Så står det på Wikipedia och bredvid finns ett fotografi på Hardy Nilsson. Eller, i alla fall kanske det borde vara så. Hardy Nilsson ledde AIK, både i medgång och motgång och så småningom ledde det fram till Norrlands första SM-guld. Lasse Nyström berättade vilken oerhörd betydelse Hardy hade och hur skönt det var att kunna luta sig mot honom. En ledare på och utanför isen.
Efter det att Hardy flyttat till Örebro har vi haft 17 olika lagkaptener. Samtliga fram till 2013 syns på North Powers mäktiga tifo ovan. Pär Mikaelsson och Jimmie Ericsson har haft sysslan vid mer än en sejour, efter att av olika anledningar lämnat AIK temporärt. Det kan ju vara lätt att tycka att Hardy och Jimmie har varit våra bästa kaptener, eftersom vi nått våra största framgångar då, men det är minst lika viktigt att ha en bra lagkapten då det går emot. Så kul var det nog inte för Tony Barthelsson eller Daniel Pettersson att släntra in i omklädningsrummet efter en torsk mot Husum och mötas av ett gäng hängskallar. Då krävdes kaptensegenskaper allra mest.
Vad är det då för egenskaper? Det finns tre varianter på lagkaptener. Den första är vanlig i NHL; man väljer lagets bästa spelare utan någon större hänsyn till personlighet och annat. En ung Sidney Crosby eller Connor McDavid skulle knappast ha blivit kapten i ett svenskt lag, där man förväntas leda på annat sätt än på isen. Christoffer Norgren hade aldrig blivit kapten i en NHL-organisation, då han knappast sågs som en topp 10-spelare i truppen. Exemplet bygger på att AIK spelade i NHL med en General manager/coach med NHL-mentalitet.
Det är klart att lagets bästa spelare varit lagkapten i många svenska lag också, men oftast då i kombination med att ha haft någon av de andra egenskaperna en kapten bör ha. Variant två är en rutinerad spelare som varit i klubben länge. Han kan föreningen, är en trygg person och bär på klubbens DNA, vilket ska smitta av sig på nyförvärv och juniorer.
Den tredje sorten är den verbale, sociale typen som är bekväm med media, har förmågan att ta domarna och har en viktig röst i omklädningsrummet. Många av våra kaptener har haft allt detta. Ledande spelare, rutinerad och vinnande personlighet. Vi ska ta oss en titt på samtliga våra kaptener efter Hardy. Vi jobbar i kronologisk ordning.
Martin Johansson, 1978-1983
Att ta över efter Hardy Nilsson var ingen enkel sak, men AIK bestod av många ledartyper och valet av Johansson kan inte ha varit givet. Roland Stoltz och Peter Helander var andra kandidater med kanske större ledaregenskaper. Martin Johansson hade gjort tio a-lagssäsonger och fick nog delvis kaptensrollen för lång och trogen tjänst.
Göran Lindblom, 1983-1986
80-talets stora spelare med tre VM-turneringar var ett naturligt val när Martin Johansson la av. Göran hade pondus, och ledde framför allt laget på isen, genom sitt eleganta backspel. Trots sin storlek var Göran ingen superfysisk spelare, men hade en väldig respekt med sig bland både med- och motspelare. Under säsongen i division ett, 85/86, måste det ha varit skönt att ha Lindblom som ledare i laget. Bar sitt kaptens-C på kragen.
Thomas Hedin, 1986-1988
Valet av Hedin kan tyckas väldigt märkligt, när Göran Lindblom fortfarande spelade, och framförallt eftersom Thomas Hedin svikit och flyttat till Björklöven tre år tidigare. Han var dock en bra ledare, både genom sitt sätt att vara och genom sin pondus på isen. Ni som följer bloggen noga minns Mjölkpaketsinlägget där Hedin, i egenskap av lagkapten, var det stora affischnamnet.
Martin Pettersson, 1988-1991
Den klassiske centern Martin Pettersson var mannen som skakade domarens hand när det stod klart att Skellefteå AIK åkte ur Elitserien 1990. Han var en av åtta spelare som valde att ställa upp för föreningen genom att stanna kvar och göra ett försök till att ta oss tillbaka. Nu gick inte det och Martin, med flera, orkade inte mer. Som kapten ledde han laget genom hög moral och kloka åsikter, snarare än att ta plats genom att höja rösten.
Tony Barthelsson, 1991-1992
Den förste kaptenen som inte härstammar från norra Västerbotten. Stockholmaren Barthelsson kom till AIK precis när berget var som brantast och det egentligen var en tidsfråga innan det skulle vara kört. Ser man till truppen säsongen 91/92 var det nog bara Robert Larsson som kunde konkurrera om kaptenskapet, men Robban var nog inte den typen. Tony Barthelsson var den klart mest rutinerade spelaren och blev kapten av den anledningen.
Kent Norberg, 1992-1993
Efter karriären blev Norberg en ledare inom hockeyn, både som tränare och sportchef så ledaregenskaperna fanns nog där under hans tid som spelare, även om vi tror att han främst valdes till kapten tack vare att han var lagets överlägset bäste spelare. Det blev bara ett år som kapten för Nubben, trots att han spelade kvar i laget.
Daniel Pettersson, 1993-98
Efter att ha hattat fram och tillbaka med lagkaptenssysslan ett par år hittade vi nu Daniel Pettersson, som behöll jobbet under fem säsonger. När han blev kapten var konkurrensen ganska skarp med namn som Jan Erixon och Lasse Marklund. Pettersson var en bra ledare som funnits med ända sedan 1986 och var lugn och rutinerad under stormiga år.
Pär Mikaelsson, 1998-2003, 2004-2005
Den förste kaptenen sedan Hardy Nilsson som styrde skutan genom en ledarstil som handlade om att på ett hänsynslöst sätt, inte minst mot sig själv, gå i bräschen. Mikaelsson var kanske inte journalisternas dröm, utan bytte lite av sin personlighet ute på isen, där han blev en superhjälte som bara skulle fram. Av spelare vi pratat med, nämner väldigt många Pärs ledaregenskaper och att han är den bäste kaptenen de haft.
Johan Åkerman, 2003-2004
När Mikaelsson tog en kortare paus klev lagets stora stjärna Johan Åkerman in som vikarie. Åkerman är en vältalig, stark person med åsikter och pondus. Hans status i Skellefteå var enorm och det måste ha varit ett enkelt val för tränare Taavola. Likt Martin Pettersson blev sista handslaget inget vidare, då det skedde i Leksand 10:e april 2004.
Magnus Wernblom, 2005-07
Ordentlig lagkaptensaura på Werner, som var murbräckan när AIK äntligen kom tillbaka till finrummet. Givet val efter det att Mikaelsson slutade och har också liknande egenskaper, även om Wernblom är lite mer kantig och rå i sin sociala framtoning. Han tog ett enormt ansvar första elitseriesäsongen och var helt slut efter Kvalserien 2007, där han absolut inte ville åka ut då han skulle flytta hem till Modo. En av spelarna från den tiden lyfter fram Wernblom som otroligt viktig för laget, året efter det att vi gick upp. Det var som att han var den där trygga pappan som bara löste alla ens problem.
Mikael Renberg, 2007-08
Jag tror att Renberg absolut inte krävde att bli lagkapten, men i en tid när AIK bytte ut delar av laget och inte minst behövde en ny kapten, var det nästan ofrånkomligt att han blev det. Med ofattbara meriter och rutin, var han en självklar informell ledare, och varför inte låta den mest lagkaptenskompatibla spelaren ta det ansvaret, trots att han var ny i laget.
Christoffer Norgren, 2008-2010
Efter tre extremt profilstarka lagkaptener, stöpta i samma form, tog en betydligt mindre profilerad spelare över. Norgren saknar definitivt inte ledarskills, men det kändes lite blekt med ”Nooge” som ansiktet utåt. Säsongerna i sig blev mycket fina och Norgren var en fadersgestalt för våra unga backar.
Fredrik Warg, 2010-2011
Ytterligare en ganska intetsägande kapten, även om Warg förde sig bra i media och absolut hade tillräckligt mycket erfarenhet för att ta den rollen. Inför valet av honom, kändes Jimmie Ericsson självklar som nästa kapten, då han börjat växla upp ordentligt. Warg gjorde en bra säsong och växte helt klart med uppgiften.
Jimmie Ericsson, 2011-2014, 2015-2017, 2018-2019
Det mesta är skrivet och sagt om Jimmie. Han är en person man gärna skulle gå ut i krig med. Jimmie tog ett enormt stort ansvar på och utanför isen, samt för hela föreningen. Det kändes som att han ett tag var synonymt med Skellefteå AIK och blev symbolen för våra framgångar. Jimmies resa är unik på många sätt och det svider att det slutade som det gjorde. En modern kapten som uppfyllde alla kriterierna.
Erik Forssell, 2014-2015
Vem är det som står kvar? Forssell står kvar när dom andra flyttar! Efter guldåren brandskattades AIK otroligt mycket och det var egentligen bara Forssell kvar att välja på som kapten. Erik är inte Wernblom/Mikaelsson/Renberg-typ av kapten, utan snarare en elevrådsordförande-sort. Smarta tankar och uttryckte sig säkert väl hos domarna, men inte den kraftfulla ledaren som åtminstone jag suktar efter.
Pontus Petterström, 2017-2018
När Jimmie la av (trodde man), kändes det som att man NHL style skulle köra med Joakim Lindström. Frågan ställdes säkert till Jocke, men Mr obekväm trivs bättre utan den typen av rampljus. Istället blev det Pontus och tyvärr är det tufft att ta över Jimmies roll. Petterström rev och slet och drev på sina mannar, men att komma nära Jimmies karisma är ett omöjligt uppdrag.
Oscar Möller, 2019-2020
En långsiktig lösning som kommer att vara minst tre säsonger till. Ledande spelare - check. Socialt kompetent - check. Många år i föreningen - check. Spelare och tränare har i många år sagt hur Möller och Jocke är de som lägger ribban för hur hårt man ska jobba i Skellefteå AIK och då kändes valet av Möller som både naturligt och bra.
Kommentarer
Skicka en kommentar