Brev från en pojklagsspelare som inte nådde hela vägen

Jag har alltid älskat hockey. Lärde mig åka skridskor samtidigt som jag lärde mig gå. Att åka med mina bröder och föräldrar var min familjs sätt att umgås. När jag började skolan åkte jag med kompisarna efter skolan, då hockeyrinken fanns alldeles runt knuten. Hockeyn var en stor del av mitt liv och jag började tidigt drömma om att få spela i AIK och sen i NHL.

I femårsåldern anmäldes jag till Björnligan och ett par år senare spelade jag min första riktiga match för Lejon. Mamma och pappa var med på matcher och träningar och ställde alltid upp och skjutsade. Alla unga hockeykillar drömmer om att spela i AIK och efter några år i Lejon tog jag det lilla, geografiska klivet, men ett stort steg för mig. När jag drog på mig den svartgula tröjan kände jag att jag var en bit närmare drömmen.

A-laget. Mina idoler. Jag skrek när Kimmo Koskenkorva avgjorde och skrek ännu högre när gulden kom. Hockeylivet lekte. Vi åkte på cuper och vann nästan alltid. Jag spelade fotboll också, men kände ganska tidigt att jag var tvungen att göra ett val om AIK skulle vilja satsa på mig. Det var givet att välja hockeyn. Det var det bästa jag visste och drömmen levde. Plus att det var här jag hade mina vänner. Livet lekte.

När den ordentliga sommarfysen drog igång ökade kraven, men jag var redo. På skolan hade vi hög status. Vi spelade ju i AIK. Det fanns inget bättre. Jag hade hört talas om utslagningen som skulle komma, men var inte orolig. Jag var säker på att komma vidare. Det var många som gruvade sig, men det var de som låg på gränsen. Inte jag.

Vi samlades i ett rum i arenan. Den ungdomsansvarige och våra tränare var där och berättade hur det skulle gå till. En efter en skulle vi kallas in i ett mindre rum och få domen. Om man gick vidare fick man gå till omklädningsrummet och jubla med de andra lyckliga. Annars fick man ta dörren ut mot parkeringen där föräldrarna väntade. Många föräldrar var minst lika nervösa och hade minst lika stora drömmar för sin son.

Jag skickades till omklädningsrummet och där jublades det, men jag letade efter min bäste vän som kallats in före mig. Han var inte där och den känslan var svår att handskas med. Hur skulle det bli nu? Vi hade spelat hockey tillsammans halva vårt liv och alltid stöttat varandra. När jag hörde av mig senare den dagen var han helt sänkt. Vad skulle han göra nu och hur skulle det bli med oss? Jag försäkrade honom att det här inte spelade någon roll för vår vänskap. Det enda som skulle hända var att jag skulle träna typ varje dag och inte han...

Genom åren fylldes laget på med spelare utifrån. Clemens, Arvidsjaur, Kiruna. Om spelare flyttade så långt, kändes det verkligen som att AIK trodde på dom. Det blev en annorlunda konkurrenssituation. Man började spela för sig själv och spelglädjen ersattes av press. Det är bra med konkurrens, men det blev dålig stämning i laget och det syntes vilka som satt säkert. Det spelade ingen roll för dom att göra ett par dåliga matcher, deras plats i laget var given.

Jag klarade en utslagning till, men tvingades se fler kompisar försvinna. Glädjen den här gången var ersatt av lättnad och hockeyn som varit hela mitt liv, kändes inte lika rolig längre. Men. Jag spelade i AIK. Jag hade gått vidare igen. Det var ju det här jag ville. 

Om processen i 14-15-årsåldern är vidrig var det mer humant då det var dags att ta klivet upp i juniorlaget. Man fick ett mail och i mitt mail stod det att det inte längre fanns plats för mig. Det kom inte som en chock. Först plockades de ut som skulle gå Hockeygymnasiet och efter dom fanns inte jättemånga platser kvar att slåss om. Lasse Marklund och min tränare hade ett kort snack med mig, men jag fick inte veta vad det var som fattades för att ta en plats. Fick ingen förklaring.

När jag lämnade arenan den kvällen vände jag mig om och tittade på den byggnaden som varit mitt hem i många år. Där jag vunnit och förlorat. Fått nya vänner, svettats och drömt. Nu var drömmen slut, men jag älskade fortfarande hockey. Jag tänkte att AIK skulle kunna hjälpa mig att hitta en ny klubb att spela med, men det var tyst. När jag klev ut genom den dörren var jag glömd. Den klubben jag gett allt för ville inte ens hjälpa mig med det. Jag kände mig bränd.

Klubbar började ändå ringa till mig och jag spelar fortfarande hockey. Det är fortfarande det bästa jag vet. AIK är en förening som satsar på att slåss om SM-guldet varje år och varje år lyfts det upp en eller ett par spelare som är redo för SHL. Men för varje sådan spelare är vi tjugo stycken som inte nådde ända fram. Spetsen är av högsta klass, men bredden har också ett värde. Många som petas har fortfarande chansen att bli duktiga hockeyspelare, men de känner sig svikna och framförallt lämnade.

Mitt råd till AIK är att satsa på den lokala hockeyn. Lokala samarbeten kommer att göra att fler av oss fortsätter. Clemens och Lejon finns bara ett stenkast bort och det är garanterat fler som skulle förlänga sin karriär om man visste att om jag inte får chansen i AIK, så finns det en fortsatt väg att vandra. Bredden ger toppen och jag skulle vilja ha känt ett stöd i samband med den dagen då min dröm krossades.