Att komma till AIK och åka tillbaka (med svansen mellan benen) till samma lag

Är gräset grönare? Den eviga frågan. Syftet med talesättet är nog att man ska komma fram till att det inte är det. Och det har man ju kommit fram till själv vid några tillfällen. Hur smakar den nya Magnum pistage? Tonfisk på pizzan vore kanske gott? I slutändan går man tillbaka till Magnum mandel och Hawaii.

Sen finns det förstås en massa exempel när man testar något nytt som faktiskt fungerar. Om vi ska översätta det här till hockeyspråk så syftar vi på nyförvärv. Vissa lyckas och andra inte. I vissa fall har vi gjort oss av med spelare vi kanske borde haft kvar. Man vet vad man har, men inte vad man får. Det är ju bara så kittlande att se vad man får!

Dagens tema är nyförvärv som testat om isen är vitare i Skellefteå, och sen av olika anledningar återvänt till samma lag som man kom ifrån. Vissa drog tillbaka mitt under brinnande säsong och andra stannade i flera år. Men summan av kardemumman är att de återvände till exakt samma plats som de kom ifrån.

Från början spände vi bågen väldigt högt och tänkte lista alla spelare som återvände till ett lag där de NÅGON GÅNG varit tidigare, men då hade listan innehållit 30 namn och det hade inneburit ett mastodontinlägg och så blev det inte. Men jag förstår att ni blir nyfikna, så innan vi går in på huvudrätten bjuder vi på en okommenterad lista över Spelare som flyttat från AIK och återvänt till ett lag där de tidigare, någon gång, spelat:

Mantas Armalis - Djurgården
Anton Holm - Solna
Juhamatti Aaltonen - Pelicans
Alexander Urbom - Djurgården
John Klingberg - Frölunda
Fredrik Hynning - Solna
Christian Söderström - Timrå
Ville Koistinen - Ilves
Petr Tenkrat - Kärpät
Yared Hagos - Timrå
Kimmo Koskenkorva - Kärpät
Markku Tähtinen - Ässät
Andreas Paulsson - Väsby
Pål Johnsen - Storhamar
Marko Kivenmäki - Frisk Asker
Kari Yli-Mäenpää - Vasa Sport
Pekka Järvelä - Jokerit

Nästan hälften ovan kommer från finska klubbar och man kanske kan tycka att de är väldigt lojala som återvänder till ett tidigare lag. Man kanske tror att de känner sig trygga där. Men i själva verket är de varken lojala eller trygga. Många finländare hinner representera en massa lag under karriären, så det är nästan svårare att hitta ett lag där de INTE har spelat förut.

Nu går vi över till de spelarna som kommit till oss och lämnat för samma klubb. Vi är alltså deras tonfiskpizza. Vi har valt att ta upp dem i en viss ordning. Nämligen den minst önskvärda först och så avslutar vi listan med den vi helst hade velat ha kvar.

Patrik Westerback 
2001 kom Westerback från Vasa Sport, som spelade i Mestis, Finlands motsvarighet till Hockeyallsvenskan. Han kom med rykte om sig att vara en superstjärna och talangmässigt borde han vara i andra änden av den här listan, men de mentala problemen tog överhanden och Westerback återvände till Vasa efter mindre än ett halvår. Sistaplatsen motiveras med att hans negativa påverkan på gruppen var stor.

Niklas Strandberg
Från Piteå kom backen, som än idag smyghånas på nätet. ”Då kan vi lika gärna ta in Stralla”, har skrivits mer än en gång. Anledningen till att han kom till AIK var att vi hade tre JVM-backar som var borta på landslagsuppdrag och vi behövde en temporär lösning. Ledningen var så nöjda med Strandberg att han blev kvar även över nästa säsong, innan han återvände till Piteå igen.

Carl-Johan Klint
Efter att AIK ångesttorskat mot Hammarby 2004, valde vi att hämta hit målvakten Carl-Johan Klint som storspelade i den matchen. Klints karriär var väl inte särskilt lysande, varken före, under eller efter säsongen i Skellefteå. Det blev nämligen bara ett år här uppe (Klint var tredje man i Dunham/Gauthier-soppan) och Hammarby fick tillbaka sin målvakt.

