Under de ljuva åren, när det kom fram en oändlig ström talangfulla juniorer, drabbades ett antal av dessa av överflödets förbannelse. I vanliga fall hade de tagit en plats i a-laget och jobbat sig upp i rangordningen. Men nu fanns det helt enkelt inte plats och AIK var tvungna att släppa iväg dem. Förhoppningsvis med en sista viskning i örat om att ”vi kommer att hålla koll på dig och räknar med att du är tillbaka inom ett par år”.
Vi kommer idag att berätta om de juniorerna som fick gå en annan väg, innan de tog plats hos oss. De som inte bara fick bära trunken från omklädningsrum till omklädningsrum på ishallen, utan som fick klippa navelsträngen och växa till sig någon annanstans. Den svårare vägen. Den modigare vägen. Den, förmodligen, mer utvecklande vägen. Samtidigt den vägen som ingen av dem ville ta.
Grundkravet är alltså att man spelat som junior i Skellefteå AIK, bedömts inte platsa, tagit karriären vidare i annan klubb/klubbar och återvänt hem. Vi kommer inte att bry oss om de som ville testa vingarna i andra lag och på eget bevåg lämnade, som exempelvis Johan Alms dumflytt till Frölunda. Där var det ju snarare så att Alm återvände med svansen mellan benen och förhoppningsvis skämdes. Jocke Lindström och Erik Forssell faller också bort, med tanke på att det var ett eget val att lämna.
Dick Burlin
Alla listor som inleds med Dick Burlin är bra listor! Men jag måste erkänna att han inte har en given plats här, baserat på kriterierna ovan. Två Elitseriematcher in i sin karriär fick nämligen Dick beskedet av dåvarande läkare Gilbert Brännström att han måste sluta med hockeyn. De många hjärnskakningarna innebar för stor risk.
Så blev det också. 19 år gammal slutade han. Det gick två år utan hockey och två år utan hjärnskakningssymtom, så i liten skala varvade Burlin upp igen. Efter två okej säsonger i CRIF var han tillbaka i AIK. Perfekt lagom till säsongen då vi ställde upp med fyra forwards i varje kedja mot just CRIF. Jättetalangen, innan skadorna, etablerade sig sedan som en av få backar man kunde lita på under 90-talet, även om han hann med en säsong i Piteå, dit han gick för att de var bättre!! Korrekt, men svinaktig analys av Dick Burlin.
Nicklas Westerlind
Det gjordes några tappra försök att få fram egna spelare under ganska många år. De flesta försöken slutade med att någon junior fick chansen i ett par matcher då a-lagstruppen var skadedrabbad och i hopp om att, den då skrala sommarträningen, skulle göra honom redo för seniorhockey. I nio fall av tio (en ren uppskattning), slutade det där. Sen drog han vidare till en division ett-klubb söderut.
Så borde sagan om Nicklas Westerlind kanske också ha slutat. Vi testade. Det gick inte. Halmstad Hammers. Men Nicklas fick faktiskt en chans till. Genom åren har vi haft några åttondebackar som bara fått acceptera sin plats på bänken. Den billiga, lokala lösningen 2003/04 hette Nicklas Westerlind.
Alexander Sundqvist
En hyfsat liknande resa gjorde forwarden Alexander Sundqvist. Åtta matcher, fördelade på två säsonger, som junior i Allsvenskan. Sedan Clemensnäs, Arboga och Kumla, innan moderskeppet kallade på nytt. Helt oväntat, med tanke på att han inte direkt imponerat de senaste åren, i alla fall om man ska stirra sig blind på poäng.
Man får nästan känslan av att den sportsliga ledningen i AIK tänkte: ”Okej, vi har 15000kr/månad kvar i lönebudget. Vem kan vi lura hit till den summan?” Allvarligt talat, så borde Alexander vara ett exempel att visa de yngre killarna som inte får plats i AIK. Det går att välja ett lokalt lag och ändå göra sig en hygglig hockeykarriär.
Gustaf Lindvall
Målvaktsposten är ju extra tuff och extra utsatt. Det är svårt att bara ta klivet upp i a-laget. Det finns inte direkt en fjärdeline att gå in och gnugga i, och ett misstag gör mindre om du till exempel är back och skickar ett Micke Tjälldén-uppspel till icing. Lindvall behövde a-lagshockey och han skulle inte få det i den utsträckningen han behövde här i Skellefteå.
Sundsvall-Timrå-Sundsvall-Modo-Timrå-Västerås-Tingsryd-Solna-Arlanda-Solna. Fem år senare hade han fått göra de misstagen som behövdes. Skaffat sig rutin och erfarenhet. Fått spela hockey. Det är få sagor som är fulare och finare än Lindvalls. Och då finns det garanterat kvar ett antal kapitel att skriva.
