Drake Berehowsky gör 4-3 mot Leksand

”Johan (Åkerman) la fram den bra och jag fick hjälp av spelarna framför mål. Det var fantastiskt skönt och bara mitt andra mål i Skellefteå. Hoppas att det blir en klassiker.”


Det var en tätare atmosfär innan hallen byggdes om. Ståplats var större och dessutom försvann inga ljud bakåt, som det gör nu. Lägg därtill att brinnet var större och att det är många fler som spontanjublar vid ett viktigt mål än deltar i en organiserad ramsa. Alla dessa parametrar talar för att Drake Berehowskys avgörande mål mot Leksand slog alla tänkbara decibel-rekord i ishallen.

Som vi tidigare beskrivit var säsongen 2004/05 en väldigt annorlunda säsong. Det blev inget NHL-spel, vilket ledde till att många lag fyllde på sina trupper med svenska, europeiska och transatlantiska fullblodsproffs. Ett problem var dock att man högst fick ha två icke-EU-spelare i matchtruppen. AIK reagerade sist av alla och hade dessutom både Sean Gauthier och Chad Hinz.

I ett tidigare inlägg har vi berättar om hur det gick till när Mike Dunham kom till AIK under sista kvällen innan transferfönstret stängde. Innan dess hade vi redan fått napp på Toronto Maple Leafs mycket nordamerikanska back Drake Berehowsky. Varför det gick fint att rymma honom i truppen berodde på att hade dubbla medborgarskap, kanadensiskt och estniskt.

Drake blev klar för AIK i december, precis i skarven mellan Norra Allsvenskan och Superallsvenskan. När det var dags att debutera i första omgången gjorde tränare Taavola vad bara han kan och satte Drake i fjärde backpar, tillsammans med Fredrik Bergquist. En annan coach hade förmodligen spelat ett så pass meriterat nyförvärv så mycket som möjligt, men inte Ulf Taavola. Det gällde att bevisa att man var värd speltid, så Berehowsky blev kvar i fjärde backpar ett bra tag, när det gick bra för AIK.

Så småningom var det dags för Kvalserien och Drake Berehowsky hade visat sig vara här för att spela hockey och bidra, till skillnad från en del andra NHL-proffs, som tog lockouten som en Europasemester. Taavola gillar ju som bekant hårt jobbande spelare och valde till och med att matcha Drake i powerplay. Något som de flesta spelarna gillar, men inte Drake. Han hade nästan aldrig haft en offensiv roll och kände sig vilse.

Det första han gjorde som pp-back var att skjuta Anders Söderberg i ansiktet, så att han åkte på en käkskada. Drake åkte ursinnigt till bänken och skällde ut Taavola för sin felaktiga coachning. Uffe vek dock inte ner sig och fortsatte att spela Berehowsky i alla spelformer. Vilket leder oss fram till dagens händelse.

Matcherna mot Leksand var säsongens viktigaste. Det var antingen vi eller de som skulle kunna utmana Elitserielagen i Kvalserien och under hela säsongen gällde det att sätta sig i respekt i de inbördes mötena. 1:a april 2004 var det dags att mötas igen och Leksand gjorde både 0-1 och 0-2, det senare målet efter endast 42 sekunder av andra perioden. Skellefteåpubliken blev snabbt apatiska och då är det upp till laget att få igång stämningen igen. Och så blev det!

1-2 Jimmie Ericsson i powerplay - Drake Berehowsky på isen vid målet.
2-2 Magnus Wernblom (Söderberg) i powerplay - Drake Berehoswsky på isen vid målet.
3-2 Johan Åkerman (Ericsson) i powerplay - Drake Berehowsky inne på isen vid målet.

Periodpaus inför tredje och ordningen var återställd. Enda molnet på himlen var att Pasi Petriläinen drog på sig en onödig hakningsutvisning i andra periodens sista sekund, så vi skulle inleda slutperioden med en man mindre. 33 sekunder senare var det kvitterat, och nu följde ett arton minuter och fjorton sekunder långt ställningskrig.

58.47 åkte nämligen Trond Magnussen ut för slashing. In med Åkerman, Söderberg, Wernblom, Ericsson och, just det. Drake Berehowsky. Med mindre än 30 sekunder kvar erövrar Anders Söderberg pucken nere i vänstra sarghörnet, spelar upp till Johan Åkerman som spelar back-back (bara att ha två högerfattade backar i det här viktiga skedet skvallrar om att Taavolas styrka snarare låg i vilka bågar man ska åka än powerplay-spelet) längs blålinjen till Drake Berehowsky, som har klubban utåt.

Drake tar emot pucken och trots att en Leksandsforward kommer mot honom avlossar han ett okej skott. Kanske hade han lärt sig så pass mycket svenska att han hörde många i publiken skrika SKJUT!!! För sköt det gjorde han och skrek det gjorde publiken. Med 21 sekunder kvar av matchen satt nämligen pucken precis där den skulle. Jimmie Ericsson OCH Magnus Wernblom var parkerade framför mål och då var det ingen enkel sak att rädda pucken för Johan Hedberg. Euforin visste inga gränser. Att avgöra i matchens slutskede mot vår värsta motståndare kändes overkligt.

Efter matchen åkte Wernblom runt och bara tittade på ståplatspubliken och skakade på huvudet, för precis som det skrevs i inledningen av den här texten, har förmodligen ingen arena någonsin kommit upp i ett sådant decibeltal som den här kvällen i Skellefteå. Om Drakes mål var kvällens stora nummer följde det näst största efter matchen.

I gamla spelargången stod Ulf Taavola och intervjuades av Nordnytt och berättade att "Det var en rafflande match med två jämna lag, och om jag inte minns fel så här direkt efter matchen, så gjordes alla våra mål i powerplay.". Under den utläggningen passerade sportchef Peo Larsson och la handen på Uffes axel. Taavola bevärdigade inte detta med en min (läs mer om denna fejd i "Dokument Dunham").

Drake Berehowsky då? Han spelade aldrig mer i NHL, utan gjorde arton matcher i AHL och en halv säsong i Tyskland. Ryktet sa under två år att han ville tillbaka till Skellefteå, men så blev inte fallet. Säsongen efter målet blev hans sista, men vi glömmer aldrig honom. Och, ja, målet blev en klassiker.