Vår sak är Finlands - en genomgång av samtliga finländare i AIK

Under finska vinterkriget kom 70000 finska barn till Sverige. 10000 av dessa adopterades av sina svenska familjer. 36 år senare flyttade för första gången två finländska män till Skellefteå. Det var dags att börja hjälpa till åt motsatt håll.

De flesta av oss har en relation till Finland. En fylla på en Finlandsbåt. En Lapin Kulta i bastun. En dagstripp till Alko. Koskenkorva. Finland är ett tacksamt folk att ha lite fördomar kring, kan tyckas. Men vi ska fokusera på de trettio finska hockeyspelarna som representerat Skellefteå AIK. Egentligen är de 29 stycken, men vi tog med Joel Mustonen också eftersom 30 är en jämn och fin siffra.

De som flyttade hit 1976 hette Hannu Palmu och Pekka Rampa. De blev snabbt uppskattade av både fans och lagkamrater och sedan dess har finländska spelare ofta funnits med i våra spelartrupper. Undantaget är 90-talet då inte en enda finsk spelare kom hit, då vi mestadels vände våra blickar ännu längre österut, och lite grann även västerut.

Vi kommer nedan att betygsätta samtliga trettio blonda, knivbärande, bastubadande, melankoliska inslag i AIK. Vi har inte tagit med de spelarna som varit här på tryout. Dessa kommer att synas i ett kommande inlägg. Spelarna kommer att tas upp utifrån hur bra deras insatser i AIK-tröjan varit. Vi börjar med den vi har lägst tankar om och avslutar med den bäste.

30. Kari Yli-Mäenpää
Ett litet krutpaket som egentligen inte lämnade något som helst avtryck efter sig, förutom möjligen minnet av en väldigt underlig baksving vid slagskott. Säsongen i AIK (89/90) blev hans enda i en högstaserie. Han kom hit efter att först ha gjort några säsonger i Vasa i Mestis, och han hann också representera Piteå och alla tänkbara Kiruna-lag. Efter sin svaga Skellefteå-säsong återvände han till de lägre divisionerna i Finland och tynade bort där i lugn och ro.

29. Antti Virtanen
På ett sätt förtjänar han mer. En grym tribute-video på Youtube, rightare, hattrick mot Björklöven i en träningsmatch och förväntningar på sig att vara en toppspelare. Samtidigt är det just dessa ingredienser som gör att han hamnar långt nere på listan. Det blev ju nämligen ingenting alls av allt det vi hoppades på. 30-40-poängspelaren från Liiga mäktade med 3 assist på 9 matcher i AIK, innan han drog till Österrike en halv säsong. Tillbaka i Finland var han plötsligt bättre än någonsin och slog personligt poängrekord med 53 pinnar. Men sången från Youtubevideon nynnar man på än idag.

28. Toni Kallela
-Är han snabb?
-Ja.
-Okej, då är han inte bra på något annat.
En autentisk konversation mellan två agenter kring Kallelas kvaliteter. Om man har fler egenskaper än snabbhet hamnar man inte på marknaden i januari/februari, och Toni Kallela var jättesnabb!

27. Pasi Petriläinen 
Av någon anledning var Petriläinen en drömvärvning för många, bland annat undertecknad. Tittar man tillbaka på statistiken har den skridskoskicklige backen aldrig gjort mycket poäng och hans styrka ligger inte heller i defensiven. Det kan bero på hans eleganta spelstil och att Timrå-fansen höjde honom till skyarna efter hans säsong där. Precis som många finländare var Petriläinen en flyttfågel och stämmer ryktena om den sönderslagna lägenheten han lämnade efter sig i Skellefteå, förstår man att det inte var en jättetrevlig kille att ha att göra med.

26. Jarkko Glad
En i raden av defensiva backar som skulle bilda backpar med Johan Åkerman, men som enkelt utmanövrerades av Fredrik Lindgren. Glads främsta attribut var den kala hjässan, men mycket mer än så minns vi inte. Tio raka säsonger med mängder av utvisningsminuter, varav ett par stycken 100+, skvallrade om en riktig elaking, men även det saknades under hans halva säsong i AIK. Dock +19 på 24 matcher, innan han flyttade tillbaka hem till Ässät.

25. Markku Tähtinen 
Om förhoppningarna nu var stora på Antti Virtanen blev man snarare besviken när det stod klart att Tähtinen skulle vara en ledande center. Vek, men skicklig var omdömet från finska skribenter. Någon av dessa trodde att han skulle kunna vara vår förstacenter och en annan trodde att han skulle lyckas bäst av våra tre finska förvärv (Haakana var det tredje). Dessa ord gjorde oss mest oroliga för Virtanens kapacitet. Det hela slutade i alla fall med att Tähtinen jobbade hårt i fjärdekedjan. Inget mer.

