Mastodontintervju med Pär Mikaelsson, vår kapten

Vi har under det senaste året intervjuat en spelare varje måndag. Olika spelare från olika upplagor av Skellefteå AIK. Många har uppskattat att ha kontaktats flera år efter det att rampljuset slocknade. Vissa har sagt att de gärna ställer upp, men när frågorna har skickats har det varit tyst (Riku Varjamo och Jarkko Glad, till exempel). EN spelare (Fredrik Öberg) har tackat nej, då han inte var så sugen på att prata om AIK. Utöver det har ett tjugotal spelare helt enkelt inte svarat alls.

Glädjen har alltid varit stor då vi fått ett ja. Oavsett om det har varit en viktig spelare för AIK, eller en intressant karaktär eller till och med en spelare vi inte gillade. Alla som har representerat Skellefteå AIK är en del av vår historia, och kan ha spännande saker att säga. Gaber Glavic avbön hade helt klart ett läsvärde. Likaså att Patrik Rönnqvist vräkte sig fram före syrrans ex (Henrik Petré) och gjorde mål mot Södertälje i Kvalserien. Att höra Marcus Kristoffersson berätta hur han själv såg på sitt släpp under Wernblom vs Jackman-fighten var en annan höjdpunkt.

Men vi har ägnat mycket energi åt att gräva fram statistik också. För mycket, om man ser till antalet läsare på just de inläggen. Alla uppskattar inte ett djupdyk i plusminus-statistiken i slutspelen genom tiderna. Konstigt, men sant. I nästan all statistik vi plockat fram är det några namn som nämns. Joakim Lindström, Jimmie Ericsson och Erik Forssell, exempelvis. Pär Mikaelsson är också högt uppe, oavsett om vi tittat på matcher, mål, poäng eller utvisningsminuter. 

Ett desto mer folkkärt inslag på bloggen har varit när vi försökt förklara hur man bör vara som AIK:are. Man går på matcherna i ur och skur. Man hatar Löven och man är en motståndare till de flashiga nymodigheterna. Det är givetvis inget facit, men en fingervisning på vad vi tycker är viktigt. I vår långa intervju med Pär Mikaelsson var bland det första han sa att han håller med om att det är för mycket krimskrams kring matcharrangemangen. ”Satsa på Västra stå. Det är de som skapar stämningen.”

Pär Mikaelsson har naturligtvis rätt. Rätt i allt han säger. Han är nämligen det närmaste levande legend vi har. Mikaelsson kanske inte är den allra bästa spelaren vi haft, men AIK-hjärtat finns där, djupt rotat. Han spelade alla säsongerna (utom den sista) i Division ett och Allsvenskan. Ett trasigt ledband i knät eller en sargad rygg hindrade honom inte. ”Man ville ju spela.” Det är ju inte för inte som den här bloggen är döpt efter honom.

Och det är inte för inte som vi avslutar den här bloggen med ett långt snack med Pär Mikaelsson. Vårt allra sista inlägg. På årsdagen efter det att vi sjösatte det här projektet. Tack till alla som har läst och kommenterat. Men nog om detta. Nu över till en av bloggens läsare; Mr AIK, Pär Mikaelsson. En intervju där vi försökt få med så mycket som möjligt från hans många år i AIK.

En stor, och lite bortglömd, framgång för AIK var SM-guldet för b-juniorerna 1988. Hur var det?

Otroligt kul! Vi hade "Klimpen" (Häggroth) som tränare och redan under sommaren hade han bestämt sig för hur femmorna skulle se ut, så det var svårt att spela sig in i laget. På den tiden var det utslagsmatcher hela vägen fram till finalen. Vi slog först ut KB65 och sedan skulle vi möta Leksand i kvartsfinal. Matchen avgjordes efter en lång sudden, men till slut avgjorde Nicke Brännström. Jag trodde att att Klimpen skulle få en hjärtinfarkt. Jag har inget minne av vilka vi slog i semin, men i finalen mötte vi Västerås, i Västerås, och vann.

Men fastän ni vann SM-guld, så blev det inte så många som blev något.

Vi hade ett bra lag. Niklas Brännström var ju en stjärna och om inte Dick Burlin hade drabbats av hjärnskakningar... Men det var på ett annat sätt då. Det krävdes mer för att få chansen i a-laget. Då lyftes man upp för att se och lära, oavsett hur bra man var. Nuförtiden kommer det upp många fler juniorer och är de tillräckligt bra får de chansen. Ett bättre resonemang.

