Jonte Hedström och Vägvalet

Den här berättelsen kommer att ha ett olyckligt slut, men den måste ändå berättas. För det som hände under våren och sommaren 2006 berörde väldigt många människor och när vi summerar det hela var det absolut ingen som kom ut på andra sidan som en vinnare. I slutet av den här texten kommer vi att leverera ett alternativt slut på sagan som aldrig blev.

Jonathan Hedström växte upp i Boliden och precis som många andra ungdomar höll han på med olika idrotter. En liten kille med nära till gråt och gnäll när han förfördelades på träning och match. Relativt tidigt valde Jonte hockeyn, men det var ganska få som trodde att han skulle bli någonting. Han var exempelvis inte nära att ta plats i Västerbottens TV-pucklag.

Då hade han redan börjat spela i Skellefteå AIK och drivet och glöden, mer än talangen, tog honom upp från pojklagen till juniorlagen. Undan för undan passerade han de jämnåriga som för några år sedan låg före honom i både ranking och utveckling. 18 år gammal stod han vid sina drömmars mål. Det var dags att debutera i a-laget och det var ingen blyg debutant.

Genom åren har Jonte sagt och visat vad han tycker och tänker. På gott och ont. Fortfarande var han en ganska tanig kille, men över en sommar gick han från Micke Berg till Pär Mikaelsson, rent fysiskt. Det small i sargen på ett sätt som det aldrig gör nuförtiden, när Hedström mosade in motståndarlagets backar. Han blev snabbt publikfavorit och var ganska lätt att trigga.

Under sin andra hela säsong adderade han poängproduktion till sitt fysiska spel. 44 poäng på 35 matcher när han bildade en superkedja med Mikaelsson och Daniel Olofsson. Även om man hoppades, förstod vi innerst inne att han var förlorad. Draftad av Toronto Maple Leafs och skulle han kunna avancera till NHL dög det inte att spela i ett mediokert division ett-lag.

Flytten gick till Luleå och visst följde vi hans framfart. Många hejade på Luleå och alla vi andra höll tummarna för att Jonte skulle lyckas. AIK var långt ifrån att slåss om en Elitserieplats, så det här var inga problem. Landslaget och flytt över Atlanten kom som två brev på posten. Men hela tiden kändes Jonathan Hedström som vår spelare.

Han hänvisar själv till en intervju i Pitetidningen där han citerades med orden att ”om Skellefteå går upp i Elitserien kommer jag att spela där”. Men det var så mycket mer än den intervjun. Han tränade med AIK på sommaren. Han uttalade sig som en supporter i tidningen. Och supportrar byter inte lag. Det är en omöjlighet.

Kanske var det så att han ansåg sig ha råd att agera så, utan att behöva stå till svars för det. Så hade det blivit ifall AIK aldrig hade gått upp 2006. Kanske var det så att han bara sa de här sakerna för att det var det som folk ville höra, men Jonte spelar inte teater. Han upplevs som en rak och ärlig person. Vi supportrar drömde om vår frälsare och såg det som ett dundersäkert tecken när han flyttade hem från USA och bara skrev ett ettårskontrakt med Djurgården. Han vill inte binda upp sig längre än så, för AIK närmade sig Elitserien nu.

2004 skulle det till 99% bli strejk i NHL. Hedström var då på väg tillbaka till Anaheim, men när han förstod att säsongen skulle ställas in ville han norrut och skrev ett kontrakt med Timrå. Ingen större fara, tänkte vi. NHL kommer ju att gå före AIK, men han kommer hit så fort han är färdig där borta. När säsongen med Timrå var över förlängde han kontraktet, men hade på sig till 15:e juli att skriva på för Anaheim. Deras bud kom först 29:e juli. Sportchef Kent Norberg var en hedersman och lät Jonte få sin chans i Anaheim, mot det muntliga löftet att Hedström skulle flytta till Timrå när NHL-karriären var över.

I april 2006 gick Skellefteå äntligen upp i Elitserien. Mindre än en månad senare chockade Jonathan Hedström hela hockey-Sverige när han bröt kontraktet med Anaheim. Nivån på vilket hjärta han måste ha för AIK var helt fantastisk! I efterhand vet vi att brytet berodde på den ätstörningsproblematiken han utvecklat.

Nu är det inte bara att bryta ett NHL-kontrakt, utan diverse saker måste lösas och diverse papper måste signeras. Vi fick hålla oss ett tag, men den som väntar på något gott... I kvällstidningarna skrev de om att Skellefteås frälsare var på väg hem. Fansen gnuggade händerna och skrattade åt Timrå-anhängarna som på diverse forum skrev att de hade säkra källor på att han skulle återvända till Timrå och dissa Skellefteå AIK. Vilka dårar!

Peo Larsson uttalade sig väldigt positivt i tidningarna och vi blev lugna igen (för visst blev man lite orolig av självsäkerheten hos Timrås supportrar). Dokumenten från NHL var klara och ryktet sa att Jonte skulle presenteras på Stadsfesten. Livet lekte! Men det blev ingen presentation. Det kom inget besked alls. Peo lät fortsatt trygg i att Jonte skulle komma, men i Sundsvall var man nu helt säkra. Hedström hade skrivit ett flerårskontrakt. Stämningen i Skellefteå kan som bekant vara ångestfylld, men nu nådde det nya proportioner. Det här kunde fan inte vara sant!!