24. Juhamatti Aaltonen 
”Den enda spelaren i SHL som, rent tekniskt, kan mäta sig med Jocke Lindström.” Orden kommer från valfri Abbott-broder i samband med Aaltonens lyckade Rögle-sejour. Underbart, tänkte de positiva fansen, när han kom. Given flopp, tänkte de flesta. Visst gav man Juhamatti fler chanser än han förtjänade. Speltid i första powerplay-enheten skulle få det att lossna. När han äntligen gjorde mål (i princip i tom bur mot Mora), tänkte vi att nu släpper allt för honom. Han lovade att jobba hårt, och gjorde kanske det, så gott han kunde. Men det blev verkligen ingenting och även han åkte hem till Finland och levererade igen.

23. Patrik Westerback 
Guds gåva till ishockeyn, var nog det han tänkte om sig själv och det var han ju. Egentligen!! Men om man djupdyker i hans karriär har han dels aldrig spelat i högsta serien och dels har han aldrig haft en poängstark säsong, bortsett från ett år i finska division två och ett år i NLB. Jag spräcker kanske en illusion för många Westerback-diggare just nu, men det är bara att konstatera att han var ett luftslott. I AIK gjorde han nästan bara poäng mot riktiga bottenlag och att snirkla runt på första isträningen blev vi bara sommar-glada av.

22. Marko Kivenmäki
Även han otroligt hypad när han kom. Hade det inte varit för hälskadan hade han ALDRIG kommit till Skellefteå, sas det. Två bra säsonger i norska ligan och fyra mediokra i SM-liiga var ju allt han åstadkommit, så AIK var nog en ganska rimlig destination. Men på den tiden varvades förväntningarna på nyförvärv upp otroligt mycket, vilket var både kul och enerverande. Likt flera andra på listan, blomstrade Kivenmäki efter tiden här. Två 50-poängssäsonger i Finland är bra siffror. Men en Lady Byng Trophy vinner han nog aldrig.

21. Ville Koistinen
Vi hade ju ett tag, en tendens att ta hit på pappret jättebra finska backar, som inte alls var jättebra. Koistinen har vi skrivit om tidigare, både kring knäskadan, NHL-rutin och höga förväntningar. Det blev som bekant ingen succé och Ville ville dra vidare. Han är unik på så vis att han endast representerat en klubb (Ilves) i Finland, fram tills dess att han alldeles nyligen, 37 år gammal, skrev på för HPK. Sju länder har han spelat hockey i, med sämst resultat i Sverige och AIK.

20. Joel Mustonen 
Helt fel ute är vi ju inte. Mustonen har finska föräldrar, finskt medborgarskap och meriter från finska landslaget. Men han är född i Sverige och kom upp från ungdomshockeyn i AIK. Precis som sin far är han en snabb skridskoåkare och fick ett litet genombrott när han under några matcher gjorde succé mellan Möller och Holloway. Men det var inte lätt att ta plats i a-laget på den tiden och att han dessutom drogs med sjukdomar gjorde att han fick hitta nya jaktmarker. Var på väg hit inför kommande säsong, men erbjöds mer i Frölunda.

19. Mikko Mäenpää
Det är svårt att väga olika tider och säsonger mot varandra. Allsvenska tiden mot SHL/Elitserien. Mäenpää är ytterligare en ”stjärnback” som skulle dominera här, men inte heller för honom blev det en särskilt lyckad tid här. Likt många andra kom hans bästa år efter AIK. KHL, landslagsspel och poängrekord i Finland är tre bevis på detta. Han var mer än okej i Skellefteå, med 7 poäng på 11 grundseriematcher, men förväntningarna och ett svagt slutspel ger en plats på undre halvan på denna ranking.

18. Riku Varjamo
Skrönan säger att när alla nya spelarna skulle presentera sig inför övriga truppen klev han upp och sa: ”Hej, jag heter Riku Varjamo och jag är alkoholist.”, på fullfjädrad finlandssvenska. Det drog garanterat ned skrattsalvor, men möjligtvis satte sig skrattet i halsen så småningom. Varjamo spelade ett par säsonger med Åkerman och gjorde det bra, helt utan att glänsa. Efter åren här reste han ut för att se världen, men känslan är att det var världen som fick se Riku Varjamo.

