Vad hände med 77:orna?

Den gyllene generationen på 90-talet var årskullen 1977 (kryddat med ett par stycken födda -78). AIK kändes fast cementerade på ishockeyns bakgård och någon större satsning på barn och ungdomar gjordes inte. Trots all misär var det EN AIK-årgång som kunde tävla med de bästa lagen i landet.

1995 och 1996 tog sig Skellefteås b-juniorer ända fram till SM-final för j18-lag. Även om det blev två finalförluster (Leksand 4-5 och Modo 1-6) var ju silver en stor framgång under en mörk tid. Med facit i hand kunde inte AIK ta vara på detta kapital av blivande guldklimpar.

Vad var det då som gick snett? Var det en grupp stora talanger som inte hade den rätta träningsglöden? Var AIK inte rätt plats att utvecklas på? Berodde det på att det var en jämn grupp, utan större stjärnor? Det här är frågor vi inte kommer att få svar på 25 år senare. Däremot följer här en genomgång av de mest namnkunniga spelarna från gruppen. Vi har valt att ta upp dem i ordningen över hur lyckade deras karriärer blev.

Jonathan Hedström
Inte alls den störste talangen under junioråren. Jonte var liten till växten och allmänt grinig. Men en sommar hände det. Hedström växte både fysiskt och mognadsmässigt och som 21-åring kom genombrottet. Tillsammans med Pär Mikaelsson och Daniel Olofsson bildade han en fruktad kedja som öste in poäng.

Skulle man bli något var det tyvärr bara att åka härifrån. Fina år i Luleå, Djurgården och Timrå följde innan det andra NHL-försöket lyckades. Hattrick i NHL och hela världen låg för Jontes fötter. Vikthets, dockor från broar och en sviken hemstad senare, kan vi ändå konstatera att Jonte hade en fin karriär. Utan det dåliga måendet hade han förmodligen spelat många år i Nordamerika och varit ihågkommen på ett annat sätt i Skellefteå.

Johan Ramstedt, född 78
Ramstedt rankades som en av Sveriges största talanger som 15-åring. Debut i AIK som 17-åring, spel i både j18- och j20-landslaget, men någonstans stannade utvecklingen av. Rama är inte den killen som är egoistisk och tar för sig. Egenskaper som tyvärr nästan är nödvändiga i toppidrotten.

Hans talang räckte till 4 SHL-säsonger, jämnt fördelade mellan AIK och Björklöven. Han är nästan förlåten för snedsteget söderut, dels för att det var ett steg uppåt och dels för att Johan Ramstedt garanterat hade förlåtit dig. Totalt blev det 12 a-lagssäsonger i Skellefteå, med elitserieavancemanget som höjdpunkten. Johan Ramstedt är den siste spelaren i AIK som gjort mål mot Löven.

Pär Holmqvist -78
Om ettan och tvåan var givna på listan, är det en rejäl nivåsänkning oavsett vem som nu hade valts. Holmqvist får platsen tack vare 49 SHL-matcher. Listan är trots allt baserad på meriter. Under en kort period säsongen 98/99 var Pär glödhet, men en allvarlig skada på hälsenan pausade karriären.

Genombrottet kom i Björklöven för Holmqvist, som kanske inte var den mest träningsflitige. Tillbaka i AIK där det aldrig riktigt lossnade, men Pär Holmqvist är ihågkommen som en fantastisk open ice-tacklare och det är en fin egenskap.

Daniel Olofsson
28 mål säsongen 98/99. Inga mål säsongen efter. Olofssons karriär i AIK kan beskrivas; upp som en sol... Efter att ha lånats ut en halv säsong till Sundsvall etablerade sig ”Ragge” som en fruktad poängmakare på allsvensk nivå, i både Piteå och Björklöven, med ett snitt runt 35 poäng/säsong.

Bangolfspelade Olofsson avslutade karriären i Piteå med att göra 40-45 poäng varje säsong. Legendstatus i Piteå, och han hann även med att lånas ut till Luleå där han fick göra 20 SHL-matcher på ålderns (31 år) höst.

Kent Lindberg
Kent var en nyttig spelare att ha i sitt lag. Behärskade alla spelformer, kunde både gnugga och bidra hyggligt i det offensiva spelet. En habil allsvensk center med sju a-lagssäsonger i AIK innan han tog vägen till Norge, via Halmstad Hammers.

