Värvningar vi glömt

Nyförvärv kittlar. Det går det inte att neka till. Oftast är förväntningarna högre än utfallet, men i enstaka fall blir vi positivt överraskade. Per-Anton Lundström och Jesper Frödén är två sådana exempel på spelare som kommit med inte alltför mycket press på sig, men lyckats bra eller till och med riktigt bra.

Från Elitserieuppgången 2006 till det att transferfönstret stängdes i februari har vi värvat in 101 spelare utifrån. En fin gruppaktivitet skulle kunna vara att dra ihop kompisgänget och se vem som kommer på flest. Vi har inte räknat med spelare som kommit upp från de egna leden och spelare som värvats tillbaka (Pudas, Goren, Holloway, Alm, även om Lee Goren och Bud Holloway räknats in första gången de kom).

Vissa nyförvärv glömmer man aldrig. Eller är det någon som tappat Pierre-Edouard Bellemare, Oscar Möller eller Mantas Armalis från minnet? När man tänker tillbaka på de senaste 14 säsongerna är det några spelare som definierar varje säsong och några som mer eller mindre hunnit falla i glömska. Om vi tar exemplet 2007/08 tror jag att merparten av oss minns Lee Goren bättre än Mikko Mäenpää. Vi kan också titta på nästa säsong och väga Niko Dimitrakos mot Niklas Strandberg.

Oftast baseras minnena på kvaliteten hos respektive spelare, men det finns andra typer av minnen också. Det skulle förvåna om inte fler hajar till av namnet Gaber Glavic, jämfört med Joakim Lidgren (99/00). Vi har tittat igenom samtliga upplagor av våra Elitserietrupper och valt ut det mest anonyma nyförvärvet från varje säsong. Är man en gedigen AIK:are minns man såklart alla namnen, men vissa hade större genomslagskraft än andra.

2006/07:
Första säsongen i Elitserien på 16 år! Förhoppningarna på vilka djävulska namn som skulle komma hit motsvarades inte riktigt av verkligheten. Nio utländska spelare kom, då det var svårt att få hit högoktaniga svenskar. De enda svenska spelarna som värvades var återvändarna Jimmie Ericsson och Marcus Kristoffersson.

Av alla legoknektarna som kom valde vi ut backen Duane Harmer som hämtades in från norska ligan efter jul. Harmer lyckades bra med 15 poäng på 21 matcher, men det var så många av de andra som man verkligen minns av olika anledningar (Haakana, Virtanen, King, Lintner med flera) att Duane är vår man från denna upplagan av AIK.

2007/08:
Vi var mer lyckosamma på transfermarknaden till år två. Ännu var AIK inte riktigt etablerade, men det gäller att överleva första året, vilket vi just så pass gjorde. Sex av de nya spelarna var utländska och de lyckades med undantag av Jan Novak bra. Vi har istället fastnat för en svensk doldis. Inte Erik Andersson, Erik Forssell eller Mikael Renberg naturligtvis, utan backen Jonas Lennartsson.

Det var inte många som gladdes åt Lennartssons ankomst från italienska ligan och helt utan Elitserierutin. Snarare var det ett ganska märkligt förvärv, men trots att han endast gjorde en poäng på 53 matcher kan han inte ha ställt till det allt för mycket, i och med att han är tämligen bortglömd.

2008/09:
Nio nya spelare och vi fortsatte att växa i anseende efter slutspelet förra året. Fortfarande var merparten av de nya importer, men vi lyckades också landa några svenskar från Elitserien, som inte var på nedgång utan hade fina år kvar i sig, exempelvis Christian Söderström och Mathias Månsson.

Även detta året föll valet på en försvarsspelare som garanterat hade varit betydligt mer bortglömd om han inte haft turen att vara inne på isen när Kimmo Koskenkorva avgjorde mot Linköping. Vi pratar om letten Atvars Tribuncovs, som gav menlös ett ansikte. Sammanlagt blev det 19 matcher för januariförvärvet, men kan ärligt talat en enda människa minnas någon annan sekvens än den ovan nämnda?

2009/10:
Ju närmare nutid vi kommer, desto svårare är det att glömma. Det här året var dessutom väldigt nyförvärvsstarkt med namn som Majesky, Forsberg, Bellemare och Hagos. För fjärde året i rad var det flest utländska spelare som förstärkte oss och det är också där vi landar.

För första gången ska vi minnas en forward, vars namn de flesta minns, men intrycket han gjorde var inte direkt superstarkt. För även om vi vagt kommer ihåg Tomas Surovy, blev han sämre och sämre ju längre säsongen led och i slutspelet nollades han i poängkolumnen. Här handlar det kanske mest om att man VILL glömma.

2010/11:
I takt med att fler och fler juniorer knackade på dörren, blev behovet att värva utfyllnadsspelare allt mindre. Till den här säsongen kom bara tre nya spelare till oss och få har nog glömt Mikko Lehtonen eller Joakim Lindström. Jocke räknas ju inte ens som ett nyförvärv, enligt inläggets regler, då han hade ett förflutet i AIK.

Återstår gör alltså EN man, som också blev vårt val; backen Ville Koistinen. Förväntningarna på Koistinen var höga. De var ju alltid det om man kom direkt från NHL. Tyvärr infriades de inte och en annan anledning till att Ville är ganska bortglömd är att det bara blev 31 matcher och en tidigt avslutad säsong, på grund av en elak knäskada.

