Plundringen av Leksands 82:or

Nästan varje lag har en juniorårgång som sticker ut lite extra. En årgång som ger hopp inför framtiden. Det är ju underbart när unga killar lyfts upp från juniorlaget och etablerar sig i a-laget. Ännu bättre när en hel hop spelare kommer fram samtidigt. Vi har också varit inne på att det är väldigt välgörande för ekonomin att få fram unga, lågavlönade spelare.

Eftersom vi är AIK närmast, kan vi se några fina årgångar. 70:orna som vann J18-guld, 77:orna har tidigare avhandlats, men russinet i kakan är den senaste gyllene generationen, som vi kan kalla 91:orna. I det fallet lyftes extremt många upp i a-lagstruppen, men så behöver det inte vara. Det viktiga är hypen kring en viss årgång eller generation. När fansen känner att någonting är på gång.

Om vi ska titta på andra klubbar har Modo, som sagt, sina 73:or, Gnaget sina 83:or och till och med Björklöven har fått fram en grupp mindre dåliga spelare; 87:orna. Nuförtiden är hockeymarknaden väldigt rörlig och många spelare hinner representera flera olika klubbar. Modos kull drog till NHL, Solnas spelare spreds över landet och Lövarna likaså, även om de flesta faktiskt återvänt.

Leksand är en klubb som gått som en jojo i seriesystemet och då är det svårt att behålla sina spelare. De strävade därför efter att bygga upp en stomme av ”egna spelare”. Citationstecknen beror på att de flesta av dessa blivande stomspelare värvades in när de var juniorer. Det las ner mycket både tid och pengar på Leksands gyllene generation; 82:orna.

Och vi ska inte sticka under stol med att Leksand gjorde någonting rätt med den här årskullen. Åtta spelare blev hyfsat framstående Elitseriespelare. Problemet är bara att deras karriärer tog fart i andra lag än Leksands. Här följer en lista över Leksands 82:or. Sen ska vi fokusera på några av dessa. Närmare bestämt fyra stycken.

Johan Eneqvist
Daniel Hermansson
Lars Jonsson
Jonas Nordqvist
Pontus Petterström
Daniel Sperrle
Jörgen Sundqvist
Daniel Widing

Jag tror att de flesta ser varthän vi är på väg. Hälften av 82:orna har ju hamnat i Skellefteå AIK. Vi hade ju under väldigt många år stora problem med att få fram egna spelare, så varför inte roffa åt oss välutbildade spelare från en konkurrent? Vi kommer att titta närmare på de fyra som värvats till AIK.

Pontus Petterström 2002
Pontus värvades till Leksand som artonåring och sågs länge som den mest lovande i den här kullen. Dessvärre var han inte riktigt redo för Elitseriehockey och flyttade tillbaka till Småland och Tingsryd.  Där gjorde han en fin första säsong innan han drabbades av en allvarlig knäskada och missade ett helt års hockeyspelande.

Han hade ändå ögonen på sig. Draftades av New York Rangers och hade även ett antal Elitserielag efter sig. Bland annat Brynäs och Djurgården. Det kloka valet var ändå att flytta till Skellefteå AIK för att utvecklas och sammanstråla med sin gamla tränare från Tingsryd, Pasi Mustonen. Petterström har aldrig ångrat sitt val och har som bekant legendstatus i Skellefteå.

Jörgen Sundqvist 2003
Sunkan flyttade till Leksand som tonåring efter att ha vuxit upp i Härnösand. Där stack han ut genom att redan på mellanstadiet börja snagga sig väldigt kort. Frisyren behöll han när han lyckades etablera sig i a-laget redan som artonåring. Som sagt, åkte Leksand upp och ner mellan Elitserien och Allsvenskan. Högsta serien visade sig vara lite för hög nivå för Jörgen, som lånades ut till Arboga.

Detta snappades upp av Skellefteå AIK och året efter värvades han tillbaka till Norrland. Här etablerade sig Sundqvist som en stabil tvåvägsback när AIK utvecklades till ett allsvenskt topplag. De två misslyckandena i Kvalserien blev för mycket för honom, så när Brynäs kallade valde han att flytta dit 2005. Där blev han en kultspelare med 13 säsonger och äran att vara lagkapten.

Daniel Hermansson 2003
Om man bortser från att Hermansson är dalkarl och uppvuxen i Borlänge, så var hans karriär initialt identisk med Jörgen Sundqvists. Till Leksand som junior, chansen i a-laget, lite för tufft i Elitserien. Precis som Sunkan lånades han då ut till Arboga och värvades året efter till Skellefteå AIK. Där beskrevs han som en mönsterbrytare.

Tyvärr blev inte tiden i Skellefteå det någon av oss hoppats på och det blev bara en säsong för den högerfattade forwarden. Med stukat självförtroende återvände Hermansson till Arboga innan han kände sig redo för Elitserien. Brynäs vann dragkampen och där gjorde han fem säsonger innan han återvände till Leksand. Laget där det var tänkt att han skulle blomma ut åtta år tidigare.

Daniel Widing 2014
Över tio år sedan den senaste Leksands-82:an kom till Skellefteå, norpade vi åt oss den sista? från den kullen. Daniel Widing fick till det hyfsat i Leksand, men hans karriär har bestått av ett stort antal flyttar och redan 21 år gammal åkte han över till Finland. Efter några år där återvände han till Sverige och Brynäs, som är den klubben han är mest förknippad med.

Till Skellefteå kom han 2014, i samband med den stora spelaromsättningen och gjorde en hygglig säsong här, med onanigesten borta mot Luleå, som mest bestående minne. Efter säsongen i AIK har Daniel Widing flyttat runt en hel del och blivit en forward som man värvar in mitt i säsongen, när truppen är tunn.


Den uppmärksamme har nog noterat att vi återkommer till en och samma klubb vid flertalet tillfällen, nämligen Brynäs. Av de åtta 82:orna som kom fram i Leksand har alla utom en representerat deras, historiskt, värsta fiende. Ungefär som att i princip alla våra 91:or skulle ha hamnat i Löven. Hemska tanke. Den enda som undvikit Brynäs är Pontus Petterström. Men lite spektakulärt är det att hälften av dessa spelare hamnat här i Skellefteå. Vi tackar Leksand för den tjänsten.

PS. Tränare för Leksand 2001/02, när flertalet av ovanstående spelare fortfarande var kvar, var Christer Abrahamsson. DS.