Karriären avslutades i Piteå, där han 09/10 noterades för 59 poäng på 32 matcher. Vårt bästa Kent-minne är från premiäromgången av Superallsvenskan 2002. AIK bortaslog Leksand och Lindberg låg bakom det mesta. Då fantasin har en tendens att skena kändes Skellefteås lag elitseriemässigt efter den matchen och Kent Lindberg skulle utan problem kunna centra en tredjekedja. Så blev det inte.

Magnus Berglund (numera Lovenlund), bilden
Supertalangen ”Bella” var så lovande att han till och med fotograferades i sportserietidningen Buster, som något alldeles extra. Här kom vår nästa elitseriespelare! Det behövs inget dyk ner i statistiken på Eliteprospects för att ta reda på att så inte blev fallet.

Berglunds peak kom i 25-26-årsåldern då han gjorde mycket poäng i Piteå. Tillsammans med Daniel Olofsson var han ett obehagligt hot i matcherna mot Skellefteå. Det var som att de ville hämnas på klubben som inte lyckades ta vara på deras talang. Precis som många andra på listan gjorde han sin bästa säsong, poängmässigt, i AIK 98/99. Vilket var året innan seriesystemet gjordes om och division 1 blev Allsvenskan.

Cristoffer Abrahamsson
Abrahamsson dribblade, filmade, grinade och föll genom hela sin karriär. Han sågs som en stor talang i ungdomsåren, och gjorde två (av sex) ganska bra säsonger i AIK. Flyttade vidare till Halmstad där han plötsligt levererade Magnus Wernblom-siffror, utvisningsmässigt.

Sista 7-8 åren av karriären blev brokiga med dels lågvattenmärket Björklöven, men också ideliga klubbbyten. 06/07 hann han representera Asplöven, Luleå Rebels och Visby/Roma. Crisse var sevärd, på olika sätt, var han än spelade.

David Lundqvist 
David återvände oväntat till Skellefteå 02/03, efter utflykter till Kumla och Boden. Kanske beroende på att AIK:s ledning insett att det inte gick att värva alltför många dårar (säsongen 01/02). Filbunken Lundqvist, som varken hade personligheten eller spelstilen som en rightare ska ha gjorde ett okej arbete i den svartgula tröjan.

Sammanlagt blev det sex år i AIK, och vid endast ett tillfälle under sin seniorkarriär mäktade David med att göra över 10 poäng. Davids pappa Sven, som varit assisterande tränare i AIK, var allt annat än lugn som en filbunke.

Andreas Carlsson
Defensive Carlsson får ses som en svikare då han lämnade AIK för Timrå, som var något bättre, 1997. Karriären tog aldrig riktigt fart och Andreas har spelat på konstiga ställen som Lidingö, WPHL-ligan, Mörrum och Mulhouse (Frankrike). De bästa åren spenderades i Växjö Lakers där han slog personligt rekord, både vad gäller poäng och utvisningsminuter.

Benny Bäcklund -78
Det blev 11 a-lagsmatcher och noll poäng för tuffingen Bäcklund, vars plats på listan motiveras med att han fortfarande är en levande legend i Nybro, där han spelade tre säsonger. Att avrunda med tre år i Lövånger ger också pluspoäng.

Marcus Lundqvist -78
Sällan har en hel publik känt av, och delat, en målvakts ångest som när Marcus Lundqvist fick chansen mot Timrå 1998 och släppte in sju mål. Ett par av dem ordentliga tavlor. Förhoppningarna fanns att AIK hade en ny stormålvakt på gång från de egna leden, men Lundqvist hämtade sig aldrig utan drog till Burträsk och spelade istället.


När den här kullen var a-juniorer var framgångarna slut och även om ett antal killar tog sig upp i a-laget, är slutresultatet en liten besvikelse, trots Hedström med NHL-meriter och Ramstedts år i Elitserien. Samma år som första JSM-silvret etablerade sig Skellefteåfestivalen med AIK-kompatibla band som Wannadies, Hardy Nilsson och Kent. Kanske var det explosionen av nöjesliv den sommaren som kostade oss den tidens gyllene generation?