Hur var det då att komma upp till a-laget?

De var schyssta mot mig. AIK hade ju ett rutinerat lag och det var många av spelarna som jag hade sett upp till i många år. Många var kvar från laget som vann serien 1981 och jag hade stått på läktaren och hejat på samma spelare som jag nu delade omklädningsrum med. Det var en skön jargong i laget och de tog hand om mig. 

Micke Granstedt hjälpte mig mycket och Lasse Marklund, som jag typ var rädd för, visade sig vara riktigt trevlig. Han sa till mig att bara köra på och spela mitt eget spel. Men man måste också bevisa sig. Att man kan stå upp för sig själv och inte vika ner sig. Inte så att man skulle slåss, men om man blev utmanad skulle man palla med det. Jag råkade inte ut för något särskilt, men jag minns att Stefan Svensson var på Fredrik Andersson, för att se om han pallade.

Det blev bara fyra Elitseriematcher för dig.

Jag höll faktiskt på att göra mål i första bytet. Fick ett drömpass av Nicke Mannberg och gjorde egentligen allting rätt. Väntade ut målvakten och skulle bara sätta pucken i taket. Men jag lyfte den ändå upp i nätet ovanför plexit. Jag har för mig att det var Åke Liljebjörn som stod i mål.

Sedan kom degraderingen.

Den säsongen gjorde jag lumpen och spelade ingen match. Jag tränade med a-laget på försäsongen, men spelade och tränade med Lejon resten av den säsongen. Jag gjorde en svag säsong och hade problem med att jag inte åt ordentligt.

Hur var stämningen i föreningen när ni åkte ut?

Det var inget som jag fokuserade på. Jag var ung och var inte särskilt medveten om allt runtomkring. Man funderade inte så mycket.

Vad snappade du upp från incidenten i Norrköping, när Lasse Marklund slogs mot publiken?

Det var året vi åkte ut, så jag var inte med, men det snackades en del om det. Det gick väl så långt att Lasse kallades till rättegång under sommaren. Upprinnelsen var väl att det blev hätsk stämning mellan Rolle Stoltz och Vita Hästens tränare Torgny Bendelin (här kom några väl valda ord från Pär, som inte lämpar sig i tryck). Killen från publiken skulle göra upp med Rolle, men Lasse gick emellan. Ryktet säger att killen var i horisontalläge redan innan han landade på marken.

Vi har i ett tidigare inlägg dokumenterat vilka som suttit på lagbilderna, och kom då fram till att du satt alldeles för få gånger, sett till kvalitet och status. Hur ser du på det?

Jag läste det inlägget, men det var inget man funderade på. Jag minns väl att kaptenen skulle sitta och att det annars handlade om att se till att jämnlänga skulle stå bredvid varandra. Det bästa med lagbilderna var att vi tog en omgång bilder med Sten-Georg. Något år kunde man ju ha bjudit på det och låtit dem vara med på den officiella bilden.

Så småningom dök Rob Barnes upp...

Ja, och det var en stor överraskning. Vi hade gjort vår bästa säsong sedan degraderingen och tog för givet att Peo Larsson skulle fortsätta träna oss. I slutet av förra säsongen hade vi slagit ut Löven i Playoff och vi åkte ut mot Solna när vi skulle ta oss till Kvalserien. Vi hade bara två hela femmor i sista matchen och gick på knäna. 

Farsan satt i styrelsen och berättade en dag att Peo skulle sluta och att Barnes skulle komma istället. Det snackades om en storsponsor och att Barnes var en del av paketet. Det är nästan Löven-klass över den här storyn. Det kom inga pengar och dåvarande ordföranden Sigvard Morén gick på en blåsning. Robert Barnes hade med sig någon kille som hette Jeff, som tydligen skulle göra praktik i sin utbildning. Men det var som att han agerade som andretränare. En dag var han bara borta.

Och ett par år senare var konkursen (nästan) ett faktum.

Vi visste att ekonomin var ansträngd, men vi spelare visste inte HUR illa det var. Det enda vi funderade på var irritationen över att inte ha nått Kvalserien. Det var det året som vi åkte ut mot Mora i sudden. På isen såg jag aldrig att Ulf Hägglunds skott gick in, även om publiken reagerade. Men när jag kom hem och såg Sportspegeln var det ju hur tydligt som helst att det borde ha dömts mål och vi borde ha gått vidare.

En vecka senare var AIK på randen till konkurs och Pea Israelsson ringde runt och sa att det var kört. "Sök er till andra klubbar." Jag var på gång till Timrå, men hann aldrig skriva på. På något sätt kom pengarna in och Gunnar Eriksson ringde och sa att Micke Engström var klar, att Danne Pettersson skulle stanna. Jag hade just fått jobb på Räddningstjänsten och tyckte att det kändes bra. Det var ju ändå inga löner att prata om, så det var ett enkelt val att stanna. 

Från den dagen spenderade AIK inte krona utan att ha täckning för det. Det gällde att ha pengar inte vi kunde köpa in utrustning, exempelvis. Spelarna köpte det rakt av och knöt näven i fickan. Både Pea och Björn Kumlin gjorde ett kanonjobb med att rädda ekonomin, men också ta AIK framåt.

Var du på väg att lämna AIK någon annan gång?

Jag hade ett erbjudande från Modo runt 94/95 och var riktigt sugen på att åka, men på den tiden var det övergångssummor mellan klubbarna. Det var innan Bosman och klubbarna kom inte överens. Modo hade ett kanonlag, så det kändes spännande att testa. Så här med facit i hand ångrar jag absolut inte att jag stannade i Skellefteå.

Under många år låg du på en poängproduktion runt 25-30 poäng/säsong, men 98/99 hände något. Du spelade med Jonte Hedström och Danne Olofsson, och gjorde 47 poäng. Vad berodde den utvecklingen på? Medspelarna eller dig själv?

Mest på mig själv, skulle jag säga. Jag hade haft ett par bra säsonger ett par år tidigare(93-95), men var dålig de senaste åren. Så jag sa att antingen lägger jag av eller så satsar jag på riktigt. Konditionsträning har aldrig varit något för mig, men nu gav jag verkligen järnet. Samtidigt började jag ägna mig åt den mentala biten och kom fram till vad just jag behövde. Redan dagen för match började jag styra fokus åt rätt håll. Jag valde också att bestämma mig att bara spela för mig själv, och inte bära andras och föreningens ansvar på mina axlar. Ibland svarar inte benen och utifrån sett kan man ha gjort en dålig match, men jag visste själv att jag hade gett mitt yttersta. Det blev en styrka.

Jonte, Ragge och jag hade fantastisk kemi, fastän vi egentligen hade ganska liknande styrkor och kanske inte borde ha bildat kedja därför. Det är svårt att förklara vad sådant beror på. Jag hade liknande känsla tillsammans med Anders Tjärnström och Fredrik Söderlund i juniorlaget. Det är härligt när man får det där stämmet, då allt bara flyter på.

Jag har alltid trivts bäst som center då jag får komma bakifrån och vara med och bygga upp spelet. Vi hade en härlig jargong i kedjan. De kallade mig "gubbjävel" och jag svarade med "juniorjävlar". Vi gav och tog och det var högt till tak. I anfallszon hade vi många idéer som nästan påminde om basket, med spärrar och sådant. Vi visste att om vi hamnade en mot en mot en försvarare så hade alla kapacitet att ta oss in på mål för att avsluta.

AIK slarvade verkligen bort Daniel Olofsson, tycker jag. Den enda som jag har spelat med som har varit en likvärdig målskytt är Slungan. Ragge var ju ung och gjorde en kanonsäsong, som följdes av en säsong när pucken inte ville sitta. Christer Abrahamsson kom och han gillade inte Ragge. Om han hade fått fortsätta att utvecklas hade han kunnat vara en faktor bakom en tidigare Elitserieuppgång.

Nästa år kändes som en vändpunkt för AIK, då bland annat Johan Åkerman kom.

Jag skulle vilja påstå att Åkerman är det viktigaste nyförvärvet i AIK:s historia. Som du kanske vet så var det tänkt att AIK skulle värva en annan spelare (Magnus Hermansson), men när de kom till Norge så såg de bara Åkerman. Danne Pettersson var med på den där scoutingresan och undrade verkligen hur Solna kunde ha slarvat bort Åkerman. Vilken jäkla back! Och med honom i laget och nysatsningen så växte AIK år för år.

Men den stora satsningen inleddes ett par år senare, när AIK värvade in nästan ett helt nytt lag. Hur var den säsongen egentligen?

Det blev ett konstigt år. Det var inget fel på killarna i sig, men det var en konstig stämning i laget. Uppdelat, och jag tycker att Pasi var en del av problemet. Vi kom aldrig riktigt ihop oss, utan det var grupperingar inom laget och vi fick inte ut allt från en så talangfull grupp. Bland annat tycker jag att Pål Johnsen skulle ha fått chansen mer. En så duktig spelare fick inte ens chansen i powerplay. Det var som att Pasi hade bestämt sig för att spela Westerback till varje pris. Jag vill trycka på att det inte var några enstaka spelare som förstörde stämningen, utan ibland blir det bara så i en grupp.

En minnesvärd händelse från nästa säsong var när du slogs mot Johnny Oduya. Vad minns du från det?

Det var grinigt och hett och Oduya crosscheckade mig hårt i ryggen. Jag slashade honom stenhårt tillbaka. Då kastade han handskarna och det blev slagsmål. Efter det att domarna hade särat på oss gav vi oss på varandra en gång till. Efter matchen hade jag tänkt sticka ut huvudet ur omklädningsrummet och säga "bra fight". Jag gillar Oduya och Kåberg och den där typen av spelare. De ger och tar på ett ärligt sätt.

Du bröt kontraktet efter den säsongen och la av med hockeyn. I en intervju med Norran hintade du om ett missnöje med Pasi Mustonen. Låg det någon sanning i det?

Pasi var en stor del i det hela. Han var en ultradefensiv tränare som bara ville anpassa vårt spel efter motståndarna. I omklädningsrummet tittade vi bara på varandra och tänkte att vi ville vara ett offensivt, skridskoskickligt lag, så vi mer eller mindre struntade i vad han sa och gick ut och körde. Det hände en del saker runt Mustonen som gjorde att jag tappade lusten.

Bland annat pratade jag med Gunnar Eriksson och förklarade att förtroendet var förbrukat. Pais frågade mig senare om just den saken och jag svarade som det var. När han sedan insåg att han knappast skulle få ett förlängt kontrakt gick han ut i pressen. Något som vi lovat varandra att aldrig göra. Det var ett falskt agerande och det var svårt att komma överens med honom efter det.

Men det var inte bara det som fick mig att sluta. Tjafset vid sidan om tog visserligen mycket energi, men kroppen var slut också och jag tyckte inte om att köra rehabträning. Dels var det trist att rehabba och dels kunde jag inte bidra på det sättet som jag ville.

När jag pratade med Per "Kroppen" Normark, berättade han om ett par gånger då du spelade skadad. 

Jo, men det blev så. I slutet av säsongerna har de flesta skavanker, men det var någon gång när jag hade skadat ett ledband i knät och kom tillbaka alldeles för tidigt (Kroppen berättade att Mikaelsson var tillbaka i spel redan nästa period...). Kan man spela på något sätt så spelar man. Jag skulle utan tvekan ha ljugit om hur kroppen kändes bara för att få spela.

Men du kom tillbaka och valde då att spela med nummer 19. Varför? Vi förknippar ju dig med nummer 18!

Jag vet faktiskt inte varför det blev så, det var inget som jag bestämde över. Det måste du fråga Börje Lindberg om. Kanske var det så att det inte fanns någon tröja med 18 på. Jag har haft ganska många nummer, bland annat 80 när föreningen fyllde 80 år. När jag debuterade spelade jag med nummer 21.

Det året avslutades säsongen borta mot Leksand. Vad finns det att säga om det?

Det var som att det rådde en utbrändhet i hela stan inför den där matchen. Mycket nervositet. Egentligen inte i samband med Hammarby-matchen, då kunde vi köra på som vanligt, men vi fick inte in pucken. Till och med i omklädningsrummet före matchen mot Leksand kändes det okej. Men när vi kom ut på uppvärmningen kändes det konstigt.

Leksand hade inget att spela för och det var som att ingen på läktaren brydde sig. Man brukar ju känna ett motstånd därifrån när man kommer ut inför viktiga matcher. Vi kunde inte fokusera och jag åkte till och med runt och tittade upp på läktaren. Det är inget som jag brukar göra. Egentligen var det bara Krekula som spelade på som vanligt. Sista fem vaknade vi till, men då var det för sent. Hade jag varit supporter hade jag varit helt knäckt.

Ett par månader senare klev Magnus Wernblom in i omklädningsrummet. Vad innebar det?

Det spetsade upp det hela ännu mer. Både att Wernblom och Antos kom. De var bra spelare, men ännu bättre människor. Inga divor från Elitserien som flyttat ner en division och tänkte att de var bättre än oss. De gav allt från första stund. Jag tränade stenhårt den sommaren och tänkte att jag skulle fortsätta vara bäst, fastän vi hade fått in dem.

Säsongen 04/05 slutade också tungt. Chad Hinz-skandalen briserade och ni tappade i tabellen.

Jag minns att det där var runt påskhelgen. Vi tränade dagen efter och Hinz var otroligt trött, men han berättade ingenting om vad som hade hänt. Det hade varit en middag hemma hos Mats Lindgren kvällen före och de andra åkte hem runt åtta på kvällen. Jag var inte där själv, men jag har fått det återberättat. Hinn måste ha stannat kvar och druckit upp allt vinet.

Sen ringde Peo Larsson och berättade att det var något som hade hänt med Chad. Men ingenting kom ut och vi spelade bortamatch mot Brynäs. Jag minns att Hinz var grymt bra den matchen. Efter det blev det cirkus. Pressen ringde hela tiden och vi tappade säkert fokus. 

Jag hade inte sett några sådana tendenser hos honom tidigare. Han gillade att gå ut, men det hade vi haft andra spelare som också hade gjort. Mentaliteten som rådde då var: "Gör vad du vill på din fritid, men se till att träna och spela bra.".

Resten av serien blev konstig. Vi förlorade borta mot Nyköping, då de fick det mesta att stämma. Jag spelade boxplay med Jimmie Ericsson och fram tills dess låg vi faktiskt på plus i boxplay, men den matchen släppte vi in ett antal mål i numerärt underläge. Vi förlorade med 11-2 mot Malmö, och det gick många rykten om vad som hände då, men det är inget som jag vet något om.

Då la du av, en säsong för tidigt.

Jag hade tränat stenhårt sommaren före och det kändes bra. Men i december började ryggen spöka och det var nästan som att jag var tvungen att gå på halvfart på träning. Jag är en spelare som alltid har behövt gå på max på träningarna för att vara som bäst på matcherna, så efter säsongen bestämde jag mig för att det var slut.

Kunde du glädjas fullt ut när AIK gick upp, eller fanns det någon procent av dig som kände att du så gärna hade velat vara med?

Det är klart att jag hade velat vara med om det, men mitt beslut var fattat och det var inte något att göra åt det när det var kroppen som sa ifrån. Jag var helt klar över att min karriär var slut. Det är klart att jag hade kunnat förlänga med ett år till och varit någon sorts galjonsfigur, men det är inte min stil, så jag var definitivt 100% glad när det äntligen gick vägen.

Jag såg matchen mot Bofors på TV och fick flashbacks från Leksandsmatchen två år tidigare. Från början flöt det ju på, men när Bofors kvitterade till 4-4 tyckte jag bara att det var Åkerman som gick att känna igen. Det blev samma nervositet igen, men Öberg och Krekula lyckades ju till slut avgöra och äntligen gick det vägen.

På natten bjöds jag in på efterfesten, vilket var jättekul. Äntligen var AIK framme vid det som alla hade drömt om så länge.

Vilken kontakt har du med hockeyn idag?

Egentligen ingen. Jag var ungdomsledare under några år och det var verkligen jättekul, men efter det har jag lämnat ishockeyn. Det händer att jag springer på Pea eller Micke Lundmark som jobbar på kansliet och vi snackar lite. Matcherna går jag alltid på, och jag saknar att vara på läktaren som tusan. AIK har ett vasst lag i år och skulle kunna gå hela vägen.

Jag har säsongskort på Västra, precis som jag hade när jag var liten. Saknaden efter Västra stå är stor, och jag hoppas verkligen att de återuppstår när man kan börja släppa på publik igen. Det är de som driver allting och utan en fungerande klack kommer det att bli svårt. De här kringarrangemangen som man kör kan man väl fortsätta med, men det är klacken och fansen som är nyckeln.

Med de orden tackar vi Pär Mikaelsson. Både för intervjun och att det har varit okej med honom att låna ut sitt namn till bloggen, trots att både fans från Björklöven, Luleå och Växjö har trott (tror?) att Pär själv har skrivit bloggen. Vi tackar också läsarna för ett fint år. Förhoppningsvis går det att gå på matcherna nästa säsong och då kommer behovet av den här bloggen vara betydligt mindre. Det känns också som att vi slutar på topp, med den bästa och fylligaste intervjun som vi gjort. Vi ses på läktaren!