En vandring genom gamla ishallen

Det är en viktig match. Låt oss säga Nyköping hemma i Superallsvenskan. Gissningsvis kommer det att bli mycket folk ikväll. Säkert runt 4000 personer och då gäller det att komma tidigt. Man vill ju stå där man alltid står. Inför vissa matcher ringlade sig köerna flera hundra meter och då hade folk redan köpt biljett, men det var andra tider då.

Med åren lärde man sig att norra entrén öppnade någon minut innan södra. Det var nämligen en persons uppgift att öppna båda ingångarna och det tog någon minut att gå mellan. De som var mindre hetsiga och tog södra entrén träffade på Assar i souvenir/lottluckan. Resultatlotter. Fem stycken för tio kronor. Det hände ofta att man öppnade lotter med resultat i stil med 8-7. Assar var en mysfarbror som förmodligen sov inne i det där lilla kyffet.

Lukten. Minns ni den? En blandning av gammal svett och med ett stänk av mögel. Väl inne var man ju bara tjugo meter från spelargången och det var sällan som den dörren var låst, så de svettiga skydden var klart inom dofthåll.

Efter att ha löpt genom foajén, som det så fint hette, och skippat både korven och matchprogrammet var man så framme vid stentrappan som ledde upp till ståplats. Tjugotalet steg och man var framme. De flesta gjorde säkert missen, både en och flera gånger, att komma lite för sent. Då var det ingen enkel match att ta sig in så att man såg någonting. En bra kväll kunde man klättra längs trappräckets utsida, upp i något av hörnen på läktaren i hopp om att få en skymt av isen.

Men bäst var det att komma i tid. Gärna först, så att man fick exakt den platsen man ville ha. Högst upp, i mitten. Därifrån var det näst intill omöjligt att manövrera sig ut för ett korvköp eller toalettbesök. Hade man fått sin plats, fick man vackert stanna. Njutningen var stor när läktarna fylldes och delad ångest är dubbel ångest, var det tysta budskapet folk emellan. Lite lättade det när psykklappen drogs igång 10-15 minuter innan matchstart. En klappning som drog genom ståplats och ökade tempo tills ingen kunde klappa mer.

Introt. Tigerrränder och taggtråd. Raketer som sköts från ismaskinssidan rakt mot klacken. Nu gällde det! (Alla matcher var förresten viktiga. Tierp hemma gav bara marginell magontslindring, jämfört med Boden hemma). Tidigare presenterades bortalagets line-up och då kunde det sannerligen buas, men den ingrediensen togs tyvärr bort. AIK: s line-up innehöll oftast det allra bästa vi hade. Vi har ett kanonlag! I år blir det Elitserien!

Nationalsång och nedsläpp. Vid första plinget på resultattavlan inser man att man inte vet vilken match som är Lövens. ”Över-axeln-på-gubben-kiken” har beskrivits tidigare, så den går vi inte in på närmare. När det blir paus sätter sig alla ner som på ett givet kommando. Vissa, orutinerade hinner inte med och förblir stående. Andra ska till kiosken eller toaletten och blir frustrerade över att det inte går att ta sig fram. ”Visst i helvete är det här ståplats!”

Det fanns en ismaskin, men vid viktiga matcher med mycket publik och hög temperatur användes två, så att isen skulle hinna frysa. I själva periodpausen fanns inte så mycket att göra. Man kunde räkna hål, av missriktade puckar i taket eller skymta de gamla tabellgubbarna från Elitserietiden som bara låg uppe på plåten ovanför ståplats. Vanligast var att bara sitta tyst och oroa sig.

Sittplats var indelat i de centrala delarna med trästolar, som satt i grupper om 4-5 på en stålställning. Där de röda och blå plaststolarna fanns, var det tidigare ståplats. De gånger man tog sig ner i foajén i paus var det omöjligt att förstå i vilken kö man skulle ställa sig. Det hände att man var sugen på en bilpåse, men väl framme serverade den kiosken bara korv, och för vissa expediter var det omöjligt att sträcka sig efter godiset.

När andra perioden inleds ligger vi under och det är sådär obehagligt tyst. Det är bara förstafemman som lyckas etablera spelet i offensiv zon och deras engagemang lockar fram ett ”Det är bra Mikalssån!!”. Nu är vi på gång igen. De som hade dåliga platser har tagit sig över på bortastå för att få se anfallshockey även i andra perioden. Sten-Georg fanns givetvis på plats, men inte i närheten av varandra. De var bästa vänner utanför rinken, men blev osams under match.

Vi förlorade den här matchen, trots en ursinnig forcering i slutakten och den irriterade publiken vill hem snabbt. Halva potten-vinnaren stannar till hos Assar och cashar in 3420kr och några yngre killar och tjejer försöker ta sig in i spelargången för att samla autografer. Men efter en förlust är vakterna mer vaksamma, så de får tomhänta vända om.

Gångtunneln under E4:an fanns inte, så poliser stod och dirigerade publiken. Vid seger kunde man titta på en medmänniska och någon äldre farbror kunde spontant säga ”Idag var de bra”, men efter en förlust var det ganska tyst. Det som just har beskrivits tycker jag är en arenaupplevelse. Återigen konstaterar vi att det var bättre förr.