Fame, men tyvärr hann ingen av våra första och största backstjärnor vara med om den äran. Hasse Svedberg dog året innan, 2012.

Center: Anders "Acka" Andersson
Vi avslöjar redan nu att kedjetrion kommer att bestå av hela Myggkedjan, där vår meste landslagsman Acka Andersson var en viktig del på sin centerposition. Namnet Myggkedjan kom av att de svärmade i offensiv zon, likt myggor som aldrig ger sig. Född och uppvuxen i Skellefteå och tog som artonåring plats i a-laget och visade omedelbart framfötterna.

Redan ett år senare var han VM-spelare och världsmästare. Andersson deltog i sex VM och två OS, och har förutom VM-guldet 1957, ytterligare ett VM-guld, ett VM-silver, ett VM-brons och ett OS-silver. Två år i rad vann han Guldpucken och det här var en Skellefteå-kille som verkligen satt oss på kartan. Han ansågs som Sveriges bästa spelare under många år och ledde verkligen AIK.

Enda plumpen i protokollet är att han lämnade AIK för Färjestad under två säsonger. I övrigt blev det tolv a-lagssäsonger i AIK innan han pensionerades. Givetvis är även han invald i AIK:s Wall of Fame, men även han hann lämna oss innan dess. Acka dog 1989, men lever givetvis alltid kvar. Främst i våra minnen, men han har även gett namn till en av AIK:s maskotar.

Forward: Eilert "Garvis" Määttä
Den andra maskoten heter Garvis och namnet kommer från Ackas Myggkedjekamrat Eilert Määttä. Ursprungligen från Kiruna och flyttade till AIK 1956, utan att ha gjort några juniorlandskamper. Men när karriären avslutades arton år senare var han en av våra mest meriterade spelare med två VM-guld, tre VM-silver, ett VM-brons och ett OS-brons.

Han blev Garvis med hela svenska folket då han kvitterade till 4-4 mot Sovjetunionen i Sovjetunionen. Det räckte med oavgjort för Sverige och en ny nationalidol var född. AIK firade också (nästan) triumfer på hemmaplan. Under Myggkedjans aktiva år i klubben vann Skellefteå tre SM-silver och ett SM-brons.

Tyvärr fick den här tidens gyllene generation aldrig glädja publiken med ett SM-guld, vilket de naturligtvis var väl värda. Garvis karriär är lite nedsvärtad, då han 1963, på grund av ett bättre civilt arbete, flyttade till Södertälje. Han blev kvar i södra Sverige livet ut och avled 2011. Två svenskar har prytt den sovjetiska statstidningen Pravdas framsida; Olof Palme och Garvis Määttä.

Forward: Karl-Sören Hedlund
Den mest anonyme myggan och den ende i det här gänget som fortfarande är vid liv är vänsterforwarden Karl-Sören Hedlund. Inte så konstigt med tanke på den mer blygsamma mängden internationella meriter. Ett fåtal landskamper och ett VM-brons, är inte dåligt, men jämför man med hans kedjekamrater ligger han i lä.

Nationellt har han samma antal SM-medaljer som de övriga, utan pricken över i. I det tidigare inlägg ”De största sveken” kom ingen av dessa herrar med, trots att de lämnade till konkurrenter i samma serie, men det var andra tider då. 1963 stack Garvis, året efter Karl-Sören och ett antal år senare Acka. Det är som att vi skulle ha förlorat Jimmie, Jocke och Möller till andra lag i SHL.

Karl-Sören hamnade i Västerås och blev kvar där karriären ut. Han glömdes dock aldrig bort i Skellefteå och 2016 anslöt han till sina vänner i Wall of Fame, med enda skillnaden att han fick äran att uppleva det. Så här 60-70 år senare är det svårt att förstå hur bra de här spelarna var och hur dåliga förutsättningarna var, men vi är evigt tacksamma för insatserna de gjort för att lägga grunden för det vi ser idag.