2011/12:
Säsongen som skulle leda till andra raka finalförlusten har faktiskt ganska många nya spelare som vi tänker är hyfsat anonyma. Eller vad sägs om Tomas Skogs, Hannu Pikkarainen och Fredrik Hynning?  Killar med blandat resultat i den svartgula dressen, där Hynning sticker ut mest tack vare sin genomusla insats.

Men det blev alltså ingen av dessa tre som vi räknar som mest bortglömd. Fredrik Styrman. Ringer det en klocka? Inte för mig heller. Någon (Anders Forsberg eller Lasse Johansson?) spådde att inom några år är Fredrik Styrman en av Sveriges bästa backar. Så blev det ju inte och idag tynar han bort som marginalback i Luleå.

2012/13:
Tre nya spelare värvades in till guldåret. Ska vi välja Martin Sevc? Kanske floppen Ryan Vesce eller blivande guldhjälten Marcus Svensson? Här kom vi fram till att alla tre, på olika sätt, satt så starkt avtryck att vi inte lyfter fram någon alls.

2013/14:
Enklare under andra guldsäsongen. Av de sex nya var fem, återigen på olika vis, profilstarka. Henrik Karlsson och Erik Hanses på målvaktssidan. Backarna Tim Heed och Jonas Frögren, samt forwarden John Norman. Skulle vi två år i rad tvingas avstå från att välja?

Nej. För i januari löste det sig. För att bredda världens bredaste backsida, om man tittar i efterhand, värvades Stefan Warg in från från farmarligorna i Nordamerika. Han skrev ett tvåårskontrakt som bröts och spelade endast åtta matcher. Samtliga poänglösa. En av de mer anonymare SM-guldvinnarna i SHL:s historia.

2014/15:
Massflykten från AIK ledde till massankomst av nykomlingar också. Många starka namn som Pesonen, Zackrisson och Calof, men också floppar som Lehtonen och Schremp. Eftersom de flesta nya var anfallare försökte vi hitta den mest intetsägande.

Det blev Nick Sörensen, som knappast kvalar in på en topp tre-lista skåningar i AIK (mer om det ämnet senare). Sörensen spelade endast 15 matcher och har också i efterhand erkänt att han trodde att han var något och ansåg sig kunna glida runt på en skridsko och ändå ha förmågan att dominera. Vi glömde honom snabbt.

2015/16:
Vilken fingertoppskänsla Lasse Johansson hade med Calof! En billig spelare från lågt rankad farmarliga. Varför inte göra exakt samma sak nästa år? Enda skillnaden var att den här säsongens chansförvärv till och med hunnit spela några år i AHL med okej siffror.

Det är nog tänkbart att ni har listat ut att vi snackar om Terry Broadhurst. Leftare utan någon större uppsida. 73kg lätt och med avsaknad av temperament. Nämnde jag att han var leftare?

2016/17:
Micke Lindgrens första trupp fokuserade på svenskar med hopp om utvecklingspotential. Det blev väl sisådär och ett av dessa nyförvärv lämnade oss efter lite tveksamma omständigheter och 24 matcher.

Emil Pettersson flyttade till Småland och Växjö och visade andra takter där. Min gissning är att de flesta minns Petterssons tama centerspel och glåmiga uppsyn, men att de flesta också jobbar aktivt för att glömma bort honom, vilket kanske vore lättare om man inte fantiserade om var Elias Pettersson hamnat ifall Emil blivit kvar i AIK.

2017/18:
Tre nya och samtliga nordamerikaner. Valet föll inte på backarna Ellis och Kostka, även om de inte är speciellt minnesvärda någon av dem. Istället fokuserar vi på truppens enda nya forward med fina 0,5 poäng/match under sin NHL-karriär (detta på två matcher i och för sig).

Det är klart att vi menar Matt Anderson, besvikelsen som bara gjorde 23 matcher på grund av diverse skador. Det är ändå bara drygt två år sedan de här spelarna lämnade tillbaka sina svartgula tröjor, men snart är de nog helt raderade ur minnet. Mest Anderson.

2018/19:
Året då det var viktigt att de nya spelarna skulle ha rutin från SHL. Altanen, Olimb och Alvarez glömmer vi inte i första taget. Istället valde vi en svensk forward med 74 SHL-matcher i bagaget. Har du kommit på vem det är? Djurgården är nästa ledtråd, tre säsonger.

Det är nog inte helt enkelt att pricka in Albin Lundin på den beskrivningen. Lundin med max 40% i vunna tekningar (uppskattning, ej fakta) fick ett antal supportrar här, men ledningen valde att dumpa honom. Senaste säsongen exploderade han i Timrå i Hockeyallsvenskan. Kul för Albin, för här är han glömd.

2019/20:
Erik Forssell var oväntat aktiv under löpande säsong och kickade och värvade till höger och vänster. Ni som försöker lista ut på förhand vem det kommer att bli har eventuellt valt Toni Kallela, en ganska tråkig, misslyckad elfte-timmen-värvning. Kallela var inte ens bland de två vi valde på. Vår spelare hann både värvas OCH entledigas.

Hur många tänkte nu Pontus Widerström? Fel svar. Det finns nämligen en spelare till som stämmer in på samma beskrivning. Den siste spelaren på denna listan är kanske den mest anonyma. Hela det här inlägget avslutas nämligen med namnet Oscar Östlund.