Fortsätt till huvudinnehåll

Tränarna under 90-talet


AIK:s attraktionsvärde sjönk drastiskt när vi åkte ur Elitserien 1990. Hade vi varit ett börsnoterat företag hade aktiekursen störtdykt. Massor av nyckelspelare slutade (Ola Stenlund, Johnny Forsman) eller bytte klubb (Mats Lundström, Kari Suoraniemi, Pekka Järvelä, Sam Lindståhl). De spelarna orkade inte längre ta omtag i division ett.

Tittar vi på spelarna som blev kvar toppar ju det samtliga lag som numera åker ur, men det var andra tider då, med civila jobb och allt, men AIK:s tid i högsta serien var räknad. Intäkterna minskar drastiskt då man åker ur en serie och det blir svårare att rekrytera spelare. Även på tränarsidan måste man gå ner ett par pinnhål, både kvalitetsmässigt, meritmässigt och ekonomiskt. Just de tränarna som höll i trådarna på 90-talet fokuserar vi på idag.

Björn Ferber 1990-91
Från Huddinge hämtades före detta Elitseriedomaren och förbundskaptenen för kälkhockeylandslaget Björn Ferber. Han hade tidigare tränat Djurgårdens J20 och även varit assisterande tränare i deras representationslag. Ett av hans drag från Djurgårdstiden var att skola om Leksands nuvarande sportchef Thomas ”Tjomme” Johansson till back. Därefter flyttade han vidare till Nynäshamn i division två, innan han hamnade i Huddinge.

Ferber kom väl inte till dukat bord, men namn som Dick Andersson, Robert Larsson, Tony Barthelsson, Mikael Granstedt och Martin Pettersson blev kvar. Samt några fler från året innan. 70-kullen hade vunnit J18-SM och Kent Norberg anslöt från Modo. Mats Lindgren och Niklas Brännström. Jag ångrar mig och säger att han i princip kom till dukat bord. Dessutom hade han Peo Larsson som assisterande tränare.

Det här laget borde inte ha hamnat på nionde plats i allsvenska serien efter jul. Två segrar på 18 matcher räcker givetvis ingenvart. Bland annat förlorades sista omgången med 5-7 mot slagpåsen RA73. ”Matematiken är enkel. Vinner man inte mot RA73 förtjänar man inte en plats i playoff”, sa en besviken Kent Norberg. Tre veckor efter sista matchen lämnade Ferber sin post med motiveringen att det inte går att träna ett lag som styrelsen inte vill satsa pengar på.

Anders Rönnblom 1991-93
Då valde vi att satsa på ett säkert, lokalt kort. Guldtränaren från 1978, Anders Rönnblom fick uppgiften att styra det nästan sjunkande skeppet, men Rönnblom hade ju lyckats förr. Martin Pettersson, Micke Granstedt och Niklas Mannberg orkade inte uppbåda nya krafter och avslutade karriärerna. Laget föryngrades kraftigt och Larsson och Barthelsson var äldsta utespelarna med sina 24 år.

Till Anders Rönnbloms andra år kom Lasse Marklund tillbaka och Guy Gosselin var ett spännande tillskott från USA, men det kändes otroligt långt borta att slåss om en plats uppåt i seriesystemet. Det fanns fler anledningar att anställa Rönnblom än att han förmodligen var hyfsat billig och hade en lokal förankring. Han hade nämligen varit tränare för laget som vunnit JSM och hade en god relation med många av de spelarna som skulle vara AIK:s framtid.

De visade sig dock, med något undantag (Mikaelsson), inte hålla måttet och de här åren cementerade sig Skellefteå AIK som ett halvhyfsat division ett-lag. I efterhand har både spelare och förening insett att man låg efter vad gäller träningsbiten, inte minst fysen och det skulle dröja många, långa år innan vi var ikapp och så småningom förbi.

Peo Larsson 1993-94
En av AIK:s mesta ledare är Peo Larsson. Efter att ha varit andretränare under tre säsonger tog han nu över taktpinnen. Truppen var fortsatt ung, men vi fick in två ledare i truppen med rutin. Backen Igor Yevdokimov och legenden Jan Erixon. Vi var nog många som naivt trodde att den här truppen var redo för mer. Kollar man på truppen sjutton år senare, rodnar man åt sina egna förhoppningar.

Säsongen blev, med den tidens mått, magisk. Vi missade förvisso att vara topp två i division ett norra före jul, men kämpade på och nådde playoff. Där slog vi tur och ordning ut Södertälje och Björklöven innan Solna blev för starka. Peo Larsson kändes som rätt man för oss, men fick året efter ta klivet ner till juniorlaget, eftersom vi hade fått napp på en kanadensisk tränare som skulle leda Skellefteå ännu högre.

Robert Barnes 1994
Man älskar ju att tänka tillbaka på den här säsongen. Robert Barnes och Chris Kontos kändes som fräscha influenser från väst och nu var det ju bara att fortsätta bygga på förra säsongens framgångar. De första talangfulla 77:orna lyftes upp och den ungdomliga entusiasmen, de högklassiga ledande spelarna samt att de bästa 1970-födda spelarna hade några år på nacken, talade för att vi skulle ha både en bred och spetsig trupp.

