Dick Andersson och hans reserver

Buzz Aldrin, Al Gore, Lasse Eriksson och Anders Söderberg. Tvåor, reserver, andraplatser. Det är tufft att vara nästan där, men ändå bara finnas i utkanten av rampljuset. Idag ska vi dels prata om en man som över ett decennium stod mitt i ljuset, orubblig, trots att Skellefteå AIK gick genom sin tuffaste tid någonsin. En man att luta sig mot. En man som alltid var där.

Men vi ska också prata om tvåorna, reserverna. De som hängav sig till att sitta bredvid och titta på. De som, ärligt talat, inte hade något strålkastarljus på sig alls. Mannen som alltid fanns där heter Dick Andersson. Reserverna är ganska många, för det tär att vara den ständige back-upen. Oavsett vilken nivå man idrottar på, så vill man spela. Bidra och medverka. Det här är en hyllning till både Dick, men kanske framförallt de som lojalt bidrog till att han fick glänsa.

1988 gick det alldeles utmärkt att flytta från CRIF och slå sig in i AIK, som fortfarande befann sig i högsta serien. Skellefteå hade en målvakt av hög klass. Sam Lindståhl var på gränsen till landslaget och sågs som den givne ettan. I själva verket skulle det bli så att Sam blev den förste i en lång rad målvakter som fick öppna båsdörren medan Dick Andersson vaktade kassen.

Dick Andersson hade ett gott rykte om sig, och hade gjort ett försök att testa sina vingar. Fyra år tidigare hade han flyttat till Modo, men valde efter det året att flytta tillbaka hem till CRIF. Att spela i Skellefteå AIK innebar ingen geografisk flytt, utan endast ett steg uppåt i divisionerna. Förmodligen en hyfsat billig lösning för AIK med en lokal lösning som andremålvakt.

Och en långvarig lösning. I tretton långa år var Dick Andersson målvakt i ett lag som han egentligen var för bra för. Visst fanns det anbud, men Dick blev Skellefteå trogen (bortsett från två matcher i Björklöven, men mer om det vid ett annat tillfälle). Eftersom AIK hade det tungt och var ganska pressade under 90-talet, så stod Dick så många matcher som möjligt och känslan är att det var han som bestämde mycket kring matchningen av målvakterna.

Senaste säsongen stod Mantas Armalis 15 matcher, vilket är oerhört lite för en andrekeeper. Det vanliga numera är att man delar på målvaktssysslan, så mycket som möjligt. Ingen av Dick Anderssons reserver stod någonsin 15 matcher under en säsong. Vi ska nu titta tillbaka på de reservmålvakter som utan att, i alla fall utåt sett, klaga över sin situation spelade andrafiolen bakom målvakternas målvakt Dick Andersson.

Sam Lindståhl 
Prestigevärvningen från Södertälje var inte alls dålig, utan det var Dick som var aningen bättre. Första säsongen stod Dicken lite drygt hälften av matcherna, men under herrarnas sista gemensamma säsong vaktade Andersson målet i över 80% av matcherna. När Skellefteå åkte ut fanns det inte utrymme för två så bra målvakter, och Lindståhl som hade högre ambitioner än division ett, flyttade till Solna och gjorde fem säsonger där, varav fyra i Elitserien.

Jonas Jennerstig
När Lindståhl var skadad behövdes det någon annan som kunde öppna båsdörren och AIK:s juniormålvakt Jonas Jennerstig gjorde ett antal matcher på bänken. Den Uppsala-bördige målvakten fick förmodligen frågan om att vara andremålvakt under säsongen 90/91, men valde hellre att spela hockey än att titta på. Likt många andra Andersson-reserver i dagens inlägg, valde han ett lokalt lag (Lejonström) och varvade ner där. Idag är Jennerstig tillbaka i Uppsala.

Peter Broman
Att AIK var ute efter en väldigt billig lösning som komplement till Dick Andersson var helt givet. Även om omsättningen är betydligt högre idag, så var det tufft ekonomiskt att åka ur Elitserien. Medan Jonas Jennerstig bar trunken till Lejonströms omklädningsrum, så gick Peter Broman den motsatta vägen. På Eliteprospects är Broman så anonym att man varken kan se hans ålder eller om han spelat några matcher. Men två år står han bokförd som reservmålvakt bakom Dick Andersson. Efter det finns det inga noteringar om fortsatt hockeyspelande.

Jonas Burman
Den tålmodigaste av alla som nämns i den här texten är Jonas Burman. Redan som sjuttonåring står han noterad för lite bänknötande och han genomförde inte mindre än sju reservmålvaktssäsonger bakom Dick. Det här var före internets tid och laguppställningen blev man varse när speakern ropade ut den. När Dick inte stod gick det ett negativt sus genom publiken och istället för att drabbas av akut ångest, borde vi ha applåderat Jonas Burman och andra hjältar när de väl fick chansen. Burman trivdes ändå så bra i AIK att, omedelbart när Dick Andersson slutade, flyttade han hem igen och gjorde ett nytt försök att ta målvaktsspaden.