15:e augusti 2006 kom pressmeddelandet; Jonathan Hedström hade skrivit på för fyra år med Timrå. Peo kände sig förd bakom ljuset. Fansen rasade och huvudpersonen själv förklarade att det kändes bäst med Timrå. Sommarens följetong var över och Judas Iskariot framstod som världens bästa vän i jämförelse. Fy fan! Det gör ont bara att skriva om det här, fjorton år senare.

Innan vi går vidare till nästa kapitel måste vi ställa oss ett antal frågor:
Det ryktades om att han fick ett megakontrakt av Nubben. Kunde vi inte matcha det ekonomiska?
Svar: För Jonte hade vi kunnat matcha och toppa vilket kontrakt som helst.

Var löftet till Timrå värt så mycket att det här var den enda lösningen?
Svar: Nej. AIK-hjärtat borde ha trumfat den känslan med hästlängder. Kontrakt och löften har brutits förr och Nubbens ilska hade gått över.

Men om det nu var så att Jontes känsla var sådan, varför inte säga som det var och därefter skriva på för ett år med Timrå, med planen att komma hem sen?
Här finns inget bra svar, annat än att det där klubbhjärtat inte fanns längre och att det var kul och tufft att lova att spela för AIK, så länge som vi låg i Allsvenskan. Han kanske aldrig trodde att han skulle stå inför det faktumet.

Hur kände sig Jonte när AIK gick upp?
Svar: Mer dåligt än bra, med tanke på att han redan då bör ha insett vad som skulle ske? Fast å andra sidan förstod han nog inte hur det är för oss supportrar.

Vad pysslade Peo Larsson med?
Svar: Jonte hävdade att Peo känt till hans val länge. Peo hävdade motsatsen. Det som talar för Peo är den öppna platsen i truppen och panikvärvningen av Jason King.


”Psykologen hjälpte inte”, ”Här har du inga vänner kvar” och en hängande docka var svaret på valet. Hedström svarade själv med att överdrivet jubla vid Timrå-mål i Skellefteå Kraft Arena och senare förklara krig med hela stan genom sitt Twin Peaks-uttalande. Ett på det hela taget osmidigt agerande och brist på förståelse när vi kände att han hade pissat på oss.

Vi var ju 10000 personer som inte hade hängt någon docka eller dödshotat, eller vad som nu pågick. Det hade gått att agera på ett mer korrekt sätt, istället för att elda på hatstämningen. Säsongen i Timrå blev bra, men sen var karriären över. Fyraårskontraktet bröts drygt halvvägs. Maktkamp med Charles Berglund. Flytt till Luleå efter en tid i Ryssland. Stor konflikt med Osten Bergström. Asplöven. Vantrivsel i Kärpät. Tillbaka i Timrå, som en skugga av vad han en gång varit.

Samtidigt etablerade sig Skellefteå AIK som en maktfaktor i svensk hockey. När Jonte var i Asplöven spelade vi vår första av sex raka finaler. Inte en gång under de åren tänkte man att det var synd att inte Jonte var här. Den gränslösa kärleken vi känt var raderad och borta. Vad han känt för oss och för AIK är det ingen som vet längre.

Naturligtvis finns faktorn dåligt mående med i bilden, men det är ingen parameter som fanns med då, och den här texten skrivs utifrån hur det kändes som supporter just då, 2006. Jonte var heller inte i stånd att outa sig själv som någon som led av psykisk ohälsa. Det var inget man gjorde då. Jag bortser alltså helt från det, och säger att den här händelsen fortfarande river upp sår och är bland det värsta vi supportrar tvingats utstå.


Det alternativa slutet
”Jonathan Hedström är klar för Skellefteå - Äntligen får jag komma hem”

Jonathan Hedström väljer alltså att bryta det muntliga avtalet med Timrå för att återigen dra på sig den svartgula tröjan. ”När AIK gick upp var det inget snack. Jag bröt mitt kontrakt med Anaheim, för att jag ville hem till laget i mitt hjärta. Jag har precis som alla andra supportrar lidit helvetets kval de senaste åren, men äntligen är det klart. Det här har jag längtat efter länge.”

Med Jonte i laget kunde vi ställa upp med två offensivt hotande enheter. Dels Wernblom - Öberg - Söderberg, men också Hedström - Harkins - Ericsson. Kvalserien undveks och etableringsfasen kunde påbörjas. Attraktivare på marknaden till andra året och nu var AIK ett slutspelslag.

Det där året utan kvalseriespel skulle ha ökat vår styrka och attraktionskraft och rimligtvis hade första guldet bärgats redan 2012 mot Brynäs. Inte för att Jonathan Hedström på egen hand hade förändrat något, men han hade gett oss något att tro på och definitivt bidragit till att vi aningen snabbare hade tagit kliven. SM-guld 2012 och 2013, och därefter hade Jonte, 35 år gammal lagt skridskorna på hyllan efter att ha nått allt han någonsin drömt om som hockeyspelare.

Legend i sin egen hemstad. Wall of Fame efter karriären, men framförallt ihågkommen som en spelare som hade ett enormt klubbhjärta och som blödde svart och gult. Sådana spelare växer inte på träd, med de som finns är garanterade att få sina supportrars kärlek livet ut.