De 14 största sveken

Otrohetsaffärer. Girighet. Lögner. Oförstånd. Brutna löften.

Otrevliga saker som vi AIK:are råkat ut för mer än en gång. Känslan som då fyller kroppen är svår att sätta ord på. Tomhet och desperation, ilska och sorg. Man tror fan inte att det är sant! I flera av de sveken som vi ska titta på, är det just den känslan man landat i. Det kan inte vara sant. Även om spelarna är inne i sin ”karriärs-bubbla”, så är de naturligtvis medvetna om att de sviker människor med valen de gör.

Men jag tror inte att de har en aning om hur ont det gör för oss. Jag tror inte att alla hade gjort sina val på samma sätt då. ”Jag hade också bytt jobb om jag fått 50000kr mer i månaden”, är ett vanligt argument från supportrar som säger sig begripa resonemanget. Och så kanske det är, men man vill ju tro att det är mer än ett jobb för spelarna. Det är klart att många HAR klubbkänsla, även om begreppet är på väg att falna. För spelarna. Inte för fansen.

50000kr extra/månad brutto i 1-2 års tid gör ingen som helst skillnad över en hel livstid. Att vara en levande legend måste vara mer värt än pengarna. Det är ju inte så att de skulle ha tjänat såå dåligt här, och vi räknar väldigt högt om vi tror att spelarna vi ska prata om fått en sådan löneökning i ett annat lag. Vi ska titta på 14 personer som svikit oss och flyttat härifrån, inte kommit tillbaka eller bara fattat helt fel beslut.

De som lämnat för bättre ligor accepterar vi. Även om man flyttat till Björklöven när de legat i divisionen över oss. Att flytta inom Sverige är också okej för spelare som är LeeGoknektar eller som inte betytt så mycket för oss, typ Tobias Viklund. Vi hyser ett särskilt starkt agg mot Lövenflyttar givetvis, men även mot valet av Växjö Lakers. Spelare vars kontrakt inte förlängts ligger bortom vår kontroll, exempelvis Dick Andersson, så det är lugnt.

14. Jörgen Marklund
Efter att ha haft det tungt under sina sista tre säsonger i AIK, fick ”Jukken” inte nytt kontrakt. Med ett civilt arbete på Kommundata ville han inte flytta så långt. Valet föll på Björklöven i division ett och så långt var det okej. Han fick ju inte nytt kontrakt och hamnade inte ens i samma serie som Skellefteå. Men att berätta hur mycket bättre allt var i Löven är inte okej på något sätt och vis. Bättre organisation, bättre ekonomi, trevligare. Så gör man bara inte, hur sant det än må vara. Jörgen Marklund är en AIK-produkt som borde haft vett att hålla tyst och inte springa till media med gröngula åsikter.

13. Lucas Wallmark 
Att vi har ett horn i sidan till Wallmark är ett understatement. Man ligger knappast på plus om man kommer FRÅN Björklöven och flyr TILL Luleå. Wallmarks brist på tålamod har vi dokumenterat tidigare, men att snylta på utvecklingsmöjligheterna här, för att sedan inte orka kämpa och dra till Luleå, i princip flygfärdig, ger dålig smak i munnen. Dessutom fick Luleå största kakan av NHL-pengen.

12. Johan Åkerman
Det stod nog ganska tidigt klart att Åkerman skulle lämna AIK när hans treårskontrakt löpte ut. Han hade ju varit här för länge för sitt eget karriärs-bästa. Inte minst blev det tydligt när han omedelbart blev en maktfaktor i Elitserien. Det här hade varit helt okej om vi inte gått upp. Nu när vi gjorde det och skulle försöka etablera oss borde Åkerman ha varit en nyckelspelare. Kontraktet med HV71 skrevs säkert tidigt, men en klausul hade varit på sin plats. Euforin av uppgången kom av sig lite när Johan Åkerman inte ville veta av oss längre.

11. Johan Backlund
Egna produkter som väljer bort sin moderförening är fruktansvärt. Backlund flyttade till Leksand och Elitserien, under en period som var tung för AIK. Så långt allt väl. Att han var bäste leksing i matchen 2004 kan vi också leva med. Men när han lämnade Leksand 2006 och för sin karriärs skull valde Timrå är oförlåtligt. Detta skedde samtidigt som Jonte-härvan, vilket nog Backe ska vara glad för. Skellefteå hade en förstemålvakt i Andreas Hadelöv, men Backlund borde ha tagit en pay-cut ett år för att sedan ta över förstaspaden och kanske ha blivit vår bäste målvakt någonsin.

10. Lars-Gunnar ”Krobbe” Lundberg
Efter fem säsongers a-lagshockey i Skellefteå AIK var Krobbe en blivande stjärna. Men plötsligt var han klar för Brynäs. Den officiella anledningen var att han inte hunnit få ett kontraktsförslag av AIK och att Brynäs hann före. Bristen på tålamod hade fått ett ansikte. I själva verket var det nog möjligheten att vinna SM-guld som lockade mer än att vara trogen sin moderklubb. Att han dessutom valde att ingå i ”miljonkedjan” var droppen som fick bägaren att rinna över. Krobbes legendstatus i Skellefteå är för stor.

