Klackens historia

2001 grundades North Power och klacken har sedan dess organiserats och blivit en stor och given del av inramningen på matcherna. Men hockeyintresset i Skellefteå har alltid varit stort och givetvis stod inte folk bara tysta och tittade på förr i tiden. Publiken skrek och levde sig in i matcherna på samma sätt på 50- och 60-talet då matcherna spelades på Norrvalla.

1958 nådde AIK sina främsta framgångar dittills. Man vann division ett norra och avancerade till slutspelsserien tillsammans med Djurgården, Gävle och Södertälje. Profilen och eldsjälen Lennart Magnusson beslutade sig för att driva igång publiken genom att dra igång hejarramsor, såsom ”Domarn är ju svart och vit. Liknar mest en fågelskit.” Norrvalla blev  en ointagbar borg och trots att det ”bara” blev SM-silver lyckades inget lag slå oss på vår hemmaplan.

Magnusson låg också bakom bygget av Skellefteå Ishall och även om den rymde färre personer än Norrvalla blev stämningen tätare och det var tufft att komma till Skellefteå och plocka med sig poäng. Större delen av läktaren bestod av ståplatser och visst hejade man och hurrade, men inte lika organiserat som nu.

Framgångar föder intresse och när AIK nådde finalen 1978 hette hejaklacksledaren Lauri Kerovirta. Hans scen var hela arenan och Lauri rörde sig runt på ytan mellan publiken och isen. Något som är otänkbart idag med säkerhet, media och så vidare. Att ha en hejaklacksledare som eldade på hela publiken var en stor framgångsfaktor för oss. Kerovirta drev på under många år och är naturligtvis en riktig hjälte.

Under 80-talet gick det sämre för Skellefteå AIK/HC, men läktarkulturen tog ändå sina första stapplande steg mot hur det ser ut idag. I hörnet där sektion G finns idag samlades de tuffaste killarna och tjejerna och skrek ut ramsor och dunkade nävarna i det utskjutande plåttaket högst uppe på läktaren. Vissa yngre barn vågade närma sig och många av dessa växte in i rollen och tog över när den ständiga generationsväxlingen gav större utrymme till dem.

90-talet drog klacken till sig killar med bad boy-aura och det var mer regel än undantag att det blev stökigt på läktaren. Det hände att det blev regelrätta slagsmål mot Löven, men mycket baserades på individuellt dårskap, då organisationen fortfarande inte kommit in i bilden. Att flytta bort från högst uppe i hörnet vägrades, trots den usla akustiken där.

I början av 2000-talet grundades alltså NP och anklagades för att ha nazistiska kopplingar, baserat på vissa individer och även supporterklubbens logga. Som en motvikt startades ”positiva klacken” under ledning av prästen Robert Koss. De ställde sig högst uppe i mitten av ståplatsläktaren och ägnade sig åt att bara älska, inte hata. North Power var väl inte jätteimponerade, men valde trots stora tveksamheter att byta ut hörnet mot en central position. När det var riktigt viktiga matcher kom NP Syd från Stockholm och i det gänget fanns en kille som kallas ”Slagarn” som hade med sig ett trumset som han ackompanjerade ramsorna med.

Förste ordföranden hette Robert Karlsson och han var den som lyckades samla de övriga tokarna i ett organiserat kaos. Det var inte alltid rumsrent på läktaren, där bland annat styrelsens reseansvarige tjuvrökte och drev en vinbar. Men. Det fanns ett brinn och vi var på väg mot något stort. Nu hade Europa öppnats och alla hade tillgång till internet. Detta gav nya influenser, inte minst från fotbollen. Ramsor skrevs, det fanns en samhörighet och vi fick vår första Capo, som ledde klacken med ryggen mot isen.

När målet, Elitserien, nåddes var det svårt för många från den generationen att uppbåda nya krafter. Någon hamnade på sittplats, det skaffades familj och några lämnade hockeyn bakom sig. Numera samlas de herrarna ett par gånger/år under namnet ”Crazy oldies ”. Samtidigt växte nästa generation fram med ett nytt mål; SM-guld!

Ljudvolymen var fortsatt hög, det fanns vissa oroliga moment i klacken och det tillkom en härlig ingrediens; kreativiteten. Fyndiga ramsor skrevs och Skellefteborna fick lära sig ordet tifo, när North Power blev Sverigeledande på området. Den hoppande publiken var det sista beviset på det drivet och gemenskapen som fanns. Publiken vann gulden tillsammans med laget, och spelare från tiden 02-14 är tydliga med att klacken betydde oerhört mycket när dessa spelare hade sin bästa tid i hockeylivet.

Efter gulden infann sig, helt naturligt en ny mättnadskänsla. Många tackade för sig och det blev svårt att hitta nytt folk. Vad skulle vi sikta på nu?? Utvecklingen just nu är att allt går mot det politiskt korrekta. AIK, North Power och SHL är dessvärre alldeles för välkammade. Det saknas en aggressiv mentalitet som lockar till sig fel (rätt) folk som kanske är där av andra anledningar än hockey. Nämligen anledningen skapa kaos.

Jag kan inte citera Pea Israelsson, men är helt övertygad om att han innerst inne skulle uppskatta en bengalisk eld, krigsrubriker och ett NP som löper amok. Utåt sett måste han naturligtvis fördöma det beteendet, men han är ju ingen dumskalle, utan inser att ett eldig stämning på läktarna dels kommer att höja spelarna några procent och dels så drar folk mer folk.

Problemet är dock inte bara det politiskt korrekta, utan att det helt enkelt gått för bra. Titta på Björklöven. De har haft motgångar under många år, men nu har vinden vänt och de har ett tydligt mål och är på väg. AIK skulle behöva en större svacka för att en ny våg ska komma. Nu vill vi ju inte ha en svacka, utan NP bör ägna sig åt en annan sak; locka till sig ungdomar i konkurrens med Tik tok, Minecraft, Paradise Hotel, med mera.