Janne Erixon försvann på grund av sin ryggskada. Robert Larssons knän höll inte. Barnes spelade med fyra forwards mot CRIF och allt blev pannkaka. Robert Barnes fick sparken och vi var tillbaka på ruta noll.

Lars Nyström 1995
Assisterande tränaren Lasse Nyström tog över efter jul, tillsammans med polaren Johnny Forsman. Nyström hade en betydligt mjukare och mänskligare approach än Barnes, men det blev ingen succé. Jämfört med året före gick vi inte lika långt i playoff, så det var bara att återvända till ritbordet.

Roland Stoltz 1995-98
Nu ville AIK ha en trygg, stabil tränare som skulle stanna ett antal år. Då var det bäst att hitta en lösning som var bosatt i stan. Att Rolle hade/har en enormt djup basröst var inget minus. Att Stoltz kom direkt från Björklöven var däremot inget plus. Pengarna fanns inte i AIK och första truppen var otroligt hemvävd.

Säsongen 95/96 var vår sämsta säsong någonsin och vi slutade på sjätte plats i division ett norra, samt missade fortsättningsserien efter jul. Så här fick det inte fortgå! Vi måste byta strategi. Strategin blev att skaffa en dyrare trupp för pengar som inte fanns. Micke Lindgren, Micke Engström och fyra ryssar (Vinogradov kom sent) värvades. När konkurshotet kom fanns det nog ingen bättre än Roland Stoltz att ha som tränare. Han brann för AIK och för bygden och tvekade inte på att stanna kvar, trots de tuffa tiderna.

När vi, med en hårsmån, klarade ekonomin gjordes början till ett omtag i hela föreningen (läs mer om detta i ”Lasse Marklunds specialarbete”). Kontinuitet var ett av ledorden och kontroll på finanserna var ett måste. Därför blev inte Rolles tredje och sista år (för den här gången) något vidare, men nu fanns det i alla fall en riktning att gå.

Johan Scillgard 1998
Men beslutet att lyfta in Schillgard var ingen briljant lösning. Säkert hyfsat billig, vilket var nödvändigt, men inte bra. Det var inte läge för en massa nya idéer, hokus pokus och nytänkande. AIK behövde lugn och ro, och en möjlighet att staka ut en ännu tydligare plan för hela föreningen. Resultaten under Schillgards ledning uteblev och han blev den andre tränaren på 90-talet som fick kicken.

Christer Abrahamsson 1998-00
Det måste in någon som kan föreningen, är lugn, trygg och rutinerad samt kan styra skutan med fast hand. 90-talets sista tränare blev en gammal bekanting; Christer Abrahamsson. Men trots att kedjan Hedström - Mikaelsson - Olofsson var årtiondets dittills bästa kedja var säsongen 98/99 körd. Schillgards mixtrande med diverse grejer, som inte bara hade med själva spelet att göra, tog udden ur det hela.

Abris och 90-talets sista år markerar en brytpunkt. Dels blev AIK en mer professionell förening med ordning på budgeten och en tydlig plan. Dels värvades Johan Åkerman. Den viktigaste spelaren de kommande sju åren. Vid sidan av honom anslöt också Näsvall, Ekholm, Lidgren och så småningom om Oleg Yashin. Abrahamsson fick en bra trupp att jobba med och även om han mest spred citat och god stämning så ville varken han eller AIK fortsätta samarbetet. Vi lämnar 90-talet och dess tränare bakom oss genom att konstatera att det sista året blev det bästa. Inte resultatmässigt, men framtidstromässigt.

Kommentarer

  1. Hade (o)turen att vara med på flyget ner till RA73-matchen. På väg ner hade jag fortfarande hoppet kvar och var tvungen fråga Ferber om AIK:s kvalitéer. Han var ju skolad i djurgårns (och Tre Kronors) 1-3-1-elände men det beskrevs på den tiden som framtidens hockey så jag var nyfiken på hur en ”modern” tränare såg på oss.
    - Det är kört, sa han.
    - Men Granstedt och Pettersson är ju hur bra som helst?
    - De spelar förlegad hockey.
    - Men du kan väl lära dem spela modernt?
    - De lyssnar inte. Granstedt åker fort men vägrar bryta in framför mål. Kör runt i rundlarna och är för lättläst.
    Sedan såg jag katastrofmatchen på plats. Granstedt fick inte spela, det var något papper som inte hade skickats in i tid (?), men Mats Lindgren körde från start, 16 år gammal och var typ bäst på plan. Eller förresten, bröderna Husko i RA var bättre. Mörkare än så blir det nog inte. Men jag har tänkt mycket på Ferbers ord, antingen var han en usel istränare som inte klarade jobbet och skyllde på spelarna eller så låg det någon sanning i analysen, att AIK:s gamla garde levde kvar med en grandios självbild, åker vi bara skridskor så brukar det lösa sig…
    Vad gäller åren med Rönnblom (som är en evig hjälte förstås) har jag pratat med spelare som vann JSM-guldet -88. Enligt dem fick de aldrig riktigt chansen i A-laget, huserade i fjärdefemman med order att spela extremdefensiv och noll-noll, även guldlagets lirare och målskyttar…
    Gott om bra tränare har det varit ont om…


    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för en fantastisk fin kommentar. Det värmer!

      Radera
  2. Kanske var JSM-guldet -91, när jag tänker närmare efter.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar