18 januari: Rickard Hugg

I det enkla bor det svåra. Man kanske skulle kunna tycka att det vore lättare att skriva om dagens AIK:are, än att minnas tillbaka till vad som hände på 80-talet och ännu tidigare. Men faktum är att det inte är så. Exempelvis är Jörgen Marklunds saga ju redan skriven och boken är stängd. Det är inte jättesvårt att sätta hans gärningar i perspektiv och jämföra honom med andra klassiska stjärnor.

Rickard Hugg, som idag får representera dagens spelare, är mitt uppe i sin karriär och oavsett om fortsättningen är vacker eller ful så vet man inte hur hans tid i AIK kommer att sammanfattas. Men idag är det Rickards födelsedag och givetvis förtjänar han också en redig hyllning. Alla kanske inte minns sin 23-årsdag, men vi får hoppas att den här texten blir något alldeles extra för honom.

Det här är Huggs tredje säsong i AIK, och han har kontrakt för två till. Just nu känns han som den perfekta stomspelaren, som håller hög SHL-nivå men inte är tillräckligt bra för de mer penningstinna ligorna. Det där kan såklart förändras, då han fortfarande är ung och utvecklingskurvan pekar ganska brant uppåt

Han kom till AIK med rykte om sig att vara en riktig ledartyp och en bra kille, men med ganska svag skridskoåkning. Och vi fick exakt det. Hugg kändes orimligt seg på rören, men Linus Lindström hade ju tidigare lyckats bygga på sig lite snabba muskelfibrer, så varför inte?

Så sent som under annandagsmatchen mot Oskarshamn (en riktig supporter har säsongskort och får se matcherna) kastade jag ur mig till min bänkgranne: ”Man tänker inte på Huggs skridskoåkning längre!”. Ett gott betyg även om omgivningen (Johnson och Karlsson) kanske inte är några speedkulor. Men det ÄR stor skillnad. Gång på gång checkar Hugg fast motståndarbackarna, där han tidigare inte hann fram.

Vi har ju några exempel på spelare som kommit till Skellefteå, sett fruktansvärt sega ut och kommit ut som nya spelare under säsong två. I nyss nämnda kedja finns det ju en som den beskrivningen stämmer ännu bättre in på, och det har varit/är roligt att följa både Jonathan Johnsons och Rickard Huggs utveckling.

Poängen trillar också in i ungefär samma takt som kurvan pekar uppåt. 13 poäng år ett. 17 poäng förra säsongen och lite drygt halvvägs in i årets säsong har han redan passerat tjugotalet. Att landa någonstans 35-40 poäng känns helt och hållet rimligt. 

Eftersom bloggen är mycket svartgul och inte ägnar särskilt mycket tid och kraft åt andra lag och deras formationer så kanske det är ett enögt utspel när vi påstår att ovan nämnda kedja är seriens allra bästa. Skulle den här bloggen göra en chockcomeback om tio år och lista klassiska kedjor skulle den garanterat ta plats i det inlägget.

Framtiden för Hugg då? Vi har ju säkrat upp honom ytterligare två år och det känns som ett viktigt kontrakt. Mest för hans egen del, då en hyfsat god möjlighet finns att ta sig upp en lönenivå eller två. Drömmen är naturligtvis att han stannar hos oss i tio år till och är en av spelarna som AIK bygger laget kring.

Men det är mycket som ska stämma, från båda parter, om drömmen ska bli verklighet. Så vi stannar i nuet och önskar Rickard Hugg en storartad födelsedag och hoppas att han går och nynnar på introt till Björn Skifs ”Hooked on a feeling”.