I fädrens spår - pappor och söner i Skellefteå AIK

Många har någon gång spelat en föräldramatch av något slag. Antingen kanske en brännbollsmatch under en vårfest med skolklassen eller föräldrar mot barn i en årsavslutning med fotbollslaget. Barnen tror och hoppas på seger, medan det alltid finns ett par stycken i föräldragruppen som blir uppe i varv och vägrar förlora.

Genom Skellefteå AIK:s historia har det funnits ett antal spelare vars fäder redan spelat i laget, och det är alltid väldigt kittlande att se nästa generation dyka upp. Säkert innebär det en extra börda på sonens axlar, men förhoppningsvis kompenseras det med bra gener.

Grundkravet för att få finnas med på nedanstående lista är, förutom släktskapet, att man ska ha representerat AIK:s a-lag. Vi har satt gränsen vid att pappan i fråga, ska ha spelat vid starten av Elitserien 75/76 eller senare. Eftersom vi nämnde föräldramatch i inledningen av texten, kommer varje duo, far och son, att jämföras med varandra och i slutändan ser vi vilka som är bättre. Gammal är äldst eller ungdomlig entusiasm?


Sven Eriksson (78-79) och Jimmie Ericsson (02-19)
Tuff start för papporna. Inget ont om Sven som gjorde en a-lagssäsong för AIK, dessvärre året efter första SM-guldet. Efter det flyttade han söderut via ett par år i Clemensnäs och Kågedalen. Den klubben pappa Sven representerade under längst tid var dock Vita Hästen i Norrköping, som också blev Jimmie Ericssons moderklubb.

Det bästa Sven Eriksson gjorde för AIK var givetvis att sätta guldkaptenen Jimmie Ericsson till världen. Jimmie föddes 1980 när hans pappa härjade i KAIF, men redan året efter gick flyttlasset härifrån. Det var också från Vita Hästen som vi hämtade tillbaka Jimmie 2002, och egentligen är resten historia.

Jimmie Ericsson behöver naturligtvis ingen presentation. 15 säsonger i AIK, fick lyfta SM-bucklan två gånger, mest utvisad i klubbens historia, lagkapten, hjälte, härförare. Kanske den störste AIK:aren genom tiderna och det blir svårt för Sven att toppa det Jimmie har gjort för föreningen.

0-1 till sönerna

Jan Erixon (80-94) och Tim Erixon (07-11)
Janne Erixon var mannen som på allvar tog Skellefteå till Manhattan, New York och NHL. Juniorvärldsmästare och expert på att stänga ner förstakedjor under sin NHL-karriär. När Janne närmade sig 30 år började fantasierna om en återkomst till AIK dyka upp.

Till slut drog han på sig den svartgula tröjan igen, men hans sargade rygg höll bara för tretton matcher. Dessa tretton matcherna gav dock bränsle till bilden av hur fantastiskt bra han var. På den tiden visades nästan inga NHL-matcher på TV och när vi äntligen fick se vår hjälte var han både en och två nivåer bättre än alla andra spelarna, trots invalidfaktorn.

Under Jannes slutfas av NHL-tiden föddes Tim, som redan som 12-åring sågs som the neXt one. Vilket han till viss del också blev. Tim a-lagsdebuterade redan som 17-åring med gallerhjälm och max 70kg tung. Åren i AIK blev fina och kronan på verket var när han sköt oss till final 2011 med ett avgörande mål borta mot Luleå.

Därefter följde en NHL-karriär som inte blev som någon hoppats, vilket vi redan avhandlat i ett tidigare inlägg. Egentligen är kanske Tims år i AIK mer framgångsrika än Jannes, men sett till hela karriären och det de båda lämnar efter sig, är det inget snack om att pappasidan tar sin första poäng.

1-1

Ulf Hägglund (95-97) och Linus Lindström (15-20)
Om det hade funnits målkameror för 25 år sedan kanske allt hade sett annorlunda ut. Ulf Hägglund hade nämligen en puck som var inne i playoff mot Mora, men ingen domare såg det och vi förlorade matchen. Nu ska vi vara nöjda med hur det blev, men Ulf Hägglunds status hade kanske varit en aning högre. Men mest troligt inte.

Hägglund kom från fina säsonger i Clemensnäs och var otroligt bra direkt. Tyvärr spelade han under en ganska svart tid i klubbens historia med undermåliga resultat och miljoner i skulder. Rubrikerna handlade inte bara om hockey, men ingen kan ta ifrån Uffe hans 26 poäng på 32 matcher säsongen 96/97.

Eliteprospects har dessvärre missat att Ulf Hägglund är pappa till Linus Lindström, men så är det. Linus har gått den långa vägen från pojklag ända upp till a-laget. Juniorlandslaget, NHL-draftad och seniordebut som 18-åring, är meriter som hans far bara kan drömma om.

Det finaste med Lirre, bortsett från att han är en egen produkt, är att han gjort något som kändes helt omöjligt. Han har nämligen lyckats utveckla sin skridskoåkning markant. Första säsongerna kändes han seg som sirap, men den individuella träningen under Stefan Thomson har verkligen gett resultat. Idag hör Linus Lindström till stommen, som ju är så viktig att ha.

1-2 till sönerna

Fredrik Krekula (01-09) och Simon Krekula (16-18)
Äldre generationen Krekula har vi redan skrivit om, och kommer att få anledning att göra igen. Epitetet Löven-dödaren är ju något som alla skulle vilja ha. Fredrik var med under hela uppståndelsen i Allsvenskan, uppgången i Elitserien och hann också visa att han var en duglig elitseriespelare.

Leftare, hårt jobbande, med bristfällig teknik är väl en ganska rimlig beskrivning av kämpen från Kiruna. Säsongen 04/05 var hans poängmässigt bästa med hela 16 mål, varav många oerhört viktiga straffmål. Fredrik Krekula bara växer som spelare, ju mer man tänker på honom.

Hans son Simon är rightare, hårt jobbande och med fin teknik, men hans kvaliteter räcker inte på SHL-nivå. Det är nog också gränsfall om han är en allsvensk spelare, om man ser till hur de senaste säsongerna, i Vita Hästen och en kortare utlåning till Karlskoga, utvecklat sig.

Som sagt älskar man ändå en kille som gått hela vägen genom föreningen och fått göra 44 SHL-matcher i det finaste laget som finns. Att det är pappan som drar det längsta strået i den här familjefejden kommer nog ingen att opponera sig mot.

2-2

Robert Larsson (85-95) och Adam Larsson (08-11)
Att surfa på Eliteprospects och se korset vid Robbans födelsedatum kan nog framkalla tårar hos den mest kallsinnige. Under drygt tio års tid levererade han bröstvärmare vid sargen och stenhårda slagskott, vid ett tillfälle vid ett friläge under en match hemma mot Brynäs, just innanför blålinjen. Alla älskade Robert, inte minst med tanke på att han blev AIK trogen under hela sin karriär, trots att han kvaliteter hade räckt till många fler säsonger i Elitserien.

Viktuppgiften 0,1 ton i matchprogrammet var rolig läsning och överlag kändes bjässen Larsson som en härlig karaktär. Att hans son skulle gå i hans fotspår, storleksmässigt, kändes givet. Inte minst för oss som såg den episka lagbilden i Norran när Adam var 10 år gammal och såg dubbelt så stor ut som alla sina lagkamrater som var ett år äldre.

När Roberts knäskada satte stopp för hans hockeyspelande var Adam tre år gammal och tretton år senare var han en fullfjädrad SHL-back. Spelade första backpar med Pavel Skrbek och det gällde att njuta medan han fortfarande fanns kvar i AIK.

Adam Larsson är den AIK:are som draftats högst (4:a) genom tiderna och får han bara vara skadefri kommer NHL-karriären att vara länge, länge. Förhoppningsvis får vi se honom i svartgult igen, men tyvärr är det långt ifrån säkert då dagens spelare oftast spelar där så länge som bara möjligt är. Eftersom frågan var vem som var/är bäst, så kommer Adam att ta den här poängen, men hade vi bara varit ute efter AIK-kvaliteter hade Robban gått före.

2-3 till sönerna

Göran Lindblom (72-88) och Robin Lindblom (03-04)
Eftersom utfallet i den här duellen är givet, kanske man kan tro att strategin är att  papporna och sönerna ska få varannan poäng, så att det ska bli spännande mot slutet. Så är dock inte fallet, idag jobbar vi i bokstavsordning.

Göran Lindblom är de offensiva rightarbackarnas gudfader. Under sina år vann han SM-guld, var given i landslaget och hade under en tid gjort både flest assist och poäng av alla backarna genom tiderna i Elitserien. Han la också av i rättan tid, sista matchen blev 10-1-segern mot Frölunda. När man pratar med människor vars bästa AIK-tid är 70- och 80-talet är Göran Lindblom ofta den första spelaren de nämner.

Svårt då för Robin att ställas mot all detta. Tre allsvenska matcher och inga poäng, som följdes av två ganska svaga säsonger i Clemensnäs. Att han dessutom var leftare får bli sista spiken i världens mest inspikade kista genom tiderna.

3-3

Lars-Gunnar Lundberg (71-75) och Henrik Lundberg (10-11)
Krobbe är ihågkommen som den kanske störste dribblern och teknikern vi haft. ICA Moröns legendariska reklam när Krobbe Lundberg snurrar upp Dick Burlin med sin kundvagn, visar vilken status han har i stan.

Då ska vi ändå komma ihåg att vi kunde ha fått så mycket mer. Personligen har jag lite svårt att respektera flytten som gjordes till Brynäs, som var en toppkonkurrent i samma serie. Okej att han fick vinna ett par SM-guld, men det är ingenting värt i vår svartgula värld. Att han dessutom drog med sin Hardy Nilsson och Martin Karlsson till miljonkedjan i Örebro gör bara att man blir mer irriterad.

Fast ingen irritation i världen kan få Krobbes grabb, Henrik, att knipa den här poängen. Två poänglösa matcher i SHL, följt av en tynande tillvaro i Kiruna, Halmstad, Piteå, Lejon och Clemensnäs innebär att papporna för första gången tar ledningen.

4-3 till papporna

Jörgen Marklund (83-89) och Henrik Marklund (13-14)
Även här är det spel mot ett mål, för oavsett hur mycket agg man hyser mot Jörgen Marklunds flytt till Björklöven 1989 (fick inte nytt kontrakt med AIK) och ilskan över hans avrakade mustasch, så är hans AIK-faktor tusen gånger högre än hos hans son.

Jörgen var med på hela nedgången under 80-talet, men alla som var med på mjölkpaketsaffischen är och förblir stora hjältar. Bästa säsongen var den ettåriga sejouren i division 1, när han var lagets interna poängkung med 43 poäng på 32 matcher.

Det är ju möjligt att sonen Henrik kanske var en större talang än farsan, men konkurrensen i AIK 2014 var minst sagt knivskarp och i slutändan blev det 8 SHL-framträdanden. Säsongerna efter det har han representerat åtta olika division ett-klubbar samt Solna på allsvensk nivå. Det som Henke har på sitt absoluta pluskonto är att han, till skillnad från farsan, aldrig spelat för Björklöven.

5-3 till papporna

Lars Marklund (83-95) och Sam Marklund (11-17)
Lasse Marklund är givetvis en levande legend, med sin ständigt inneboende ilska, vispen, slagsmål med publiken i Norrköping. Listan kan göras hur lång som helst. Förutom en tretton matcher lång avstickare till Rögle var han sin moderklubb trogen karriären igenom.

Alla som följde med ner i division 1 1990 är man ju evigt tacksam mot och profiler som Lasse växer inte på träd. Som bäst gjorde han 18 poäng under en säsong, men drog på sig desto fler utvisningsminuter med 76 som career high.

Sonen Sam spelade med alla pojk- och juniorlandslag fram till 18-årsåldern. Han nämndes som en av många som hade en god chans att lyckas ta sig upp i a-laget och få en fin AIK-karriär. Tyvärr låg hans sega skridskoåkning honom i fatet och genombrottet kom aldrig, trots ett par säsonger med matcher i a-laget.

En av de mer förvånande dragen AIK gjort var när de värvade tillbaka Sam Marklund från Växjö 2017. Det gick inte den här gången för Sam heller, men i efterhand ger vi ändå fem plus till den transfern. Man kan aldrig få för många hemmasöner som heter Marklund i ett lag.

6-3 till papporna

Lars-Fredrik Nyström (68-77) och David Nyström (01-02)
Nio säsonger i a-laget för Malå-sonen, som hade oturen att lämna AIK året innan det första guldet bärgades. Djurgården blev hans nya förening, men det är framför allt som coach han gjort sig ett namn i hockey-Sverige.

Lars-Fredrik är ytterligare en spelare som spelat i AIK från pojkåldern och hela vägen upp. Dessvärre hann sonen David inte födas i Skellefteå, utan har Stockholm som födelseort. Davids väg till AIK var annorlunda. Han växte upp i Göteborg, då pappa var tränare i Frölundas organisation och kom hit efter två målglada säsonger i Troja-Ljungby.

Tiden i Skellefteå blev tämligen misslyckad, med ett hattrick hemma mot Sundsvall som nästa enda positiva minnet av honom. David Nyström värvades samtidigt som ett överflöd av offensiv kraft och tog aldrig plats i en producerande kedja som var ett måste för hans spelstil. Nio bra säsonger i AIK vs en dålig = pappapoäng.

7-3 till papporna

Daniel Pettersson (87-01) och Marcus Pettersson (13-17)
Danne P var en av Sveriges största juniortalanger när han flyttade hit från Piteå. Han var med när vi åkte ut. Han var med genom konkurshotet, genom ökenvandringen och genom allt helvete på 90-talet. Under många år kände vi att han och Jörgen Wännström EGENTLIGEN var elitseriemässiga, och att det bara var en tidsfråga innan vi klev upp och Danne centrade andrakedjan.

14 säsonger blev det och en ganska naturlig avgång, när AIK valde att byta ut hela laget inför 2001/02. Att vara lagkapten i Skellefteå AIK är bland det finaste man kan vara och Daniel, med sina veka handleder, fick äran att vara det under flera år.

Men allt detta räcker inte. Sonen Marcus har passerat sin far i och med framfarten i Pittsburgh i NHL. Som vi tidigare varit inne på lyckades Marcus inte i AIK, men det tar olika lång tid att få ordning på kroppen för juniorerna, och begreppet lång och gänglig har sällan varit mer passande. Även om Daniels tid i AIK var betydligt mer framgångsrik än sonens (hittills), så är det inget snack om Marcus är en bättre spelare.

7-4 till papporna

Ted Söderlund (90-94) och Tim Söderlund (15-19)
Det var tuffa tider i början av 90-talet när vi ersatte Ola Stenlund, Mats Lundström och Johnny Forsman med David Blom, Johan Karlsson och Ted Söderlund. Ted hämtades in från Gotland under junioråldern, men lämnade under fyra säsonger inget nämnvärt avtryck.

Det vi kanske minns honom bäst för är konflikten med Thomas Larsson, när Ted var domare och Larsson hetsig junior. Något annat som utmärkt Ted är tendensen att backa upp, och styra sin sons karriär. När saker och ting inte passar far och som Söderlund, sticker de nämligen iväg.

Vilket osökt leder till sonen Tim. Det finns verktyg i den lådan som är av högsta kaliber. Skridskoåkningen, dribblandet och modet är av toppklass. Sen finns det annat i verktygslådan som är mindre fungerande. Tim är ofta värd entrépengen och är en frisk fläkt. Avsaknaden av lagspel lyser igenom, men det kan eventuellt växa fram över tid.

2019 valde Tim att flytta till Nordamerika och där har han inte nått de framgångar han hoppades på själv. Om jag skulle titta in i spåkulan återfinns Tim Söderlund i ett annat SHL-lag än Skellefteå inom ett par års tid. Åren i AIK har varit ganska bra och det råder inget tvivel om att Tim är bättre än farsan.

7-5 till papporna

Och där stannar vi. På vår planeringslista var tanken att även jämföra Urban Wikberg och Axel Holmström, men vid närmare efterforskning visade det sig att allt Urban Wikberg någonsin gjorde i Skellefteå AIK var att närvara vid ett lagfoto.

Sammanfattningsvis är det alltså gammal som är äldst. Vissa fall var svårbedömda, med tanke på att vi fick väga en lång AIK-karriär mot en mer lyckad karriär någon annanstans. Nu var dock kriterierna som de var och det är bara att börja se fram emot när vi kan göra den första bedömningen av tre generationer av samma familj. Robert Larsson Jr, till exempel.