Fortsätt till huvudinnehåll

Bygdens lag


De senaste åren har publiksiffrorna dalat och AIK:s marknadsavdelning får inte jättehögt betyg vad gäller deras insats att stoppa blödandet. Lätt pinsamma ”temamatcher” såsom Ladies night, Maskotmatchen och det absoluta lågvattenmärket ”NHL-temat” har inte lockat mer folk, snarare har man blivit förbannad på fantasilösheten och viljan att likna NHL. Vi är Skellefteå AIK och vi ska locka folk som vill se hockey och inget annat.

Men nya målgrupper är ju bra och det känns kul att få berömma marknadsfolket också. Senaste säsongens projekt ”Bygdens lag” blev väldigt lyckat, utan att det kändes krystat eller plastigt. Folk från de mindre orterna kom på deras specifika match eftersom de var stolta över sin ort och sitt lag. AIK värmde upp i respektive ”små-lags” tröjor, vilket ytterligare gav ett värde för de tillresta.

Om man tittar på hur mycket publiksiffrorna ökade under fjolåret, så motsvarar det ungefär hur många Bygdens lag-biljetter som såldes. Nu är första året förbi och det går säkert att utveckla konceptet och förhoppningsvis blir det inte målgruppens enda besök i hallen under nästa säsong. Med tanke på hur många utflyttade Skelleftebor som finns i Umeå, borde det gå att göra något därifrån också. Fast kanske inte under rubriken Bygdens lag och uppvärmning i Löventröjor...

Syftet med det här inlägget är dock inte (bara) att berömma initiativet Bygdens lag, utan att plocka fram den bäste spelaren från varje mindre förening som ingår i detta. Ibland har det varit oerhört enkelt att välja spelare, ibland ganska svårt. Vi har valt att ta rygg på AIK:s urval av lag, tolv stycken, men funderar på om inte exempelvis Bergsbyn och Lövånger också skulle kunna medverka, trots nedlagda hockeysektioner. I så fall hade Adam Pettersson och Martin Johansson lyfts fram i det här inlägget, med resten av Bygdens lag-representanterna.

Arvidsjaur: Fredrik Lindgren
Inte jättesvårt att välja den meste AIK:aren genom tiderna, även om det finns konkurrens i bland annat hans bror Mikael Lindgren, Axel Holmström och Jörgen Ljung. Fredrik Lindgren gick en ovanlig väg, då han stannade kvar i A-jaur ända tills han var arton år. 21 J20-matcher senare klev han in i a-laget och stannade där i tjugo år, bortsett från de tre utflykterna vi tidigare beklagat oss över.

Lindgren är en fin representerat för sin moderförening och var noga med att visa sin uppskattning för sina rötter då han avtackades i vintras. Den avtackningen sammanföll med Bygdens lag: Arvidsjaur och inte ett öga var torrt. I övrigt gissar vi att Fredrik bär upp sitt geografiska arv väl med fiske, skoteråkning och ett par bärs på Laponia.

Boliden: Jonathan Hedström 
Man kan givetvis tycka vad man vill om Jonte Hedströms relation till AIK (bloggens åsikter går att läsa i ”Jonte Hedström och vägvalet”), men det går knappast att förneka att han är den störste BFFI-profilen som spelat i Skellefteå. Trots konkurrens av Nicklas Westerlind, bröderna Holmqvist och Fredrik Warg, men ingen av dessa kommer i närheten av de känslor som Jonte skapat.

Hockeyspelandet inleddes i Boliden, även om flytten till Skellefteå och AIK skedde i ung ålder. Sammanlagt representerade han AIK under fyra säsonger, och medan vi fortfarande tyckte om honom gladde Hedström oss med brutala tacklingar och en kanonsäsong, vilken öppnade dörrarna för hans fortsatta karriär.

Bureå: Johnny Forsman
Forsman saknar egentligen konkurrens bland Bureåspelarna. Fjorton starka säsonger i AIK med SM-guldet 1978 som höjdpunkt. En slitvarg som alltid jobbade hårt och aldrig gav upp. Egenskaper som förmodligen var guld värda då han gick sitt livs tuffaste match; mot Skelleftesjukan. En match som den slitstarka Burekillen gick segrande ur.

Som sextonåring bytte Johnny ut Bureås tröja mot Skellefteå AIK:s och debuterade mot Kågedalen. En match som AIK vann med 18-2, Forsman tvåmålsskytt. Totalt blev det 420 matcher och Forsman figurerar både på mest utvisade-listan, samt på listan över spelare som gjort minst 100 mål (i Forsmans fall, lite skämtsamt kallat Buremål) i den svartgula dressen.

Burträsk: Jörgen Wännström 
Två starka kandidater från Burträsk (den andre är Kent Lindberg), men Wännströms tretton säsonger är svåra att värja sig från. Jörgen kom till AIK 1989 och hann med att spela sex Elitseriematcher och även göra ett mål. Därefter följde tolv säsonger, med både fina stunder och motgångar där Wännström under alla säsongerna var en stabil poängplockare och även han har gjort över 100 mål i AIK-tröjan.

Efter att ha spenderat pojklagsåren i Burträsk flyttade Jörgen till Skellefteå AIK, via en säsong i CRIF. Kroppen kanske kan lämna Burträsk, men inte hjärtat. Efter det att AIK-karriären tog slut (alldeles för tidigt, enligt mig), gjorde Wännström fem säsonger i sin moderklubb och sitter än idag i styrelsen.

Byske: Pär Mikaelsson 
Skral konkurrens, men även om Wayne Gretzky hade varit född och uppvuxen i Byske hade han inte haft skuggan av en chans. Mr AIK är det finaste vi har och det är oerhört glädjande att han följer matcherna live, på ståplats givetvis. Sexton säsonger med magnifik poängproduktion och lika fina siffror i utvisningskolumnen.

Men det är långt ifrån bara det som Mikaelsson lämnat efter sig. Medmänniskan, lagkaptenen, hjälten som samtidigt kunde vara så skör. Allt detta gav han oss exakt samtidigt som AIK hade sina värsta hockeyår. Byskeborna är stolta över att de är uppvuxna på samma ort som han, och det är ett starkt hockeyfäste. Pär tog sina första skär i Byske, men flyttade relativt tidigt till AIK.

Clemensnäs: Dick Andersson
Lag efter lag har producerat spelare som har gjort, eller borde ha gjort, över tio säsonger i AIK. CRIF/Clemensnäs är inget undantag och det är tydligt hur viktiga de mindre klubbarna är. Det är bara att hoppas att AIK inser det även under mindre goda (ekonomiska) år. CRIF har producerat mängder av spelare till Skellefteå och det rimliga valet hade kanske varit Johan Ramstedt.

Vi valde dock Dick Andersson av två anledningar. Dels har han gjort väldigt mycket för Clemensnäs. Både som spelare (åtta säsonger) och som damtränare. Den andra anledningen är att han, likt både Wännström och Mikaelsson, bar Skellefteå AIK under hela det tunga 90-talet. Målvaktspositionen är dessutom extra utsatt, men Dick darrade aldrig.

Kågedalen: Viktor Arvidsson 
Det är tungt att peta undan Pär Lindholm, då han känns närmare både KAIF och AIK, i själ och hjärta. Arvidssons karriär slår dock det mesta med dubbla SM-guld och etablerad 30-målskytt i Nashville Predators i NHL. Arvidsson har en spektakulär spelstil och har rimligtvis många goda år kvar på sin karriär.

En karriär som startade på uterinkarna i Kusmark och Kåge, men flytten till Skellefteå AIK gjordes i unga år. Juniortiden i Skellefteå blev väldigt spektakulär och säsongen 09/10 jagade hann, och nådde, fantastiska 100 poäng om man lägger samman hans poängskörd från både a- och b-juniorerna. Hans litenhet gjorde att han förbisågs i två drafter, men efter succésäsongen 13/14 fick han äntligen chansen.

Lejon: Erik Forssell 
Erik Forssell har alltid gått sin egen väg. Han valde, relativt länge, att spela kvar i Lejonström. Möjligtvis för att hinna med skolan. Studierna har alltid varit viktiga och efter gymnasiet valde han att flytta till Umeå och Björklöven. Knappast för hockeyns skull, utan snarare för närheten till Umeå Universitet.

Tiden i AIK var kantad av framgångar med guld, finaler, viktiga mål och äran att vara lagkapten. Erik Forssell var en unik spelare, som kanske inte såg så mycket ut för världen, men som var en otroligt stor vinnare. Sista matchen i karriären spelades för moderklubben SK Lejon, mer i syfte att samla in akuta pengar, än något annat. Att Forssell gjorde 2+1 och vann alla tekningarna, chockade exakt noll personer.

Lycksele: David Rundblad 
Det finns flera fina kandidater med rötterna i Lycksele. Melker Karlsson givetvis, men även Andreas Wingerli som tillsammans med sin pappa såg till att Lycksele vann den interna Bygdens lag-kampen under förra säsongen, då väldigt många bussar med fans nådde Skellefteå. Valet föll ändå på Rundblad eftersom det är väldigt få som haft en sådan impact som han hade 2010/11.

Rundblad kom till AIK, från Lycksele, efter högstadiet. Ryktet sa att han var något alldeles extra och ingen blev besviken. Magic number seven gjorde 50 poäng under sin sista säsong i AIK, och det var inte vilka poäng som helst. Aldrig någonsin har en enskild spelare stuckit ut så mycket under en säsong som han gjorde då.

Malå: Thomas Larsson 
Larsson är inte den enda Skellefteå-spelaren från Malå. Även Lars-Fredrik Nyström och Glenn Hedman härstammar därifrån. Nyströms karriär är starkare, men han är så förknippad med både Djurgården (som spelare) och Frölunda (tränare) att Thomas Larsson var det både roligare och sundare valet.

Förhoppningarna var stora när han kom fram som en rivig, aggressiv spelare från juniorlaget. Till en början motsvarade han dessa. Hans allra bästa säsong blev den första Elitseriesäsongen 06/07. Därefter planade karriären ut och Larsson etablerade sig som en allsvensk spelare. Både i Malå och Skellefteå minns man honom dock med stor värme.

Norsjö: Elsa Lindqvist
Högerfattade försvarsspelaren Lindqvist inledde sitt hockeyliv i Norsjö Ishall, men damhockeyns utbredning har länge varit begränsad, så skulle det bli något av karriären var det bara att flytta. AIK saknade lag då, så flyttlasset gick till Örnsköldsvik och Modo. Efter tre säsonger i Modo 2, fick hon till slut chansen i SDHL, där det blev fem matcher.

Därefter följde några brokiga år, med bland annat spel i Sundsvall och Björklöven innan Elsa hittade hem till Skellefteå. Här har det blivit tre säsonger, där hon lånades ut till Clemensnäs under den senaste. I skrivande stund är det inte klart var Lindqvist spelar hockey under nästa säsong.

Piteå: Hasse Svedberg
Tydligen var det lite känsligt, från Luleå-håll, att Piteå ingick i Bygdens lag-konceptet och visst har Piteå fått fram fler spelare som valt att stanna i Norrbotten, såsom Janne Sandström, Johan Forsberg och Mikael Renberg. Störst av alla Pitepojkar är dock Hasse Svedberg, även om han inte finns med oss längre.

Efter att ha flyttat till Skellefteå blev det elva säsonger, VM- och OS-spel med VM-guldet 1957 som höjdpunkten. Hasse är en av Skellefteås största spelare genom tiderna och var given på North Powers allhelgona-tifo från 2014.


Kommentarer

  1. Viktor Arvidsson är en underbar spelare.

    Det finns dock något vackert med Pär Lindholms hjärta precis som du nämner.
    Det känns som att att skulle gå igenom vad som helst för både AIK och Kaif.
    På så sätt kan man tycka att han är den finaste och ödmjukaste produkten som fostrats
    I kågedalen.

    SvaraRadera
  2. Varför inte, löven bygdens lag����

    SvaraRadera
  3. IFK Bjurfors? Håkan Eriksson? Även om det var över 40 år sedan...

    SvaraRadera
  4. Fredrik Warg sätter jag framför Jonathan Hedström. Warg kom hem och blev lagkapten. Jonte kan dra åt helvete. (även om den hängda dockan var för mycket över gränsen)

    SvaraRadera
  5. Tycker dockan var på sin plats

    SvaraRadera

Skicka en kommentar