Livet som supporter 97-07

Dagens ungdom... Orden har sagts många gånger genom åren, men jag tänker säga dem en gång till. Dagens ungdom saknar perspektiv och är lite bortskämda. Ta en kille eller tjej som fyller 18 år i år. Född 2002, alltså. När den personen var tio år gammal spelade AIK sin andra raka SM-final. Om vi utgår från att man inte minns ett hockey-smack innan man fyllt sju, har AIK alltså varit i final oftare än vartannat år av ens liv som man minns. Klart att en torsk i kvarten mot Djurgården är ett fiasko.

Sedan finns det människor som ”blev intresserade av hockey då AIK gick upp i Elitserien”. Ännu mer intresserade under guldåren, för att de senaste åren nästan helt sluta gå på matcher. Självklart finns det andra som hittat hockeyn som intresse i vuxen ålder, nyinflyttade, eller ungdomar som pallar med motgångar. Till vilken grupp du än tillhör ska jag nu försöka berätta hur livet som supporter varit innan du hoppade på det redan rullande tåget.

Jag är inte ute efter att trycka ner någon som inte hann eller ville vara med när det var som tyngst att vara AIK:are. Som sett Dick Burlin flytta till Piteå för att de var bättre. Som irriterat sig över att någon står upp på ståplats under hemmaförlusten mot Husum. Vi som sett en lönnfet Andreas Custemo sänka oss i playoff. Vi som gått på Lövenmatcher och hoppats att det inte ska behöva bli pinsamt ikväll.

Inget ont om er som gått miste om det, men jag vågar nästan lova att ni saknade någon procent glädje när vi gick upp 2006 eller vann guld 2013, jämfört med oss som sett lidandet i vitögat. För jag tror att många likt mig, tänkte tillbaka på de tyngsta stunderna vid dessa stunder av triumf. Det är längre från den absoluta botten till toppen om man jämför med någon som anslöt när Kimmo Koskenkorva avgjorde 2009. Idag ska jag gå igenom ungefär hur en genomsnittlig match, säsong för säsong, såg ut under åren 1997 - 2007.

1997/98:
Säsongen efter det stora konkurshotet handlade från AIK:s sida endast om att överleva och kunna visa upp gröna siffror i bokslutet. Dels för sig själva och dels för alla som bidrog till att rädda föreningen. Som supporter fokuserar man på hockeyn och man har ju en viss tendens att hoppas att laget är bättre än vad det verkligen är.

Vi vann mot de sämre lagen, men hade svårt mot topplag som Timrå och Björklöven. Varje kväll hoppades man att de yngre spelarna (77:orna och Ramstedt) skulle våga och kunna ta mer plats, men när vi jagade kvittering i matchernas slutskede var det Mikaelsson, Wännström, Strömqvist och Engström man fick sätta sitt hopp till. Lite av en mellansäsong, då man innerst inne förstod att det viktigaste var att fortsätta existera.

1998/99:
Säsongen när begreppet ”Mikaelssons kedja” föddes. Många matcher var en enda väntan på att Mikaelsson, Hedström och Olofsson skulle komma in och avgöra. En viss hybris föddes i fansens huvuden och även om vi förmodligen inte var redo att ta klivet upp i år, var det nog bara ett par år bort.

Tanken på att vi skulle förlora spelare till Elitserien fanns inte riktigt och när man började spalta upp vilka spelare som var redo för spel i högsta serien var det ganska många. Dick Andersson, Jens Nyström, Håkan Strömqvist, Niklas Söderström och Fredrik Svensson. På forwardssidan förstakedjan, Danne Pettersson, Wännström, Berg, Micke Lindgren och Pär Holmqvist. Kanske Crisse Abrahamsson. Besvikelsen, när vi inte var nära och dessutom tappade Jonte och Fredrik Svensson efter säsongen, var enorm.

1999/00
Minns ni namnen från förra säsongen som var Elitseriemässiga? Addera nyförvärven Åkerman, Lidgren, Ekholm och Näsvall till det! Oleg Yashin som tungan på vågen. Nu var det inte nära i år heller, men den här säsongen innebar ett positivt vägskäl och det fanns två stora anledningar till det. Mikaelssons kedja och JOHAN ÅKERMAN! Så här bra spelare hade vi inte haft på jättelänge. Lite surt att inse hur långt borta från Elitseriemässiga många andra spelare var, men desto roligare att se oss bli bättre.

Hockeyn var kul och publiksiffrorna ökade. Redline offsideregeln var borta och både Söderström och Åkerman var snabba att bemästra det. Man gick hyfsat rakryggad till matcherna, även om det var näst intill obligatoriskt att förlora mot Löven. Ganska tidigt började man ändå spana mot nästa år och hoppas på att vi skulle ta ytterligare kliv.

2000/01:
Nu jäklar! Nu var vi redo för Elitserien. Näsvall ersattes av Stefan Lundqvist och Maskarinec, Engblom och Lavander anslöt. Nu var det givet att stå på ståplats och man var inte så lite stolt när vi ibland fick artiklar i Aftonbladet och Expressen. Skellefteå AIK var på nytt ett lag att räkna med i Hockeysverige och ångesten bland supportrarna var stor, oavsett motstånd.

Det är ju nämligen så, att ju bättre det går, desto mer har man att förlora och nog förlorade vi. Så fort det blev tuffare motstånd räckte vi inte till. Vår tänkbara Elitserieplats slutade med ett fiasko där vi inte ens var nära Kvalserien. Dessutom räknade man bort Åkerman, Ekholm och Lundqvist. De var redo för större uppgifter. Tillbaka till ritbordet och ruta ett. Man spådde att det skulle bli en tung sommar.

