Nu hände det lite mer med truppen... Under några fruktansvärda dagar försvann Johan Alm och Jonas Frögren, samt våra sex bästa, poängproducerande forwards. Plus Melker Karlsson. Plus Petter Emanuelsson. Dynastin som skulle fortsätta flera år, var nu ett minne blott. Det är klart att det frigjordes lönepengar och uthyrningarna av Möller och Ericsson gav många miljoner på kontot, men det finns ju en gräns för vad man kan köpa för pengar. Hur ersätter man Jocke Lindström, Bellemare och Jimmie Ericsson? Med mera, med flera.
Efter några dagars liggande i sängen, apatiskt stirrande började man ändå försöka titta framåt. Vilka fanns kvar? Marcus Svensson var bra. Backsidan var tämligen intakt. Erik Forssell, Adam Pettersson, Martin Lundberg och John Norman. Många tomma platser. Vilka skulle göra poäng? Vem skulle leda laget?
Silly season 2014 är det närmaste 2001 vi kommer, men den här gången hade vi inget val. Vi skulle ersätta våra åtta mest färgglada forwards. Okej, Lehtonen var klar och det var man, felaktigt med facit i hand, nöjd med. Underifrån kom, precis som vi var vana vid, flygfärdiga juniorer; Axel Holmström, Anton Lindholm och Sebastian Aho. Martin Sevc och Pär Lindholm återvände. Det gällde att ha så mycket hjärta och själ som möjligt.
Resten blev ett enda potpurri av vad som fanns tillgängligt. Rob Schremp, Janne Pesonen, Daniel Widing, Patrik Zackrisson, Kirill Kabanov och Andrew Calof kändes mest som skott från höften av Lasse Johansson, även om Zackrisson och Pesonen hittades med ett väl fungerande kikarsikte. Hur skulle det här gå? Svaret var; exakt hur bra som helst.
Jag vill påstå att det här året definierade AIK:s särställning inom svensk hockey. Det fanns en otrolig tilltro och trygghet i det man gjorde. Stenhård fysträning, matchlika träningar samt ett spelsystem som alla de andra lagen kämpade stenhårt med att kopiera. Det kändes som att vi nästan kunde ha tagit hit vilka spelare som helst och ändå varit ett givet topplag. Så väl fungerade the AIK way.
Tim Heed blommade ut, Calof såg ut att ha hämtats från ingenjörsutbildningen på Yale, men utvecklades enormt under säsongen. Våra unga killar tog de sedvanliga kliven till en billig penning. Nästan allt Lasse Johansson rörde vid blev till guld (silver). Erik Forssell stod för tryggheten och vi kanske behövde just honom som kapten, precis då, och det var ju oerhört nära vårt tredje raka guld.
EN hemmaseger mot Växjö eller att Kirill Kabanov stängt den sjätte finalen när han hade tomt mål, men sköt över. Det hade ju nästan varit för bra för att vara sant. Vår styrka under säsongen var jämnheten produktionsmässigt. ALDRIG har fler spelare gjort +20 poäng under en säsong. Tekningarna var mycket bra. Boxplay jämförbart med året innan. Däremot hackade powerplay, men det var inte så konstigt, eftersom det var i den spelformen våra nya spelare skulle hitta sina roller.
Det här är något av en bortglömd säsong, men när vi dissikerar den är det bara att lyfta på hatten för en otrolig styrkedemonstration från Skellefteå AIK som förening. Självförtroendet som fanns då kunde försätta berg.
Det är ju sant förstås att vi var ruggigt starka och imponerande på (nästan) alla sätt och vis. Men finalförlusten 2015 är trots (eller tack vare) detta ett av mina djupaste AIK-sår. Nästan i klass med det bortskänkta guldet 2012. Det gör så ont, så ont, varje gång jag tänker på det och om hundra år är det glömt hur starkt det var att gå till final trots så många spelartapp och när Lövensvinen då bläddrar i historieböckerna kan de hånskratta åt att vi inte var bäst när det gällde. Förlåt, men jag är så bitter.
SvaraRaderaKänn lugnet unknown.Tror den blomstrande framtid är vår
SvaraRadera