Man saknar verkligen den här tiden. Total ångest flera dagar innan match. Paniken då Johan Davidsson avancerade över vår defensiva blålinje. Ett boxplay var ett givet mål i baken kändes det som. Man kände något, och inte så lite heller. När AIK-supportrarna vaknade lördag 11:e mars 2008 gissar jag att minst 75% omedelbart tänkte på Lee Goren. Det var han som skulle göra det. Vinna.
Nästan på dagen, 10:e mars 1981, förlorade vi vår senaste slutspelsmatch hemma mot Färjestad med 1-6. Färjestad vann så småningom guld den säsongen. Historien skulle komma att upprepa sig ganska många år under 00/10-talet. Slog man ut Skellefteå blev man svensk mästare.
Stan kokade av slutspelsiver den här dagen. Butikerna skyltade i svart och gult. Alla ville med dit vi skulle. För vi var på väg någonstans. De flesta insåg att HV71 skulle bli för tuffa över en sjumatchers serie, men om vi bara knep första matchen kanske de skulle darra. En timme innan match var det näst intill fullsatt och nerverna blandades med den sköna känslan av inget att förlora. En förlorarkänsla, kanske du tycker, men då har du inte varit med under de arton senaste åren, när våren slår ut, och det är dags att spela om det. För första gången på länge kunde det inte gå åt helvete. Vi kunde förlora, men vi visste var vi skulle befinna oss nästa år.
Arne Hegerfors i studion berättade om hur stora favoriter HV var. Anders Parmström hyllade Perra Johnson som en toppcoach i ligan. De berättade att slutspelsbiljetterna tagit slut på mindre än 30 minuter och att det var slutspelsfeber i stan. Nu sitter någon och läser och längtar tillbaka. Om du som läser inte längre är en given besökare i hallen. Minns den här känslan och köp en biljett från och med nu.
Niclas Holmgren och Calle Johansson kommenterade och intervjuade Johan Åkerman, iförd ett megastort visir, innan matchen. "Att möta Skellefteå är som att möta vilket lag som helst, nu när det är slutspel", sa Åkerman och man undrade om åren här betydde någonting alls för honom. Stefan Liv stod i mål och Andreas Falk var tredjecenter.
Första perioden
Inne i AIK:s omklädningsrum psykgungade Lee Goren fram och tillbaka med hela överkroppen. Mats Lindgren berättade innan match att "folket i stan är nöjda med att vi gått till slutspel". Starting lineup AIK: Andreas Hadelöv, Per-Anton Lundström, Fredrik Lindgren, Kimmo Koskenkorva, Erik Forssell och LEE GOREN. "AIK visa hjärta", ekade från hela publiken och Erik Forssell vann den, för många i publiken, mentalt viktiga första tekningen.
Det som följde var ett magiskt förstabyte av AIK och Goren där han både kom till avslut efter att ha rundat kassen, samt spelade fram Koskenkorva till ett hyfsat läge. I båset stod en långhårig, knäskadad Fredrik Krekula och manade på. 1.22 in i matchen gör Goren sitt andra byte för att ta en tekning i egen zon. Ikväll var det hård matchning som gällde!
4.03 Marcus Kristoffersson open ice-tacklar Per Ledin och det blir gruff. AIK ställer upp med Norgren, Marttinen, Kristoffersson, Jimmie och Tomas Larsson, i det handgemänget, och det är fem stabila pjäser att ha när det hettar till.
Tre minuter senare var matchen över, trodde man. Både Fredrik Lindgren och Per-Anton Lundström drogs med av stämningen i arenan och blev övermodiga, vilket gav HV ett läge 2 mot Hadelöv. 0-1 Hrdina (Ledin) och det blev så där tyst. Resten av perioden var stirrig. HV71 dominerar totalt och de enda som sticker igenom vid ett tillfälle är Bergskedjan.
Det enda vi kan nämna i övrigt är en PP-sekvens. PP för HV när Pontus Petterström river ner Pasi Poistula. Otroligt många PP i en sekvens. Vi noterar också en regel som inte längre finns. För att få teka i offensiv zon i början av ett powerplay måste pucken ha gått förlorad i just den offensiva zonen. Stämningen på isen blev sämre och sämre, vilket ju oftast gynnar publikens humör.
Andra perioden
Ny energi i laget direkt och även publiken är med på noterna. Fredrik Lindgren inleder med att åka igenom HV-försvaret direkt på första telningen. Inte i rundeln, utan rakt in i mitten. AIK trummar på och efter drygt fyra minuter händer det vi väntat på. Länge. I ett anfall två mot två kastar Koskenkorva in pucken framför mål, varpå Goren vräker sig fram och får klubbspetsen på pucken som långsamt glider in under Liv. Euforin vet inga gränser, och Goren bara står där och nickar med hård, allvarlig min mot sina lagkamrater. "Det var ju det här jag lovade er."
Spelet böljar nu och bortsett från ett par gamla, goda Antos-vändningar handlar det om en man för AIK. Goren. Goren. Goren. Oavsett om det är anfallsspel eller boxplay är han där. Spelet i sig är ingen höjdare utan det är ett krig. Larsson och Kristoffersson utmärker sig således, men även Fredrik Öberg som har all tid i världen, trots tempot.
Domaren hamnar i skottgluggen efter att ha missat en utvisning åt ett håll. Vårt håll. Istället får HV71 spela med en man mer, men Andreas Jämtin gör bort sig och åker ut. Publiken skanderar "Jämtin, Jämtin, ditt jävla svin". I slutet av perioden vaskar AIK fram spel i numerärt överläge sedan Lance Ward, onödigt tacklat Lee Goren efter det att situationen var över. Vi skapar ett jäkla tryck, men HV står pall. Perioden på poäng till AIK och Goren tar ett kvartssamtal med Per Ledin på väg ut till periodvila.
Tredje perioden
En trevande start av båda lagen och Holmgren/Johansson diskuterar om ryktet om att Johan Åkerman köpt hus i Skellefteå stämmer. Det är väldigt trevligt att se Jyri Marttinens blick vid ett tillfälle när han vräkt omkull Lance Ward. Tom och psykig på samma gång. Miroslav Kovacik är oväntat bra och Per-Anton Lundström oväntat offensiv, vilket är på väg att resultera bakåt.
North Powers insats är fem plus och efter 14.18 får de betalt för sitt sjungande och skrikande. Ett tveksamt powerplay tilldöms och 50 sekunder senare åker en HV-spelare till ut. 5 mot 3 i 1.10 i matchens slutskede. Då får Mikko Mäenpää hybris och drar iväg två oskymda handledsskott från blå. Det hela rinner ut i sanden och vi börjar rusta oss mentalt för ett sudden-avgörande.
17.30 Icing AIK efter en farlig chans för Hrdina. Tekning i defensiv zon = ångest.
17.39 HV vinner tekningen, men Lance Ward lyckas ändå hamna i situationen att han armbågstacklar Mikael Renberg och vi får ny chans i numerärt överläge. Calle Johansson "orkar inte ens kommentera hur korkat det var av Ward".
18.19 Uselt uppspel av Mäenpää som på något vis ändå rinner fram till Koskenkorva på vänsterkanten. 3 mot 2 för AIK. Kimmo, oväntat iskall, väntar in tredje man som ställs helt ensam mot Stefan Liv. Tredje man är ingen mindre än Kent McDonell som inte gör något misstag. 2-1 med mindre än två minuter kvar!
Men kan man ens jubla, när man vet vad som ska komma kommande minuter? Vrålet vet i och för sig inga gränser, men byts snart ut mot ökad oro. Plötsligt har vi något att förlora. Det är fruktansvärt nervöst, och när Söderberg/Renberg kommer 2 mot 1 och missar ökar det ytterligare. Goren spelar non-stop och det som kändes farligt då, var egentligen ingenting alls nu när man ser matchen tolv år senare.
AIK vinner matchen med 2-1 och 6001 personer anser att de är världens lyckligaste människa just då.
Kommentarer
Skicka en kommentar