Skåne till Danmark? Ja, varför inte?! Vi ser efter vad Skåne gett AIK

50% egenfostrade spelare är ett av AIK:s mål. Det är både kostnadseffektivt och själsligt rätt att kunna lyfta upp ungdomar från de egna leden. Det är ju oändligt mycket lättare att älska David Rundblad än John Klingberg. Oscar Lindberg än John Norman. Adam Wilsby än Philip Broberg. Strategin är bra på alla sätt och vis.

Då återstår cirka 50% och det har alltid känts bra med spelare som härstammar från Norrland. Inte nödvändigtvis för att de är rejälare och bättre människor, men de tål kylan och de har närmare till släkt och vänner än om de kommer från till exempel Avesta. Därför känns det alltid skönt med norrländska nyförvärv.

Givetvis kan det slå lite olika. Wernblom, Söderberg, Kristoffersson, Pudas och Christian Söderström är alla fina förvärv med rötterna i norra Sverige. Men det finns sörlänningar som gjort mycket gott också, som Möller, Petterström och Marcus Svensson. Likaväl som det finns spelare från norr som man helst aldrig velat se i svartgult; Jesper Olofsson, Emil Pettersson och så vidare.

Om vi skulle ta fram en Sverigekarta och sätta en nål där varje invärvad spelare härstammar ifrån. Utan att ha gjort det (ännu...) så är vi ganska säkra på att väldigt många av nålarna skulle hamna här uppe, och ju närmare vi kommer desto fler nålar. Inget unikt för Skellefteå. Det ser säkert likadant ut på många ställen i landet. Dock ej kring Växjö, gissar vi.

Dagens fokusområde både bokstavligt och bildligt är Skåne. Längst bort från oss, nära till kontinenten och hundratals orter med hockeyklubbar att passera om man skulle få för sig att ta bilen och köra hela vägen till Skellefteå. I Skåne skulle vi ha satt sex nålar och därav rubriken ”Skåne till Danmark?”. Ska vi bara tänka på Skellefteå AIK (vilket vi såklart ska), så är svaret ett rungande JA!

Vi kommer att titta närmare på och ranka våra sex skåningar, utifrån parametern hur viktiga och bra de varit för oss. Kravet är att man är född i Skåne och/eller är fostrad i en skånsk klubb på ungdoms och juniornivå. Helst ska de ju prata skånska också. Bara för att förtydliga så går till exempel Andreas Hadelöv bort, trots att han kom till oss från Malmö. Andreas är norrlänning och IFK Kiruna-fostrad.

6. Nick Sörensen
Ogillandet av Nick Sörensen vet nästan inga gränser och sjätte och sista platsen var given, trots många svaga kort på listan. Nick är född i Danmark och har dubbelt medborgarskap. Hans moderklubb är Malmö, även om han är starkare förknippad med Rögle. Till Skellefteå tog han omvägen via juniorligan QMJHL och kom hit sedd som en stor talang med bland annat junior-VM på meritlistan.

Det blev, som vi skrivit tidigare, bara 14 matcher och ett mål i AIK, mest på grund av skador, men han hade även svårt att ta plats i den totalt nykomponerade forwardsuppsättningen. När han väl fick chansen, var det en ganska menlös spelare med dåligt självförtroende vi fick se. Utanför isen var självförtroendet bättre och en källa till bloggen har berättat om hur Sörensen skrävlat om vilken brudmagnet han är.

Det var aldrig aktuellt att stanna i Skellefteå, utan en fin säsong i Linköping gav faktiskt ett NHL-kontrakt och fem matcher i Anaheim. Tillbaka till Cluben och två 14-målssäsonger där, men sex matcher in i Bert Robertssons första år som tränare flyttade Sörensen tillbaka till Skåne och Rögle. I en öppenhjärtig intervju erkände han då att han inte lagt ner det jobbet han borde under sin karriär och varit alldeles för kaxig och dryg. Återstår att se om den skånska myllan kan göra en man av honom.

5. Joakim Nilsson
Vårt allra första (offentliggjorda, Burman och Tjälldén vara klara innan, men spelade fortfarande för sina dåvarande klubbar) nyförvärv under super-sillyn 2001 var Lundapågen Joakim Nilsson. Endast 20 år gammal hade han redan hunnit med Elitseriespel i Malmö och sågs som en stor talang. Niklas Wikegård höjde honom till skyarna i en mastodontartikel som Norran på den tiden kunde producera.

Nilsson själv satt på ett järnvägsspår på tillhörande bild, och stirrade med tom blick mot fjärran och förklarade att han såg fram emot att få spela seniorhockey på allvar. Omgiven av starka personligheter och många bra backar blev det inte så mycket istid för Jocke. 24 matcher och noll mål innan han flyttade vidare till Halmstad Hammers.

Sen följde en brokig karriär med spel i Vita Hästen, Nybro, Sparta Sarpsborg och Tranås innan han 26 år gammal la skridskorna på hyllan, efter sin poängmässigt bästa säsong med 20 pinnar. Steget till Skellefteå och Norrland blev för stort på alla sätt och Joakim Nilsson hämtade sig aldrig.