9. Axel Holmström 
Luleå eller HV71 spelar ingen roll. Det är två lag som inte betyder någonting. Vad som däremot spelar roll är att Axel fostrats i AIK. Det var här han vuxit fram till en potentiell NHL-spelare. Att då välja ett konkurrerande lag på grund av lite högre lön eller suget efter att se något nytt, duger inte. Resonemanget bygger på att vi faktiskt ville ha Holmström (Tim Erixon är inte med på listan), men det kan ju vara så att dagens hockey är så sjuk att vi inte gav oss in i ett budkrig för att få honom. Det ska nämligen inte behövas något krig. Axel Holmström ska vara tacksam och glad över att spela i Skellefteå.

8. Pär Holmqvist 
Det är inte många som flyttat till Björklöven medan vi varit i samma division, men det har alltid funnits en tagg mot AIK bland Bolidenkillarna (Holmqvist, Hedström, Warg). Mycket oklart varför. Pär Holmqvist hade just slagit igenom i AIK då han råkade ut för en allvarlig skada. Precis när AIK hjälpt honom färdigt med rehabiliteringen, tackade han genom att skriva på för Löven. Med facit i hand borde vi aldrig ha välkomnat honom tillbaka. Sviker man oss får man stå sitt kast.

7. Niclas Burström
Burström är svårplacerad. I grunden är det totalt oförlåtligt att skriva ett treårskontrakt med Växjö Lakers när man återvänder till Sverige. Misstrivseln med Bert är känd, och det ryktades om att Burström viskade om att bryta kontraktet med Växjö omedelbart om Robertsson skulle lämna AIK. Så blev det och det är kanske just det som räddar Niclas från en högre plats på listan. Det, och att han gjorde en mycket svag säsong i Småland och genast blev bättre i Skellefteå. Något han borde ha insett från början.

6. Thomas Hedin
Efter fem jättefina år i Skellefteå gjorde Thomas Hedin bland det värsta en människa kan göra. Flytta till Björklöven för att de var lite bättre. Lyckligtvis blev tiden i Umeå endast hyfsad. Den andra säsongen blev svag och Hedin återvände hem med svansen mellan benen. Ofattbart nog valde SHC att förnedra sina fans. Inte bara genom att låta honom komma tillbaka, men framförallt genom att ta bort kaptensskapet från ikonen Göran Lindblom och ge det till ex-lövet Hedin.

5. Martin Karlsson
Karlsson kommer nästan undan för lätt med sin roll i miljonkedjan. Han tog väl rygg på Hardy Nilsson kan man tänka, men otvivelaktigt har Martin Karlsson förmågan att tänka själv. Och det rätta sättet att tänka hade inneburit att varken flytta till Brynäs med Krobbe, eller till Örebro i division ett för att tjäna pengar. Det rätta sättet att tänka hade förmodligen kunnat ge honom och oss 2-3 SM-guld till.

4. Hardy Nilsson 
Var det så fruktansvärt jobbigt att bära hela Skellefteå på sina axlar, att kraften var slut när guldet var i hamn? Vi har ju i inledningen bestämt att det är okej att byta till en annan liga. I Hardys fall den tyska. Men att sedan flytta hem och välja bort sin hemstad för ett poplag är ju skäl nog för en kölhalning. Bara chocken när Hardy valde att lämna efter SM-guldet var brutal, men att svika oss en gång till, vid flytten till Sverige, finns det inga ord för. Det räcker ändå inte till medaljplats.

3. Hans Wallson
"Björklövens supportrar förtjänar ett lag i SHL - så är det" Orden är Wallsons dagen efter det att han skrev på för just Löven. Det hade ju gått att välja vilket annat lag som helst, för attraktiv är han. Det hade gått att sluta med hockeyn och byta bana, det hade inte saknats arbetsmöjligheter. Vad som helst annat än detta. Jag säger inte att jag vill ha tillbaka vår dubble guldtränare, det som har varit har varit och (bloggen till trots) vi tittar helst framåt. Men att skriva på för Björklöven är både okänsligt och vedervärdigt. Fy fan.

2. Martin Lundberg
Näste Pär Mikaelsson valde Växjö Lakers. Med viss rätt var han irriterad över lönerabatten han gett Skellefteå under alla år här, och visst borde AIK ha varit mer tillmötesgående, men han har ju förstört allt han har byggt upp här. Och det var inte så lite. Sur-Martin, fighten mot Marcus Nilson, täckta skott, dubbla guld, allt är raserat. Man älskade verkligen Martin Lundberg och de sveken är de allra tyngsta. Att som kronan på verket välja just Växjö och dessutom vinna guld I SKELLEFTEÅ. Det är mycket som gick snett och jag tror inte ens att Martin förstår vilket otroligt dumt karriärval han gjorde.

1. Jonathan Hedström
År efter år tänkte man på Elitserien. Fantasin byggde mycket på att vi åtminstone skulle ha EN spelare av högsta klass. Jonte hade ju lovat det. Skit samma att det fanns ett muntligt (eller till och med skriftligt) löfte till Timrå och Nubben. Vill man bryta ett kontrakt är det alltid möjligt. Timrå hade säkert hjälpt honom med sin problematik. Han hade säkert lovat. Men han lovade ju oss först och han hade inte behövt oroa sig för att vara vår frälsare. Det hade ju blivit så. 35 år gammal hade han vunnit SM-guld i sin hemstad. Det hade hängt en medalj runt halsen istället för dockan från bron.