Sju säsonger. Så lång tid tog det att ta sig upp från Allsvenskan tills det att vi vann SM-guld 2013. Inte det snabbaste som ett lag gått den vägen, utan poplagen Malmö och Växjö lyckades med den bedriften på betydligt kortare tid. Nu har vi inga ambitioner att jämföra oss med dem. Vi är ju Skellefteå AIK. Ett riktigt hockeylag som bygger på traditioner, långsiktighet och numera en fin ungdomsverksamhet.
Sju säsonger är naturligtvis imponerande att hinna bygga upp en vinnarkultur på. Två spelare var med på hela den resan; Fredrik Lindgren och Pontus Petterström. Dessutom spelade ju Jimmie Ericsson med AIK under alla säsonger, förutom just det året vi gick upp. Sammanlagt har 44 spelare kommit och gått under dessa år.
Den beräkningen är gjord enligt följande; spelare som var med vid uppgången har inte räknats in. Inte heller de som var med i truppen vid första guldet. De 44 spelarna har hunnit skriva på för AIK efter det att vi blev ett Elitserielag igen och lämnat innan guldåren. Tittar man igenom trupperna har vi allt eftersom byggt upp en stomme och på vägen för det mesta lyckats bra med värvningarna som gjort att vi kunnat ta nästa steg.
Här följer nu en genomgång över hur den metamorfosen sett ut. Hur vi över tid bytte ut Fredrik Öberg till Melker Karlsson. Hur Wernblom och Söderberg blev Lindström och Möller. Prochazka blev Sevc. Daniel Sondell blev Erik Andersson, och så vidare...
2006/07: Med samma trupp som i Allsvenskan
Precis som många andra lag som går upp behöll AIK i princip hela sitt allsvenska lag. Det enda tappet att nämna var Johan Åkerman. I övrigt visade det sig att vår allsvenska trupp var elitseriemässig, även om det krävdes en vända ner i Kvalserien för att bevisa detta. Influenserna utifrån, Tähtinen, Virtanen, King och Lintner imponerade inte särskilt mycket, utan de som bar laget var de som redan var hjältar från uppgången.
2007/08: Bjässarnas år
Inte utan stolthet berättade Peo Larsson om att det var en helt annan nivå på de spelarna som AIK erbjöds av agenterna i år. Att överleva det första året och delvis etablera sig innebar en trygghet som visade sig på truppen. Vi gjorde oss av med en del allsvenskt dödkött (Sondell, Helmersson, Bergquist) som var bra nog när vi tog oss upp, men inte för att ta nästa steg. Det var också trevligt att få gå in i själva butiken, och inte fynda på restlagret. Taktiken var att värva rutin och TYNGD. Vi hade redan Per-Anton Lundström och Kari Haakana, men adderade Goren, McDonell, Renberg, Norgren och Marttinen. Snittvikten på de fem herrarna var 96kg. Det här var året vi nådde slutspel för första gången.
2008/09: Vi norpar spelare från SHL-lag
Med ett slutspel i ryggen var AIK:s status ytterligare något snäpp högre. Det visade sig tydligast via värvningarna av Pavel Skrbek och Mathias Månsson. Två spelare som de flesta lagen gärna sett i sin trupp. Hittills hade vi kunnat värva spets från utlandet, men nu kunde vi alltså locka inhemska, bra spelare. Niko Dimitrakos och Brad Moran visade också att det fanns fingertoppskänsla i inhämtandet av AHL-spelare. Semifinal efter Kimmo Koskenkorvas maratonmål.
2009/10: Juniorerna tar över
Det här var året som juniorsatsningen började bära frukt på allvar. Sex unga killar (Larsson, Erixon, Rundblad, Karlsson, Lindberg och Lundberg) spelade a-lagshockey hela säsongen och ingen ska inbilla sig att det bara är för bygdens skull som AIK har målet att 50% av laget ska komma från närområdet. Naturligtvis finns det ekonomiska faktorer. De sex nämnda juniorernas sammanlagda lön var på samma nivå som EN spelare i en andra- eller tredjekedja. En oerhörd besparing som AIK kunde lägga på spets. Semifinal igen.
2010/11: Spets och bredd
Pengarna som vi sparade in på juniorlöner las på två olika saker, men saker som är lika viktiga för att vara framgångsrik. Spets och bredd. Jocke Lindström, Mikko Lehtonen och Ville Koistinen. Blandat utfall på spetsen, men plötsligt kunde vi värva spetsspelare som många lag inte hade råd med. Samtidigt var bredden sanslös. Yared Hagos, Oscar Lindberg, Martin Lundberg, Melker Karlsson, Johan Forsberg och Adam Pettersson är spelare som många lag skulle ha älskat att ha i en andra- till fjärdekedja, men dessa spelare tillhörde AIK:s kedja 4 och 5, sett till poäng och speltid. Sammanlagt loggade 20 juniorer istid den här säsongen. Till en mycket låg kostnad. Första finalförlusten.
2011/12: Den svåra ombyggnaden
Vi tappade en förstakedja (även om Jocke Lindström kom tillbaka runt jul) som gjorde 150 poäng. Vi tappade tre backar till NHL som spelat på juniorkontrakt. Det kändes som att vi försatt vår chans, men istället blev vi ännu bättre. Möller och Holloways entré är en förklaring. Lee Gorens egenskaper en annan, men den främsta anledningen till att AIK tog ännu ett kliv trots alla tapp är att de unga killarna tog steg som bara juniorer kan. Men ännu var de inte riktigt flygfärdiga. Vi fick vänta ett år till. Ny, tung finalförlust.
2012/13: När sanden blev till guld
Sanden får symbolisera AIK:s strategi under dessa år. Dels att investera så i sin ungdoms- och juniorhockey. Det är en dyr apparat att ge unga killar, som man inte vet vad det ska bli av dem, chansen. Men den här säsongen flög flera av dem. Högt. Viktor Arvidsson gjorde 12 poäng mer än i fjol. Oscar Lindberg +32 poäng. Melker Karlsson +23. Petter Emanuelsson +17. Utöver detta var Lasse Johansson mycket duktig på att hitta kantbollar, spelare med potential men som inte fått ut det och kom till AIK skadeskjutna. Exempelvis John Klingberg, Marcus Svensson och Tomas Skogs. Lägg till den enorma spets som lockades av AIK:s status, sätt att spela och möjligheter till bra betalt då juniorerna inte åt upp någon större del av lönekakan.
När man tittar tillbaka på det här viset känns det som att allt gick vår väg, men så var det ju inte riktigt. Många miljoner har slängts iväg på Ryan Vesce, Henrik Karlsson, Petr Tenkrat och Ville Koistinen, men det fanns en grundtrygghet i stommen som fanns kvar år efter år. Vi har inte ens nämnt Erik Forssell, Erik Andersson och Pierre-Edouard Bellemare. I år känns det som att AIK äntligen är på rätt väg och de ska få en lista på tips vi tar med oss från åren som just beskrivits.
1. Bygg en stomme som utgör grunden och som vet vad som krävs.
2. Lyft upp unga killar. De utvecklas snabbt och är billiga i drift.
3. Pricka rätt renoveringsobjekt.
Att hitta spets är kanske det enklaste jobbet för en sportchef, men då gäller det att ha råd och för att ha det bör punkt 2 och 3 checkas av. Det sämsta som finns är alltså att köpa mellanklasspelare i 30-årsåldern. Dyra och ingen utveckling.
Kommentarer
Skicka en kommentar