Det nya introt. Det finns mycket att säga…

Det är dags att riva plåstret. För det här kommer inte att bli någon munter läsning, tvärtom. 

Någon gång mitt under den senaste säsongen basunerades det ut att det var dags för ett nytt intro. Det i sig kändes bra då det befintliga var svagt, med Jimmie Ericsson som pratade om att spelarna skulle ut och kriga för AIK (inget direktcitat, men samma andemening). Inget ont om Jimmies insats, men det kändes som ett hastverk och gav ingen större pepp. 

Redan för några år sedan pratades det om ett sorts interaktivt intro, där publiken skulle (på något sätt) vara med och påverka, genom att bidra med ljudvolym och klappande. Det här introt som vi ska prata om idag kanske fungerar så, men i så fall flyger det över huvudet på åtminstone mig.

Jag börjar med det positiva. Så ska man göra, ifall man senare ska lyfta något negativt. Vagga in mottagaren i en falsk säkerhet och sedan komma med den konstruktiva kritiken. Idag stannar dock kritiken vid enbart kritik. Jag har ingenting konstruktivt att komma med.

Men nu var det ju det positiva. Introt är säkert snyggt. Säkert dyrt och lyxigt. Kanske innehåller det kreativa och nydanande grepp och detaljer som höjer pulsen på en art director (eller liknande) i kavaj och polojumper. Jag är till och med helt övertygad om att det är förbannat skickligt gjort. Det innehåller säkert saker som vanligt folk inte uppfattar. Åtminstone gör inte jag det.

Den lokalt skapade musiken kanske har skapats av det senaste dataprogrammet. Basgångar, beats och slingor som höjer pulsen på en art director (eller liknande). Musikaliska små detaljer som vanligt folk inte uppfattar. Åtminstone gör inte jag det. 

Problemet är att det här introt har skapats av människor med helt andra preferenser än AIK och hockey. Det har säkert ryggdunkats i den inre kretsen och även av en yttre krets av branschfolk. Problemet är dock att vi som står eller sitter på läktaren är just vanligt folk. Vi skiter i om det är snyggt eller nyskapande.

Ingen skugga ska falla på de som har skapat introt. Deras arbetsbeskrivning var rimligtvis bara: ”gör ett jäkligt snyggt intro”. De har säkert lyckats. Vilka är sedan ansvariga personer inom AIK att slå dem på fingrarna och säga att det här blev ju inte alls bra? Det har ju inget med hockey att göra. Min gissning är snarare att det slötittades med ena ögat och sedan kom feedbacken: ”helt otroligt bra!”. Alla nöjda.

För det kan väl ändå inte vara så att det råder en så total inkompetens på kontoret att man inte förstår vad stämning handlar om?? I ett tidigare inlägg på bloggen gick jag igenom intron ur ett historiskt perspektiv. Framförallt musiken och dess betydelse. Jag kom fram till tre kriterier för ett bra intro. Tryck, klappvänlighet och budskap.

Det här introt har NOLL av dessa ingredienser. Förutom en kort sekvens i början då psykklappen förenar oss. Trycket är obefintligt, klappvänligheten finns inte där ALLS och budskapet får som bäst en överkorsad geting. Jag brukar försöka hitta positiva vinklar. Det är trots allt Skellefteå AIK som vi pratar om, men här står vi handfallna. Totalt fiasko.

Och Jimmie-introt var som sagt inte mycket bättre. I vrede mailade jag Håkan Billing i det här ärendet och svaret löd att det borde ha funnits en dialog med North Power. Att det skulle göras justeringar. Fast det går ju också att tänka: ”Äh, det blåser över. Snart har folk vant sig vid det. Jag orkar inte ta tag i det.”

En sak stämmer i alla fall. Folk har vant sig. Vid att inte klappa. Titta och lyssna på det enda Youtube-klippet som finns av eländet. Det är tyst. Ett fåtal försöker klappa med, men det går inte. Det ska ju vara så att klacken bygger stämningen genom att piska upp den tillsammans med introt. Tryck, klappvänlighet och budskap. 

Bristen på budskap har jag inte ens lyft. Svarta och gula streck som snabbt rör sig över Skellefteå med omnejd. Det svarta och gula förstår jag att det har med AIK att göra (färgerna). Det ska kanske symbolisera att vi vallfärdar mot arenan också, från hela bygden. Men det är fruktansvärt tunt. Värdelöst.

Lösningen? Tryck och klappvänlighet löses genom att välja bra, bekant musik. Musik som stegras för att mynna ut i ett crescendo när spelarna (vältajmat) äntrar isen. Smaken är som baken, men tänk pöbel möter NRJ. Klass och finess behövs ej. ”Hey, här är vi” har förvisso både klass och finess, så varför inte bara köra vidare på det när spelarna åker in? ”End of the line” från tidigt 00-tal kunde alla klappa med till. Rammstein. Skumdum.

Det som ni på era fina kontor anser är att sänka ribban, vad gäller intro (bilder och musik), gör snarare att alla kan hoppa över den (ribban, alltså). För alla ska med. Inte bara reklambyrån och andra hippa personer som egentligen inte har ett smack med den riktiga uppbyggnaden av stämningen att göra.

Bilderna på jumbotronen ska ha AIK-koppling. Wernblom vs Jackman. Lappmössor. Sten-Georg. Jubel vid SM-gulden. Adam Larsson. Jocke Lindström. Martin Lundberg vs Marcus Nilson. Rolle Stoltz. Krekulas mål mot Löven. Jag kan skriva en lista på 300 förslag. Det är bara att välja och vraka. Ni har ju gjort det förr.