17. Pekka Poikolainen 
Poikolainen ersatte Varjamo rakt av, och var en uppgradering, precis som det skulle vara med tanke på att vi tog kliv efter kliv. Lugn och med en otroligt lång klubba i en-mot-en-situationer, var ”Pekksi” en man att lita på. Skellefteå ville ha kvar Poikolainen, som gjorde en riktigt bra säsong här, men han hade åkt hit ensam och saknade sin familj hemma i Finland. Året i AIK blev hockeykarriärens sista.

16. Ville Koivula
Inte ens halvvägs, men redan framme vid den skickligaste målvakten med klubban, vilket ju till och med ledde till ett mål borta mot Sundsvall. Mycket troligt skickligast av alla våra målvakter med klubban. Han gjorde två toppsäsonger i AIK, med 1,69 i GAA. Den relativt låga placeringen här beror på att han ändå aldrig kändes som den där förstemålvakten att luta sig mot (det är svårt med små målvakter) och dels för att hans sorti blev som den blev, när klubben vägrade låta honom spela mer efter att han skrivit på för Växjö Lakers.

15. Hannu Pikkarainen 
Han vann backarnas interna poängliga och föll väl egentligen inte ur ramen, men det var inte lätt för etablerade backar att bli publikfavoriter när våra egna juniorer kom upp och överglänste dem. Poängskörden halverades från succéåret i Modo, vilket kan vara ytterligare en anledning till att man är lite missnöjd med Hannu. Det man minns bäst är skäggväxten och den eleganta skridskoåkningen. Året i AIK blev dock början till slutet och det blev inga fler fina säsonger.

14. Kari Haakana
Försvarsgeneral är allt som behöver stå på hans CV. Stor, stark och elak. Även om skridskoåkningen var tveksam så var han exakt vad AIK behövde just då. En rutinerad bjässe som man kunde lita på och luta sig mot när det blåste. För inte var det nerverna som de många magsjukorna berodde på... Hur avslutet i Skellefteå blev har vi redan avhandlat, men det är förlåtet sedan länge. Kari Haakanas gestalt och uppsyn går inte att ogilla på något sätt. Det finskaste vi haft.

13. Tomi Hirvonen
Så fick vi vår förstecenter. Hirvonen var en rejäl spelare som gjorde två riktigt bra säsonger här. Vi har tidigare beskrivit tacklingsvarianten när han sög tag i motståndaren drygt tio meter från sargen och bara forcerade in honom i planket. Och om jag inte missminner mig åkte han aldrig ut för holding i sådana situationer. Tomi återvände också till Finland, men i hans fall som en attraktiv spelare på marknaden. Tyvärr kunde han inte motsvara lön och förväntningar i hemlandet och la av efter bara en säsong. Vi ersatte honom med Fredrik Öberg, vilket får anses som bra.

12. Pekka Järvelä 
En bortglömd spelare som var ruskigt bra. Han kom till Skellefteå skadad och missade de första tio matcherna och spänningen var stor inför hans debut hemma mot Luleå. Vi vann matchen, Järvelä gjorde två poäng och utsågs till matchens bästa spelare. Resten av säsongen blev en ren tragedi och då hjälpte det inte att spelskicklige Järvelä snittade nästan en poäng/match. AIK åkte ut och Pekka Järvelä åkte till Jokerit och avslutade hockeylivet med några hyggliga säsonger.

11. Ari Kankaanperä
Den hårdföre backen kom till AIK i slutet av vår första storhetstid under Elitserietiden. Resultatraden under hans tre säsonger var 9-1-5, vilket tyder på en viss svajighet. Kankaanperä var en stabil spelare som kom till jobbet varje dag. Efter åren i Skellefteå flyttade han hem till moderklubben JYP och var med och spelade upp laget i Finlands högsta serie innan han la av med ishockeyn.

10. Jyri Marttinen 
Som en skänk från ovan kom rödhandskade Jyri Marttinen till AIK från Timrå mitt under säsongen 07/08. Det skulle visa sig vara en väldigt lyckad värvning, särskilt med tanke på att Jan Novak tokfloppade. Jyri levererade poäng, utvisningsminuter och ett fint plusminus under sina år här och blev också mycket besviken när han fick beskedet att kontraktet inte skulle förlängas. Ibland hjälper ett lag en spelare uppåt i karriären, men i det här fallet var det Marttinen som hjälpte oss. Karriären pågår ännu hemma i Finland.

9. Kimmo Koskenkorva
Det kan kanske hända att ett speciellt mål kan ha fört upp Koskenkorva en smula på denna lista, men han gjorde ett bra jobb i AIK. Särskilt andra säsongen när han tillsammans med Gabriel Karlsson och Christian Söderström förmodligen var Elitseriens bästa tredjekedja. Tyvärr föll han bort i täta slutspelsmatcher och flyttade även han hem till sin moderklubb (i Kimmos fall Kärpät), där han gjorde tre fina säsonger. En av de snabbaste spelarna, rakt fram, vi någonsin haft.

