Fortsätt till huvudinnehåll

Legenden Brett Harkins


Brett Harkins. Frågan är om det finns någon mer mytomspunnen spelare i Skellefteå AIK:s historia? I efterhand gillar nog nästan alla Harkins, men under hans 2,5 år i AIK gick åsikterna åt alla håll. Och just när till och med hans största fans var på väg att räkna ut honom, reste han sig på nio och gjorde något magiskt igen. Det här är berättelsen om Brett Harkins.

2001/02 värvade vi otroligt mycket offensiv spets. Exempelvis Kivenmäki, Johnsen, Westerback och David Nyström. Laget blev väldigt obalanserat och dessutom svek nästan samtliga offensiva förvärv och drog iväg på nya äventyr efter säsongen. När det blev dags att sätta nästa års trupp, bytte AIK strategi. Spetsen som skulle in skulle vara just det. Spetsig. En back och en forward av hög, hög klass skulle värvas.

På backsidan hittade man Jason McBain, som inte blev den stjärnan som föreningen och supportrarna hoppats på. Snarare en bra allsvensk back. Forwarden som kom gav eko i hela hockey-Sverige. Årets värvning, inklusive Elitserien skrevs det i riksmedia. 36 poäng på 78 NHL-matcher och under åren hade han inte mindre än sex gånger varit topp tio i hela farmarligans poängliga. En center med ett magiskt spelsinne och grym i powerplay. Brett Harkins.

AIK:s dittills dyraste spelare någonsin flögs in till första isträningen. Eftersom han inte fick spendera en natt i Sverige blev detta bara en blixtvisit och att en jetlaggad Harkins inte skulle briljera förstod alla. Det var bara kul att se honom. Han sa sig ha hållit igång bra i Staterna och skulle vara redo direkt han kom tillbaka.

Han hann med ett ispass innan sin premiär, borta mot Piteå. AIK hade startat serien bra och det var egentligen ingen större press på honom. Fansen var dock nyfikna och vallfärdade till Kvarnhallen. Brett gjorde ett mål i premiären och kom därmed undan med godkänt betyg, men såg han inte rätt stapplig ut? Nåja, vi fick ha överseende med den långa resan, tidsomställningen och ovanan vid den större rinken. Det kommer, tänkte vi.

Matcherna gick och visserligen trillade poängen in, men han var uselt tränad och en ännu svagare skridskoåkare. Leksands sportchef Anders "Masken" Carlsson menade att han nog aldrig hade sett en sämre skridskoåkare än Skellefteås amerikan. AIK provade allt. Han extratränade på egen hand. Fick vila vissa matcher. Matchades i förstakedjan. Matchades i powerplay. Matchades mycket. Matchades lite. Det enda som egentligen var bra, var att han gjorde poäng. Intentionerna fanns där, särskilt i uppställt spel i numerärt överläge, men han hamnade i ständig tidsnöd på grund av att han var så extremt stillastående.

Under juluppehållet hade AIK fått nog. McBain och Harkins kallades in på kvartssamtal och fick veta att det de presterat hittills inte dög. De måste rycka upp sig om de skulle bli kvar. Jason McBain kastade in handduken, men Brett Harkins hade tilltro till sin förmåga. Han sa också att det var efter jul det gällde och att hans extra träningspass började ge resultat. Det stämde inte. Det såg lika illa ut efter jul, med en liten skillnad. Han började brinna. Tio minuters utvisning för snack mot Bofors. Slagsmål mot Calle Steen. Ett embryo till någonting i alla fall.

15:e januari var det derby hemma mot Björklöven. AIK tog ledningen direkt. Fredrik Näsvall assisterad av Harkins. I andra perioden, när matchen stod och vägde fick AIK chansen i spel 4 mot 3. Brett sökte Åkerman, men Löven visste vad som skulle hända då och skar av den ytan. En skottpassning och ett långsamt skär inåt i banan avlossade Harkins skottet som vände allt. Över Tobias Lundströms vänstra axel, via ribban och in. När matchen var över hade AIK vunnit, Harkins gjort 2+2 och för första gången sjöngs ramsan "Harkins, Harkins, Halleluja", som att vi verkligen menade det.