2001/02:
Men så fel man kunde ha. Det blev somrarnas sommar! Alla nyckelspelarna förlängde och vi värvade 14 spelare av hög klass. Fansen varvade upp och det for bilkaravaner till Boden, Piteå och Umeå när det var dags för bortamatcher. Alla matcherna var fruktansvärt nervösa, oavsett om vi mötte Sundsvall, Tierp eller Björklöven.

Hockeyn i Skellefteå var tillbaka på allvar och det kändes ganska givet med minst en Kvalserieplats. Det var ju inga dussinlirare som värvats och även om det var lite vemodigt att skiljas från Wännström, Pettersson och Burlin, så lärde man snabbt känna de nya spelarna. Men ganska snabbt in i säsongen stod vi vid ett klassiskt faktum. Man väntade på att Åkerman och Mikaelssons kedja skulle komma in på isen. Roligt och ångestfyllt.

2002/03:
Harkins, Harkins halleluja. Vettigare värvningar samt att nästan alla man ville ha kvar (Slungan ersattes av Näsvall) blev kvar. Veckorna handlade bara om att ladda för nästa match och stan andades hockey. Det kom mer och mer folk på matcherna och gamla ishallen skapade en tät atmosfär. Spelarna från de här åren pratar om hur fantastiskt publiktrycket var och hur roligt det var med hockey.

På läktaren var det, som ovan beskrivits, en blandning av himmel och helvete. Ni som tror att det blir tyst i Skellefteå Kraft Arena när Örebro gör 0-1 i slutet av första perioden, har ingen aning om vad tystnad vill innebära. Vi vann dock de flesta matcherna och med facit i hand var det här första säsongen som vi var en riktig faktor.

2003/04:
Stärkta av fjolårets framgång var det faktiskt lite mindre nervöst i grundserien. Björklöven var sämre. Boden var sämre. Det var givet att ta sig till Superallsvenskan och till och med ganska troligt med Kvalserien. Publiken fortsatte att strömma till och klacken var riktigt organiserad och stark. Det pratades hockey överallt och utan undantag med positiva ordalag.

Mot slutet av säsongen var det genomsnittliga blodtrycket skyhögt. Elitserien skymtade vid horisonten och hemmamatcherna var en upplevelse att gå på. Många bortamatcher TV-sändes och man sträckte på sig, mitt i all nervositet, när Harald Lückner och Patrik Ross berättade att Skellefteå AIK var Elitseriemässiga, inte minst tack vare sitt fantastiska powerplay. TV-matcherna var vidriga att följa.

2004/05:
Baksmälla deluxe. Vi var ett gäng losers som var dömda till att vara ett topplag i Allsvenskan för evigt. Samtidigt hade vi missbedömt vidden av NHL-lockouten och även om det gick ganska fort att gå vidare från Leksandsdebaclet förra säsongen, följde man spänt hur utvecklingen på andra sidan Atlanten framskred. Skulle NHL starta hade vi en jättechans!

Grundserien var numera en enkel match, och säsongen blev en tvekamp mellan oss och Leksand. De matcherna var Elitseriemässiga, både vad gäller inramning och kvalitet på isen. Men, som sagt, ju viktigare matcher, desto mer ångest och vi lyckades återigen misslyckas och hela stan började misströsta.

2005/06:
Dels var det ett faktum att det aldrig skulle gå att ta sig upp. Men dels fanns det ett driv och en hunger som ganska snabbt var känslan som tog över. Vi hade ett kanonlag och redan på första isträningen berättade Tommy Samuelsson att i år var året som vi skulle gå upp. Publikens självförtroende var stort och vi mer eller mindre krossade allt motstånd på vägen fram mot avgörandet.

På något vis gick både laget och fansen in i en bubbla som varade ända fram till Kvalseriens näst sista omgång. Visst fanns ångesten där, men vi lyckades trycka bort den med våld och skapa en atmosfär som sa till våra motståndare att det inte ens var lönt att försöka. Kanske är det kaxigt att påstå att vi skapade Sveriges bästa stämning under de här åren. Vi var på den platsen där Björklöven är just nu, och även om man inte vill byta, så kändes det verkligen att man levde på vägen upp. En minst lika bra tid som guldåren, om än otroligt mycket jobbigare.

2006/07:
Första Elitserieåret och nytt folk på läktaren. Några av oss hade nått sitt mål och andra blev plötsligt jätteintresserade. Det som utmärker de som klev på här, är vilka känslor Luleå framkallar. De desperata blickarna riktades plötsligt nedåt i tabellen och varje match var nu på liv och död. Publiktrycket var en smula sämre och tron att i Elitserien skulle det alltid vara fullsatt innebar en käftsmäll.

Ångesten fanns såklart där, men också en viss uppgivenhet. Storlagen kändes oslagbara och varje gång vi ställde Dave Stathos i mål mumlades det på läktaren. Men det var också en kul supporter-säsong. Varje poäng var en framgång och ramsan ”När vi tar poäng, så blir det fest” innebar inte ett lika stort steg mot alkoholism, som den gjort de senaste åren. Vi tog ju inte poäng alls lika ofta.


Att skriva den här texten har skapat ett oidentifierbart sug i magen. En psykosomatisk titt i backspegeln, som framför allt skapar en längtan efter att hockeyn var allt vi hade och att vi jagade något tillsammans. Jag hoppas att ni någon gång får känna det vi kände då.