Krister Holm (bilden)
Även målvaktstränare Holm har försökt. Första gången säsongen 90/91, men då var han fortfarande junior. Efter att ha gjort sex säsonger i Lejonström, Teg och Tyringe, kom han tillbaka för att ta upp kampen med Dick igen. Men precis som för alla andra slutade det med att Holm stod och tittade på, och han orkade bara med den sysslan en säsong, innan han återvände till Lejonström. Frågan är om Krister Holm tar matchandet av Dick Andersson i beaktande när han fördelar matcherna mellan målvakterna idag?

Fredrik Marklund
Många av dessa juniormålvakter har förmodligen bara suttit några matcher på bänken (statistik-underlaget är bristfälligt), men å andra sidan; vad är skillnaden jämfört med en ordinarie reservmålvakt? Marklund spelade två säsonger med J20, och på Eliteprospects står det att han ingått i a-truppen, men inte mer än så. Efter att ha beundrat Dick från avbytarbåset blev det ett par säsonger i CRIF.

Mikael Hall
Exakt samma resa gjorde Micke Hall. J20, bänken i a-laget och vidare till CRIF. Anledningen till att de här killarna finns med i statistiken är rimligtvis att Jonas Burman varit skadad eller sjuk vid något/några tillfällen. Jag har en svag minnesbild av att Dick var skadad vid något tillfälle och då spred sig paniken över hela stan. Det fanns ingen charm i att ge unga spelare chansen under de här åren. Dick Andersson var ju en av få man kunde lita på.

Christoffer Öman
Mönstret går igen. 19 år gammal satte sig Christoffer Öman på bänken, vid något enstaka tillfälle. Insåg snabbt att han inte skulle konkurrera ut Dick och drog istället till CRIF, som måste haft en jäkla målvaktskarusell med tanke på att alla flyttade dit. Skillnaden på Öman och många andra är att han faktiskt valde att se mer än väg 372, utan istället gjorde tre säsonger i Tierp i mitten av 90-talet.

Mattias Lind
1994-96 agerade Lind tredjemålvakt bakom Andersson/Burman. Precis som resten valde han hyfsat snabbt att dra vidare, men det som skiljer honom från de övriga är att han hade en lång karriär. Efter säsongerna i AIK gjorde han nämligen åtta säsonger i Lejonström. Typ lika många som resten av de gamla juniormålvakterna tillsammans.

Markus Lundqvist
Lundqvist sågs som en jättetalang och den förste som kanske hade potential att konkurrera ut den nu 33-årige Dick Andersson. Han gavs också chansen att spela fastän Dick var skadefri. Tyvärr blev det pannkaka av alltihop. Markus Lundqvists nerver höll inte och det blev både ett par enkla mål i baken och en backuppsättning som inte litade på sin keeper. Han kom aldrig igen, och AIK-tröjan byttes mot CRIF:s och Burträsks.

Olov Larsson
För er med koll på den lokala idrotten har Larsson främst gjort sig ett namn som giftig forward i fotbolls-Skellefteå AIK. Målvaktskarriären bestod av, förutom några reservmålvaktsmatcher bakom Dick Andersson (som också kallades Allan och Slipsen), en säsong i Boliden och en säsong i CRIF.

Fredrik Nilsson
Nu har vi beskrivit målvakter som lämnat bänken bakom sig och flyttat till CRIF, Lejonström och Burträsk, men det finns fler lokala alternativ. Fredrik Nilsson tog med sin ouppsvettade målvaktsutrustning till Bureå, efter att ha vandrat längs samma stig som många andra. Först ett par J20-säsonger och sedan ett misslyckat försök att utmana Dick.

Jimmy Bjennmyr
Målvaktskarusellen 99/00 kommer att behandlas separat, men en som hade en mindre roll i den var Jimmy Bjennmyr. Skador, Gaber Glavic och en utflykt till Björklöven för Dick, gjorde att när säsongen summerades hade inte mindre än fem målvakter registrerats för matcher. Bjennmyr stod i mål hemma mot Tierp. En match som inte gick att förlora, men på grund av svagt målvaktsspel förlorades ändå. Karriären fortsatte sedan på ett antal exotiska platser, exempelvis sex säsonger i kinesiska ligan.

Peter Larsson
Samma år fick även juniormålvakten Peter Larsson känna på vinddraget från bänken vid något tillfälle. Men nu var det tuffare än någonsin, då Larssons juniorkollega faktiskt tagit upp kampen med Dick Andersson på allvar. Larsson skeppades vidare till Lejonström och sedan vidare till Kågedalen och Grums.

Johan Backlund
Till sist hände det omöjliga. Dick Andersson konkurrerades ut. Av en målvakt från de egna leden dessutom! Det var en surrealistisk känsla att inse att Backlund var den bättre av de två. Många matcher hann gå innan man litade fullt ut på honom. Det var ju Dick som skulle stå. Egentligen. Men säsongen 00/01 stod Backe många fler matcher än Andersson, av den enkla anledningen att han var så pass bra. Slutet på en lång och vacker era, men allting har ett slut och vi glömmer aldrig någonsin Dick Andersson. Däremot gissar jag att ni redan hunnit glömma många av hans reservmålvakter.