Pär Lindholm
Det var med tunga steg som Lindholm lämnade Skellefteå Kraft Arena med insikten om att han inte räckte till. Det var ju inte bara att titta upp mot a-lagets trupp för att känna konkurrensen. Tittade han åt sidan i juniorernas omklädningsrum satt Oscar Lindberg, Martin Lundberg, Melker Karlsson och Adam Pettersson och suktade mot exakt samma sak som Pär.
Samtidigt var näven knuten och tanken var, precis som för Gustaf Lindvall, alltid att komma tillbaka. Är man tillräckligt bra ordnar det sig ju alltid. Det var ju inte NHL-flykten 2014 som öppnade upp för Lindholm, utan det var hans eget driv och vad han visat under säsongerna i Sundsvall, Piteå och Karlskrona. Det är också tydligt bland de spelarna som gjort Pärs resa, att de har ett större AIK-hjärta och är mer benägna att återvända än de som gått raka spåret till NHL.
Sam Marklund
Marklund hade setts som Guds gåva till AIK om han varit född 1985 och kommit fram då. Då han i själva verket började nosa på en a-lagsplats hjälpte inga J20-poäng eller juniorlandskamper. Det var aldrig riktigt nära. Istället blev det seniorhockey i Västerås, Timrå, Asplöven och Växjö Lakers i SHL innan han, temporärt behövdes i en tunn trupp.
Givetvis hade han inte varit påtänkt om han inte var född i Skellefteå och hade tillbringat sina första femton hockeyår här. Att han dessutom heter Marklund och har en pappa som heter Lasse, gör att det känns ganska rimligt med en viss mån av gräddfil tillbaka.
Jonathan Pudas
På tal om spelare som inte riktigt fått plats i junioråldern, flyttat iväg och behållit brinnet för AIK. Med tanke på den backtalangfabriken som vi förfogade av i början och mitten av det senaste decenniet, förstår man att det inte ens fanns plats för Pudas när han etablerat sig på seniornivå efter två säsonger i Karlskrona.
Istället fick Brynäs bli hans första SHL-klubb, trots att både Pudas själv och AIK helst hade velat se honom tillbaka i Skellefteå. Men det fanns inte utrymme för det, helt enkelt. Desto trevligare att kunna utnyttja andra lag till att ge ”våra” spelare plats att utvecklas innan vi tar hem dem igen. Inte alls otroligt att det är det Adam Pettersson, i hemlighet, hoppas på.
Jacob Andersson (bilden)
Här kan säkert Lövare eller andra dårar protestera och påstå att Andersson inte är vår spelare i grunden. Men det är klart att han är. Jacob har spelat både J18 och J20 i Skellefteå, men var inte flygfärdig när juniortiden var slut. Vi försökte då skona honom, via utlåningar till Västerås och Asplöven, men till slut hamnade han i Björklöven lik förbannat.
Efter tre bra säsonger där var vi redo att förlåta Jacob Andersson och plockade hem honom igen. Det ryktades lite löst om att Löven ville ha tillbaka honom ytterligare en gång, ifall de avancerat till SHL. Nu var det ju aldrig riktigt nära, så sanningen bakom det ryktet får vi aldrig någonsin reda på.
Hur ser det då ut framöver? Det finns ett fåtal juniorer som har en skaplig karriär på annan ort, och som vi skulle kunna tänka oss att ta tillbaka igen. Då menar vi inte Adam Larsson och eventuellt andra, som flyttade till NHL medan de fortfarande var i junioråldern. Vi har hittat tre SHL-spelare, med juniorförflutet i AIK som vi inte stänger dörren till. Helt.
Marcus Högström
Högström var inget vidare under sin tid här, och det är förvånande att hans karriär har blivit så pass bra. Han ger ett ganska grinigt och osympatiskt intryck i kombination med att han inte direkt verkar längta tillbaka. Det tar emot att erkänna att han är ganska bra, så även om dörren typ är stängd, avvaktar vi med att lägga på haspen.
Joel Mustonen
I vintras fanns det konkreta diskussioner mellan AIK och Mustonens entourage, men när Frölunda var så pass intresserade av att förlänga, samtidigt som AIK backat 27 miljoner på tre år, blev den bästa lösningen för Joel att stanna kvar. Annars skulle man inte tackat nej, även om han känns svårplacerad i en kedjehierarki.
Linus Andersson
Med 22 mål i Hockeyallsvenskan och SHL-ambitioner kändes det ganska troligt att han skulle flytta hem efter några års utflykt. Men elaka tungor säger att något blev fel vid avskedet och att Andersson kände sig felaktigt behandlad eller liknande. Önskvärt är att Linus, i så fall, vänder andra kinden till och kommer hem när han blivit ännu bättre.
Kommentarer
Skicka en kommentar