När säsongen var över och vi hade hamnat på en hedrande tredjeplats i Kvalserien stod Golden Brett noterad för 47 poäng på 42 matcher och var värd alla pengarna. Hans status höjdes under säsongen och lag i högre rankade serier fick upp ögonen för honom. Man trodde väl lite till mans att han tog sig vatten över huvudet när han skrev på för finska topplaget HIFK, men med 59 poäng under sin första säsong där, tystade han tvivlarna ännu en gång.

Andra säsongen i Finland gick sämre och det ryktades om att han skulle komma tillbaka hit innan transferfönstret stängde. Så blev det dock inte, men på hans uttalanden i Norran lät det inte omöjligt med en återkomst. Konungens återkomst.

Och så blev det. Efter två tunga kvalseriemisslyckanden med Leksand och Hinz, behövde vi något(n) som kunde muntra upp oss. Brett Harkins. Han lovade till och med att komma till Skellefteå i toppform. Så blev det givetvis inte, men den här gången visste vi vad han kunde. Dessutom hade vi bättre lag, vilket gjorde att Harkins i lugn och ro kunde varva upp. Han slog bland annat den genialiska passningen till Magnus Wernblom i vändningen mot Malmö, för när det gällde som mest var Brett som bäst.

När det var dags för Kvalserien var han redo. Med poäng i nästan varje match var han en av spelarna som klev fram. Vid ställningen 4-4 i den gastkramande matchen borta mot Bofors klev nummer 44 fram och assisterade till målet som tog oss tillbaka. Firandet visste inga gränser. Varken på plats i Karlskoga eller mitt i natten utanför Skellefteå Isstadion.

På den provisoriska scenen klev Harkins upp och höll ett legendariskt tal: "I´ve played in the NHL. I´ve scored in the NHL. I´ve played pretty much everywhere in Europe (Sverige och Finland), but this is the greatest moment in my career. And you know what? I´ll be back next year!!"

Det öronbedövande jublet han kanske hade tänkt sig blev inte riktigt av. Var han klar för nästa år? Hur mycket skulle han kosta? Skulle han hänga med i Elitserien? Den allmänna teorin var att han kanske inte riktigt var klar, men det var onekligen ett bra sätt att sätta press på sportchef Peo Larsson. Givetvis blev det som Brett sa. Han följde med oss upp i Elitserien.

Återigen kom han sent på grund av artistkontraktsregler, men väl i Sverige leverade han omgående. I debuten mot Brynäs drog han i och för sig på sig ett par hooking-utvisningar, men han svarade också för två passningspoäng, varav den ena till Wernbloms sena kvittering till 5-5. Det är klart att han skulle handskas med tempot. Eller rättare sagt inte alls. Han handskades ju inte med något tempo, egentligen. Men han klarade sig ändå.

Tyvärr är det ändå här sagan tar slut. Mindre och mindre speltid ledde till att han 23.50, tio minuter innan fönstret stängde, flyttade till Rögle i Allsvenskan. "That guy dosen´t know hockey. He dosen´t like me as a player and I don´t like him as a coach", var omdömet om Perra Johnsson. Brett hotade också med att skjuta ner oss i Kvalserien om vi skulle mötas där. Så blev det dock inte. När Rögle kom på besök i den avgörande matchen, var Harkins "sjuk" och spelade inte. Skellefteå-fansen såg det som att han en sista gång visade prov på sitt AIK-hjärta, genom att stå över matchen.

En av de mest minnesvärda spelarna vi någonsin haft hade lämnat oss. Harkins gjorde en sista säsong i Sverige och Rögle, vilket också blev sista säsongen i karriären. Han ryktades året efter till Asplöven, men så blev det aldrig. 102 poäng på 110 AIK-matcher. 992 poäng på 956 matcher totalt. Brett Harkins var verkligen ingen vanlig spelare och producerade var han än spelade. Här borde sagan kanske vara slut, men ett litet kapitel till har den faktiskt. När Hans Wallson slutade som tränare statusuppdaterade Harkins sin Facebooksida med orden att han var intresserad av jobbet. Så blev det inte, men vi är många som minns Brett Harkins precis för den han var.                                                                                                                      

Kommentarer

  1. Ganska vass som tekare och, om jag minns rätt

    SvaraRadera
  2. Fint skrivet som vanligt! Fan vad man saknar den här typen av profiler i dagens hockey.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar