Brutna kontrakt som chockade

Spelare kommer och går. Favoriter försvinner och nya tillkommer. Lyckan över ett nyskrivet kontrakt är en härlig känsla, men kontrakt kan också brytas. Ibland mellan säsonger och det händer också att det sker mitt under brinnande säsong.

Att Ryan Vesce fick lämna AIK var ingen chock. Inte heller att Tomas Kollar återvände till Djurgården efter sin utlåning 2005. Mikko Lehtonen (andra sejouren), Erik Hanses och Petr Tenkrat var också väntat. Det är inte den typen av brytningar vi ska prata om idag. Utan tillfällen då stan, mer eller mindre utan förvarning, berövades på en spelare. Det kan mycket väl vara spelare som det kändes skönt att slippa, men överraskningsmomentet är grunden för det här inlägget.

Januari 2002: Patrik Westerback
Ingen har någonsin, varken förr eller senare, dominerat första isträningen som Westerback gjorde 2001. Likt lilla gubben i Nintendos 8-bitars kunde han snirkla och åka i nya riktningar hur lätt som helst. Han hade rykte om sig som något av en bråkstake och hade under sitt första Sverige-försök lämnat Björklöven och hamnat i Vännäs efter ett pengabråk med Vasa Sport.

Hypen under hösten fortsatte, även om poängen inte trillade in i den takten de borde. "Patrik Westerback sänkte Kiruna", var en rubrik i Norran efter ett hattrick på bortaplan. Nu!, tänkte vi. Nu händer det. Men allt stod inte rätt till. Rykten gick om att det var dålig stämning i omklädningsrummet och att de finska spelarna skapade problem.

När vi närmade oss julen sa Westerbacks kroppsspråk att något var på tok. Att kombinera det med att ofta vara sjuk, gjorde att man anade ugglor i mossen. När transferfönstrets stängning närmade sig kom så beskedet. Westerback lämnar. En av de tekniskt och spelmässigt största talangerna vi haft var borta. När Norran nådde honom var han redan hemma i Vasa och i efterhand visade det sig att han var inblandad i en vårdnadstvist. Det uppdagades också att Westerback gråtit ut i Vasabladet och klagat över hockeyn i Sverige, samt att han redan under hösten blivit klar för en återkomst till Sport nästa säsong.

"Han har klippkort på tinget i Vasa", sa elaka tungor från hemlandet. Tittar man tillbaka var Westerbacks farväl säkert ganska rimligt, men att på bara några månader gå från att  vara det bästa som hänt oss på länge, till att helt bara ge upp och dra ger honom en plats på den här listan.

December 2002: Jason McBain
När Internets genomslagskraft var i sin linda, kunde ibland nyheter levereras av pappersnorran. På framsidan stod att läsa; ”Mellandagschocken. Jason McBain lämnar AIK”. Det var många som fick mycket att grubbla över mellan ju och nyår det året.

Under 00-talet ändrades AIK:s värvningsstrategi i princip varje år. 2002 skulle en stor del av lönebudgeten gå till en ledande back och forward från Nordamerika. Brett Harkins behöver ingen presentation, men Jason McBain har inte direkt samma gloria runt huvudet. 9 NHL-matcher för Hartford Whalers och relativt poängstarka AHL-år. Jason McBain håller nästan NHL-klass, berättade AIK.

Senaste säsongen hade han gjort 38 poäng på 59 matcher för Revier Löwen. Vana av stor rink! Sånt brinner vi för. McBain skulle alltså leda vår backuppsättning och hade lön därefter. Egentligen syntes det direkt. Han var helt okej, men inte mer. Inte i närheten av Johan Åkerman eller Fredrik Lindgren. 12 poäng på 19 matcher och +15. Helt okej, som sagt.

Ingen av amerikanerna imponerade och i mellandagarna kallades de till kontoret för ett kravbildssamtal. Harkins hävdade att allt var enligt planen. Det var efter jul det gällde och Brett garanterade leverans (vilket stämde). McBain erkände att förväntningarna på honom var mer än vad han kunde prestera och kontraktet bröts på stående fot.

Oktober 2003: Fredrik Näsvall
Under en träning slog Fredrik Näsvall klubban hårt in i sargen. Tränare Taavola sa på tjurig norrbottniska att han skulle sluta. Näsvall svarade nog nästan lika surt. Det var kulmen på en tids oenighet. En oenighet som en blind höna kunde lista ut.

Ovanstående spelare (Westerback och Mcbain) hade hamnat längre ner i hierarkin, medan Fredrik Näsvall var en stjärna. 11 poäng på 11 matcher och bättre fysisk form än någonsin, trots aversionen mot Taavolas bågar. Han kändes som mannen som skulle leda vägen mot Elitserien.

Medan klubbslaget fortfarande ekade mot sargen, stegade Näsvall upp till kansliet och rev kontraktet. Fyrkantige Ulf Taavola vs mönsterbrytaren Fredrik Näsvall. Det var kanske dömt att misslyckas, men man kan i alla fall ställa sig frågan vad sportchef Peo Larsson kunde ha gjort. Näsvall nämnde inte Uffe, utan angav privata skäl till sitt farväl.

December 2007: Johan Ramstedt
”Bensinen är slut. Jag har hamnat längre bort från truppen. Jag orkar inte ta mig ur den onda cirkeln.” Inga omskrivningar. Det var säkert så det var. Rykten sa ju att Lee Goren var väldigt hård mot Ramstedt, med sin burdusa framtoning. Istället för att vända andra kinden till, vände Rama på klacken och lämnade AIK för gott.

Johan Ramstedts resa AIK - Björklöven - AIK, har avhandlats här och det var tråkigt att avslutet blev så här. 29 år gammal och efter 12 säsonger i Skellefteå. Man kanske kan tycka att det var fegt att kliva av. Att inte bara jobba hårdare. Jag tycker snarare att det både var modigt och laglojalt. Johan Ramstedt var unik.

Januari 2014: Henrik Karlsson 
Det här brutna kontraktet hann ryktas någon vecka innan det var ett faktum. Det var ändå förvånande att det dyraste och mest meriterade nyförvärvet, som dessutom stod i mål i ett självspelande piano valde att sticka och tacka nej till ett givet SM-guld.

Men Karlsson och hans attityd passade inte in här. AIK var en ödmjuk grupp som jobbade för varandra och en oskriven regel var att man tränar lika hårt som man spelar match. Henrik Karlsson tyckte inte att han behövde rätta in sig i det ledet, vilket hans uttalande när kontraktet bröts också bekräftade; ”Skellefteå var ändå bara en ettårsgrej”.

Alla var nog nöjda så. AIK fick en slant från Avangard Omsk. Marcus Svensson etablerade sig som toppmålvakt. Spelartruppen slapp en eventuell varböld och Karlsson själv skrattade hela vägen till rubelbanken.

Januari 2020: Tom Pyatt
Vissa utländska spelare som varit här hade en bryta-kontraktet-aura. Tom Pyatt var inte sådan. Vissa spelare som varit här har inte lyckats underkasta sig det hårda jobbet som krävs. Tom Pyatt var inte sådan heller. Han var en ödmjuk, hårt jobbande center som kom till jobbet varje dag.

Lik förbaskat tog han och AIK chansen, när schweiziska Rapperswil hörde av sig. Pyatt var helt enkelt inte tillräckligt bra. Ibland finns en övertro till NHL-meriterade spelare. Inte minst till NHL-meriterade spelare med vana av stor rink. Det var kanske lite naivt att tro att en gnuggare skulle kunna gå in som förstacenter och producera.

Det som förvånade mest var att han släpptes när forwardssidan var så tunn. Albin Eriksson och Pontus Widerström till Färjestad, samtidigt som Jacob Olofsson och Jonathan Berggren var långtidsskadade. Trevligt med en spelare som lämnade mitt under säsongen på grund av att han inte var nog bra, och ändå kommer kommas ihåg som sympatisk.