8. Kari Suoraniemi 
Under Skellefteås sista desperata försök att bli ett topplag i Elitserien fanns begränsningen två utländska spelare, så det var bäst att de var riktigt bra. Suoraniemi VAR riktigt bra och tillsammans med Kari Jalonen otroliga nyförvärv. Året efter fick man bara ha en utlänning i truppen och SHC:s val föll på Suora. Han blev kvar i tre säsonger, men åkte hem till Finland när vi åkte ut. Ett år senare var han tillbaka i Sverige och Rögle, där han fortfarande bor.

7. Tuomas Kiiskinen 
Spelaren som gör andra spelare bättre. Han har gått från en producerande spelare till att vara en tvåvägsforward som alla vill ha i sin kedja. Arvid Lundberg, som kanske inte är en man av stora ord, höjde Kiiski till skyarna inför flytten till AIK. Forne AIK:aren (känns tungt att skriva det) Emil Pettersson berättade för SHL-podden att Tuomas Kiiskinen är den bäste spelaren han någonsin spelat med. Det är oerhört glädjande att vi har honom i vårt lag minst en säsong till.

6. Mikko Lehtonen 
Kanske en oväntat hög placering när bloggen inte tillhör Mikkos största fans. Men om man betänker produktionen han stod för 10/11 är det svårt att förbise honom. 30 mål, 58 poäng, tvåa i poängligan samt att AIK gick till SM-final. Det är klart att Lehtonen var en stor bidragande orsak till det. Att han sedan aldrig mer gjorde en bra säsong och var rätt usel när han återkom hit ska inte ta bort det han gav oss.

5. Pekka Rampa
En av de två finländska backarna som var med och tog SM-guld 1978. Hit flyttade han efter två säsonger i Kiruna (AIF givetvis) och gav oss sitt livs bästa sex säsonger. Under guldåret demolerade han sitt eget poängrekord genom att göra 22 poäng på 34 matcher. Han var heller inte obekant med utvisningsbåset då han snittade drygt 30 minuter/säsong, vilket var mycket på den tiden. Efter AIK-tiden blev det ett hockeyår i Finland innan karriären var över.

4. Janne Pesonen 
Det som gör att Janne hamnar högre än en SM-guldvinnare och högre än en 30-målskytt är helt enkelt att han var så jäkla bra. Har man totalt sett ett bättre poängsnitt än Joakim Lindström under grundserien är man värd en bra placering på den här listan. Dessvärre drabbades han av skador i båda slutspelen han deltog i och kunde inte göra sig själv rättvisa. En spelare som både kan göra mål och spela fram är attraktiv på spelarmarknaden och då tillkommer en hög lön. AIK valde en annan väg än Janne och han har fortsatt producera var han än har spelat.

3. Hannu Palmu
SM-guld -78 och sju lyckade Elitseriesäsonger är tunga papper. Palmus specialitet var att åka nära en motståndare och skrikande kasta sig ner på isen. Då den irriterade motståndaren tryckte till Hannu hade domaren hunnit vända sig om och fick se Palmu liggande få en smäll. Powerplay för AIK och Hannu Palmu var inte sen att flinande åka förbi utvisningsbåset. ”Flygande finnen”, blev hans smeknamn. Det största han gjorde för AIK var dock när han återvände och bidrog till att spela upp oss i Elitserien igen.

2. Joni Ortio 
Målvakten som tog oss till final 2018 hämtades till Skellefteå från Calgarys organisation och blev en publikfavorit. Trivdes oerhört bra i AIK och visst fantiserar man om att hans ständiga ettårskontrakt handlar om att han vill vara redo ifall Skellefteå kallar igen. I övrigt hänvisar vi till inlägget ”Ortio, Ortio”.

1. Kari Jalonen
Given etta på listan och en av Skellefteås bästa spelare genom tiderna. Det var dock inte helt lätt att spela med Jalonen då han föredrog att göra det mesta på egen hand. Utan den inställningen till hockey hade han kanske inte varit den spelaren i AIK:s historia med bäst poängsnitt. Tyvärr blev det bara en säsong i SHC, men få har slutat med flaggan i topp på samma vis som Kari Jalonen gjorde. Han kom aldrig mer upp i de sanslösa 93 poängen han gjorde säsongen innan Skellefteå, men poäng gjorde han var han än for fram. Avrundade karriären i samma franska klubb (Rouen) som Mikko Lehtonen spelar i nu.