4. Stefan Svensson (bilden)
1986 fick vi hit vår allra första skåning. Ängelholmsfödde Stefan Svensson var bara 23 år gammal, men hade spelat fyra Elitseriesäsonger i Leksand och en division ett-säsong hos Frölunda. Ett hyfsat meriterat förvärv, alltså. Hur det egentligen kom sig att det blev just Skellefteå är oklart, men hade man fått leva om livet hade Stefan Svensson aldrig spelat i AIK.

Från första start kändes han som en säkerhetsrisk och under tre år i Skellefteå blev det sammanlagt tolv poäng för tvåvägsbacken Svensson. Det mest spektakulära han gjorde var under en försäsong när laget skulle fjällvandra och komma ihop som grupp. Svensson valde då att slänga upp en back öl på ena axeln och bar upp den hela vägen, helt på egen hand. Inget fel på fysiken alltså.

Under åren blev Stefan mer och mer ogillad av supportrarna och det gick till och med så långt att han fick ett telefonsamtal mitt i natten.
- Hej, det är Stefan.
- Vad gör du?
- Sover!
- Hur fan kan du göra det, när du är så jävla dålig?!
KLICK!

1989 flyttade han till dåvarande poplaget Team Boro, där det blev två okej år med flera andra före detta Elitseriespelare. 28 år gammal var hans karriär över, även om det blev några strösäsonger i diverse division två-lag några år senare. I Skellefteå funderade vi på om vi någonsin skulle våga importera en skåning igen.

3. Mikael Berg
Alla hockeyrelaterade listor med Micke Berg på medaljplats är svaga listor. Bergs resa var lite annorlunda, då han kom hit redan som junior. Förr var det vanligt att ta hit EN utböling till varje kull, i hopp om att hitta ett guldkorn. Det kanske är hårt att påstå att guldet blev till sand i Mikael Bergs fall, men längre än till kattguld sträcker vi oss inte.

Till Skellefteå kom en cirka 60 kg lätt pojke med styrkan i det offensiva spelet med puck. Han sattes omedelbart ihop med superduon Daniel Pettersson och Jörgen Wännström, och i den miljön lyckades han som bäst skrapa ihop tolv poäng under sina tre år här. Ändå fantiserade man desperat om att Berg nog var en man för en tredjeline dagen som vi skulle ta klivet upp.

När truppen byggdes om 2001 fanns det inte plats för Berg längre och han, likt många andra genom åren, flyttade till Hästen Hockey i Norrköping. 29 år och med säsonger i klubbar som Solingen (Tyskland division tre), Sparta Sarpsborg och Pantern, Skåne! var det dags att fokusera på en civil karriär och det vi mest tar med oss från titten på hans Eliteprospects-sida är viktuppgiften 82kg!

2. Erik Karlberg
Kabben är född och uppvuxen i Tyringe, men reste de 130 milen norrut, när han var 16 år för att kriga om en plats i AIK:s b-juniorer. Det var han och Thomas Larsson som stack ut av 88:orna, och förhoppningen var att han skulle utvecklas till en a-lagsspelare. Två J20-år gav 78 poäng på 80 matcher, samt några matchers Elitseriespel.

Säsongen 07/08 gjorde Karlberg 18 matcher i Elitserien och gjorde det målet som ger honom andraplatsen på den här rankingen. Sedan tog det stopp för den högerfattade forwarden. Året efter var han utlånad hela säsongen till Almtuna och Piteå och gjorde det väl hyggligt där. Om ni tycker att många andra på listan lagt av tidigt slår Erik Karlberg rekord då han slutade vid 21 års ålder. Vad han gör idag vet ingen.

1. Robin Alvarez
Den mest överlägsna ettan vi haft, och kommer att ha, på en lista och den enda anledningen till att vi accepterar freden i Roskilde 1658. Det som kändes onödigt och dyrt blev faktiskt ett lyckad drag av sportchef Mikael Lindgren. Alvarez har gjort nio säsonger i moderklubben Malmö och mitt under dessa klämt in två år i Djurgården.

Under hans första år i AIK drog han ihop oerhört uppseendeväckande 13+0 i poängkolumnen, precis som en spelare med lite bristande spelsinne ska göra. Den bristen vägs upp ordentligt av en enorm glädje när han gör mål, fint sargspel, förmågan att vara bra i viktiga matcher samt att han är en bra och omtyckt kille i laget.

Coronapandemin kom vid värsta möjliga läget för Alvarez, som slagit personligt poängrekord med 29 poäng och vid 32 års ålder var redo att skriva sitt sista fina kontrakt. Skellefteå AIK ville absolut ha honom kvar, men eftersom större delen av truppen var spikad och klar offrades Robin Alvarez. Att AIK påstår att han är aktuell känns orimligt, ifall det inte händer något makalöst på corona-fronten. Å andra sidan är det nog inte superenkelt att få kontrakt någonstans just nu, med hans förmodat höga lönekrav.


Rasmus Bengtsson, tänker du? Det blev inga matcher i AIK för backen ursprungligen från Landskrona, utan omedelbar utlåning till Västerås.