Om man skulle få för sig att genomföra den enkla uppgiften att plocka ihop ett lag av spelarna födda på 90-talet, som kommit upp via Skellefteås juniorled, skulle exempelvis Tim Erixon och Arvid Lundberg inte få plats på backsidan. Det årtiondet producerades en oemotsvarad mängd stjärnor. Både kvaliteten och kvantiteten är mäktig. Vi är dock inte ute efter enkla uppgifter, så vi backade ett årtionde och valde att fokusera på 80-talisterna.
Då ser det genast nästan becksvart ut. 90-talisterna är i princip på den nivån att de skulle kunna göra bra ifrån sig på en VM-turnering. 80-talisternas mål blir aningen lägre. Vi ställer oss frågan; hur skulle det här laget klara sig under en säsong i Hockeyallsvenskan? Vi har fått ihop två målvakter, tre backpar och fyra kedjor. Det hela bygger på den nivån spelarna höll när deras karriärer peakade.
Ett grundkrav är att de har figurerat i Skellefteå AIK i pojk- eller juniorsammanhang. Valet att låta det räcka med pojkhockey innebär att Joakim Lindström tar plats och då tänker vän av ordning att det borde räcka för att cruisa genom en säsong allsvensk hockey. Och visst skulle Jocke åka åttor runt Daniel Rahimi och andra allsvenska backar, men som ni kommer att få se skulle han vara tämligen ensam.
Målvakter
Johan Backlund
Nicklas Dahlberg
Det här skulle, i detta tankeexperiment, vara allsvenskans bästa målvaktspar. Tråkigt att Johan Backlund, som egentligen är den ene av endast två 80-talsfödda (Thomas Larsson den andre) som verkligen tog sig upp i a-laget hela vägen från pojkhockeyn, aldrig kom tillbaka på riktigt.
Det här är i alla fall det perfekta målvaktsparet. Backlund som given etta, men som ödmjukt backar upp sin sidekick när denne får chansen. Dahlberg har, fram till sitt nuvarande Norge-äventyr, mestadels agerat båsöppnare och skulle få leva med det även här. De främsta allsvenska skarpskyttarna får ställa in siktet ordentligt för att göra mål.
Backar
Fredrik Lindgren - Marcus Högström (bilden)
Johan Burlin - Nicklas Westerlind
Patrik Wallon - David Holmqvist
Högkaratigt första backpar, som skulle få äta otroligt mycket istid. Lindgren, som är lika bra på vilken nivå han än spelar, skulle vara den defensive generalen och Högström offensiv fältherre. Det här skulle vara Hockeyallsvenskans överlägset bästa backpar, men bakom dessa två är det väldigt tunt.
Johan Burlin med 32 SHL-matcher och utöver det spel i så många länder han bara kunnat, får kampera ihop med den betydligt mindre Nicklas Westerlind. Westerlind med tio allsvenska säsonger bakom sig, har efter karriären hunnit med att skrapa fram 100000kr på Triss på TV4. Ett hyfsat habilt backpar på allsvensk nivå.
Wallon och Holmqvist skulle få väldigt svårt att värja sig mot ens en allsvensk tredjekedja och skulle närmast förnedras av topplinorna. Wallon gjorde visserligen några SHL-matcher, men efter att ha lämnat juniortiden i AIK, har han inte spelat en enda match i Hockeyallsvenskan. Holmqvist, som var en lovande back vars utveckling avstannade tidigt, gjorde sex okej säsonger på allsvensk nivå. Sammantaget en hyfsad backuppsättning, men inte mer.
Forwards
Joakim Lindström - Erik Forssell - Nils Bergström
Olof Mårs - Thomas Larsson - Erik Karlberg
Mikael Brancalion - Alexander Sundqvist - Mikael Berg
Andreas Stenberg - Marcus Hedström - Victor Edström
Nu är ju Jocke van att bära stor del av det offensiva ansvaret, men det här är en helt annan situation. Visserligen har han Erik Forssell som center vid sin sida, men redan när vi kommer till tredjelänken i förstakedjan är vi på en okej nivå, inte mer. Nils Bergström, som verkade ge upp karriären efter att inte fått plats i AIK, återvände till elithockeyn efter fem år och nådde till och med SHL med Rögle. Den här kedjan är i en klass för sig, men frågan är om de skulle orka en hel säsong utan backning av ens en vettig andrakedja.
Erik Karlberg lever även här på att han lyckats göra mål i Elitserien och både Thomas Larsson och Olof Mårs skulle vara en tung duo, som vissa matcher skulle kunna mala ner backarna i motståndarlagen. Men i dagens höghastighetshockey skulle det nog bli ganska svårt att lyckas producera.
80-talisternas tredjeformation består av tre killar som försökt, men inte alls lyckats etablera sig i AIK. Berg var ordinarie i ett par säsonger när vi var rätt svaga. Sundqvist och Brancalion gjorde det helt okej under sin tid i Sundsvall, men kan absolut inte ses som spelare på den övre halvan av Hockeyallsvenskan.
Fjärdekedjan får komma in och gnugga. Edström är som klippt och skuren för den rollen och Hedström backar inte heller för lite hårt jobb. Andreas Stenberg skulle nog ha föredragit en offensivare roll, men ironiskt nog, är han inte tillräckligt bra för det. Summerar vi forwardssidan har vi en första enhet, som håller hög SHL-klass. Dessvärre är resten av kedjorna, på sin höjd, fjärdekedjan. I Hockeyallsvenskan, alltså. Allt handlar egentligen om hur många poäng Jocke kan leverera, varje kväll. Min gissning är att vi skulle bli varse att bra spelare, behöver andra bra spelare, för att vara riktigt bra.
Hur summerar vi då detta? Vi börjar med att tacka AIK för att de lyckades vända skutan. En blind person kan se skillnaden mellan nivån på spelarna födda på 80-talet, jämfört med 90-talisterna. Enstaka jättetalanger tar sig alltid upp, likt en maskros, men om fysträning, organisation och kravbild fortsatt vara likadan när ”Gyllene generationen” kom fram, är det många av de spelarna som inte nått längre än en habil allsvensk nivå. Man kan ju också vända på resonemanget och fråga sig var Marcus Hedström, David Holmqvist och Mikael Brancalion varit med senaste årens träning, med mera.
Vi märker också att de absolut bästa, med något undantag, valt andra vägar än Skellefteå AIK. Backlund lämnade för SHL-spel. Forssell valde tidigt Björklöven och Jocke Lindström ännu tidigare Modo. Men även om spelarna födda på 80-talet inte blev några stjärnor är de viktiga för vår historia. Fanns inte de, fanns inget att jämföra med. De misslyckade kullarna är ju basen för det AIK förändrat och utvecklat.
Kommentarer
Skicka en kommentar