Björn Lavander
Skellefteå AIK:s egen ”Legion of doom” kom hit 2000. Stefan Lundqvist och David Engblom flankerade Piteå-centern Björn Lavander. Egentligen innebar kedjan ingen större succé och när Stefan Lundqvist avancerade till Mikaelssons kedja, gick Lavander åt motsatt håll. En entaktad dieselmotor som blev allt sämre ju längre säsongen led. Tillbaka till Piteå, där han dubblade poängskörden.

David Engblom 
När vi ändå är inne på ”Legion of doom”... Engblom kickstartade säsongen och, kanske inte vräkte in poäng, men näst intill. I slutändan stannade han på 8+8 och återvände till Solna, där han ses som en riktig kultspelare. Bland annat valde han att stanna kvar när de tvångsdegraderades till division ett och han har också jobbat som materialförvaltare i Gnaget.

Jarkko Glad
Det var alltid mäktigt att värva från SM-liiga medan vi låg i Allsvenskan. Hälften av gångerna blev man nöjd och resten av spelarna innebar en besvikelse. Glad ligger någonstans mittemellan och lever fortfarande på sin monster-plusminusstatistik. Nämnas bör att han spelade bredvid Johan Åkerman. Hans insatser räckte inte för AIK och Glad återvände där han kom ifrån; Ässät.

Daniel Hermansson 
Efter att inte riktigt ha platsat i Leksand valde Hermansson att få tillbaka självförtroendet i Arboga. Det gick fint och året efter lockade topplaget Skellefteå AIK. Mönsterbrytaren Hermansson fick en bra start, men stagnerade och återfanns i fjärdekedjan i slutet av säsongen. Tillbaka till Arboga för att hitta självförtroendet. Igen.

Jeff Hällegard 
Otymplige Hällegard kom från en kanonsäsong i Vita Hästen, med 1,49 poäng/match. Division ett (dåvarande näst högsta serien), men ändå. AIK vann dragkampen om honom, men efteråt var det ingen konkurrent som önskade att de inte sockrat deras erbjudande. Hällegard semi-floppade i Skellefteå och Vita Hästen tog emot honom med öppna armar. 1,14 poäng/match när han var hemma igen.

Henrik Hetta
Hetta fick oförklarligt många fans på sin sida under sina två år i AIK. Själv ser jag bara en vältränad hockeyrobot utan större talang eller spelförståelse. ”Erik Forssells ersättare” höjde inte direkt sitt marknadsvärde här, men stod i alla fall för ett hårt jobb och några viktiga mål. Största pluset går till NP för ramsan 800 grader. Efter AIK-åren återvände Hetta till Malmö.

Mikko Mäenpää
Finske backen Mikko Mäenpää kom till AIK från finska HPK, där han mellanlandade efter en kort tid i USA. Likt Jeff Hällegard öste han in poäng både före och efter det att han var i Skellefteå. Hit kom han med höga förväntningar, som han inte lyckades infria. Men, som sagt, tillbaka i tryggheten i Finland och HPK, så började poängen trilla in igen.

Steve Potvin 
Det bästa med värvningen av Steve Potvin är maktdemonstrationen gentemot Björklöven. Vi kunde hur lätt som helst bara plocka åt oss deras allra bästa spelare, med löften om pengar och framgång. När vi sedan inte behövde Potvin skickade vi helt enkelt bara tillbaka honom till Umeå igen. En av de tydligaste symbolerna för maktförskjutningen i Västerbotten.

B-O Karlsson 
Efter att halverst ha bråkat sig bort från Boden, tänkte B-O lägga ner karriären. Men han lockades av hockeyfebern som rådde i Skellefteå och gjorde två magiska säsonger i AIK. Hans ålder låg honom i fatet då kontraktet gick ut, men Karlsson hade fått en nytändning och grävde ner stridsyxan och återvände till Boden.

Magnus Wernblom 
Den ende på listan som flyttade tillbaka till ett högre rankat lag. Modo måste ha chockats när impulsive Wernblom skrev på för Skellefteå AIK som låg i Allsvenskan. Förmodligen spelade de ett ekonomiskt spel, och ville förhandla. Werner förhandlar inte. Han agerar. Tyvärr lockade Ö-vik igen efter tre år i AIK, framförallt när han hade barn i skolåldern.