Hyllning till Robert Larsson

Vem är en hjälte egentligen? Är det han som avgör en SM-final? Han som vinner hela SHL:s skytteliga? Han som lyfter bucklan i slutet av en tuff säsong? Naturligtvis är Erik Forssell, Joakim Lindström och Jimmie Ericsson riktiga hjältar. De har påverkat tiotusentals människor genom sitt hockeyspelande. Utöver hyllningars och idolskap har de fått sportchefsjobb, miljonlön och guldmålad kropp. Med all rätt älskar vi våra hjältar.

Men det finns andra sätt att vara en hjälte. Man kan till exempel spela en hel karriär i samma klubb. Följa med ner i division ett, trots anbud från Elitserien varje år. Man kan fortsätta kämpa för laget i sitt hjärta med sargade knän som pris. Kombinera hockeyn med jobb, familj och boendet på Anderstorp. Man kan vara publikfavorit i tio års tid genom sitt uppoffrande spel och glimt i ögat.

Robert Larsson. Du fattas oss.

Egentligen ska ju en sådan här text skrivas så att personen i fråga kan läsa den. Många har suttit på en begravning och önskat att den döde fått höra alla fina orden. I Roberts fall är det för sent. I februari 2018, under ett besök hos sonen Adam, avled han oväntat. När vi fick veta vad som hänt, trodde vi inte att det var sant. Robert Larsson var ju gjord av granit och dessutom en man i sina bästa år.

Sina bästa hockeyår gav han till Skellefteå AIK och fick egentligen inte så mycket tillbaka. År efter år blev laget sämre och sämre, men Robban blev kvar på blålinjen med sitt fruktade skott och ute i sarghörnen med klassiska bröstvärmare. Det här utspelades mestadels på hockeyns bakgård, med matcher mot Antjärn, CRIF och RA73 inför ett fåtal åskådare. Men Robert Larsson stannade kvar i laget och bygden. trots alla möjligheter att testa annat. NHL-draftad av Los Angeles Kings och ständiga anbud från bättre lag. Men det var aldrig nära.

18 år gammal fick han egentligen den perfekta debutsäsongen. Det var nämligen året som AIK gjorde en sväng ner i division ett, men hela laget blev kvar och kunde agera mentor till den unge, blonde, kaxige vilden från juniorlaget. Med fem mål på arton matcher etablerade sig Larsson och fick som belöning en plats i juniorlandslaget. AIK avancerade upp i Elitserien, men Larssons säsong blev haltande på grund av att på den tiden gjorde spelarna i den åldern lumpen.

Från hösten 1987 var Robert helt ordinarie och en bärande spelare, som med sitt obekymrade sätt att vara spred ett lugn i laget. Samtidigt berättar i princip samtliga lagkamrater om hans humor och att han alltid hade en dräpande kommentar i bakfickan. Under hans år i laget hann AIK spöa Frölunda med 10-1 i den direkt avgörande matchen, åka ur Elitserien och etablera sig som ett halvdant division ett-lag. Men Robban blev kvar i vått och torrt.

Sista säsongen 94/95 blev det bara sju matcher för vår nummer sju. Knäna orkade inte med att bära 0,1 ton hjälte längre. Karriären var över i samma veva som livet började på riktigt. Sönerna Hampus och Adam var födda och växte båda upp till hockeyspelare, där givetvis Adam är den som sticker ut. Nästa generation Larsson i AIK, gjorde att lite av rampljuset hamnade på pappa Robert.

På isen påminner Adam Larsson mycket om sin pappa. Stor, lugn och med ett fysiskt spel av högsta klass. De pratade med varandra om hockey och livet varje dag och Robban var nog precis en sådan pappa man vill ha. Gissningsvis var ett av de stående råden: ”Ta det lugnt. Det ordnar sig.” Tyvärr gjorde det inte det. Robert Larsson gick ur tiden, 50 år gammal, alldeles för tidigt.

Några månader senare vann Sverige guld i hockey-VM och Adam Larsson var en av guldhjältarna. Efter att guldet var bärgat la Adam upp en bild på pokalen på Instagram med bildtexten ”This one’s for you. FOR YOU!!”. 

Så länge man tänker på en människa finns den kvar på något sätt, var det en skolfröken som berättade för mig och min klass. Stämmer det så kommer Robert Larsson att leva för evigt.