Klassiska finter

Ofta sitter man på läktaren och är så bekant med spelares rörelsemönster och agerande att man nästan vet vad som ska hända. Hade man själv varit motståndarback hade man garanterat hamnat på läktaren, trots den vetskapen. Det tar alltid en bit in på säsongen innan man lärt känna spelarna så pass att det skulle räcka med en silhuett för att veta vem det är.

Idag ska vi titta på olika finter. Klassiska finter som spelarna i fråga genomfört vid ett stort antal tillfällen. Det behöver inte vara situationer som konkret lett till ett mål eller liknande. Vi är ute efter igenkänningsfaktorn. Att som Mikko Lehtonen gjorde under sina glans dagar, bryta in från vänsterkanten och ställa ut högerbenet för att hindra backen från att komma åt pucken, kvalificeras inte som en riktig fint. Ramstedts klassiska klubblyft är inte heller en fint i ordets rätta bemärkelse, även om det var ett återkommande inslag.

Lasse Marklunds visp
Ni som inte var med på den första delen av 90-talet kan nog inte föreställa er hur tungt det var vissa (många) matcher. Ibland kände man dock på atmosfären att idag blir det kul. Spelarna var extra laddade. Sådana matcher bjöd Lasse Marklund gärna på vispen. Oftast via en attack framåt från sin högerbacksplats, men även när han jagat ikapp pucken framför en motståndarforward.

Vispen motsvarar fotbollens överstegsfint, även om man som hockeyspelare inte riktningsförändrar särskilt mycket, utan syftet är mer att lura motståndaren att gå åt fel håll. Man sveper (vispar) med klubban runt pucken åt höger och tar sedan med sig pucken åt vänster. Det hände att Lasse tog sig ända in på mål efter en lyckad visp. Han kanske inte gjorde mål, men det är inte heller det som var det viktiga.

Dick Burlins vändning bakom eget mål
Högerfattade Burlin gillade att åka in bakom egen kasse, jagad av en motståndarforward. När forwarden trodde att han kommit ikapp Dick och just skulle erövra pucken, tvärstannade Burlin och vallade pucken i baksidan av egen målbur samtidigt som han riktingsförändrade och åkte iväg, med pucken i behåll, åt andra hållet. Jublet från läktaren var lika självklart som irritationen när det misslyckades. Det har säkert lett till ett par baklängesmål, men hela syftet med inlägget är känslan över att man VISSTE att det skulle ske, innan det gjorde det.

Pär Mikaelssons huvudfint
Den mest klassiska finten av alla. När Mikaelsson skulle hyllas och hamna på Wall of Fame i Skellefteå Kraft Arena, skulle fans delge sitt bästa minne av Pär på AIK:s sociala medier. Långt över hälften svarade huvudfinten.

Huvudfinten bestod inte alls av en KROPPSfint, utan det var bara huvudet som snabbt rörde sig från sida till sida. Helst genomfördes den på offensiv blå linje när AIK jagade kvittering. Trots att finten inte var särskilt genialisk kan jag inte påminna mig att jag har sett den misslyckas.

Johan Åkermans skottfint
En skottfint är ju något som många spelare har på sin repertoar, men få genomförde den med samma höga baksving, i kombination med iskyla, som Johan Åkerman. Överlag innebar Åkermans inträde en demonstration över hur kall det går att vara på en blålinje. En viktig ingrediens i den här finten är att det ska ingå att ett tiotal personer på läktaren skriker "SKJUUUT", vilket säkert bara lurade den framstörtande forwarden ännu mer.

David Rundblads riktningsförändringar
Klubborna inåt är nyckeln till ett powerplay som kan hota från båda sidorna, så ni får visualisera att Rundblad befinner sig på vänsterbacksplats i offensiv zon. När den framrusande forwarden kom nära lurade David honom att han skulle dra iväg på en offensiv raid längs sargen. Motståndaren stängde till, men då hade David redan åkt till höger och skjutit.

För ett otränat öga/öra kan detta låta som en kroppsfint, men det är snarare en förmåga att ändra riktning med skridskorna än en yvig kroppsrörelse. David Rundblads riktningsförändring kunde med fördel ske var som helst på isen.

Joakim Lindström på väg i hög fart mot offensivt sarghörn på höger sida
Jag antar att ni vet vad som händer nu? Backen kommer ut för att låsa Jocke ut mot sarghörnet i hopp om att Jocke ska släppa ifrån sig pucken till något mindre offensivt hot. Nu kommer Jocke att tvärstanna, dra pucken bakåt utom räckhåll för backen, utan att för en tiondels sekund titta ner på pucken. Vi på läktaren ser alternativet Oscar Möller på bortre stolpen. De med tränat öga ser att tredjegubben ska få pucken. Jocke hittar ett tredje alternativ, som ingen ser och lägger en backhandflip genom zonen, som ingen annan ser, till en friställd spelare.

Nu blev det här en längre beskrivning av ett scenario, men själva finten är alltså att tvärstanna nere vid höger sarghörn i offensiv zon och dra undan pucken från backen. De flesta backarna vet nog själv vad som är på väg att hända, men...

Mathis Olimbs sista vändning. Och kanske en till...
Oftast är ju en fint/dribbling något positivt, men i Olimbs fall var det sällan lyckat. Ibland hann man tänka; nu! Nu händer det. Det är ju ett extremt bra läge att frispela Aaltonen eller någon annan, men VARENDA gång valde Olimb att vända minst en gång till. Om man ska hitta något bra med det, är att Olimb faktiskt lyckades lura oss på läktaren.