Alla våra stora framgångar sker på bortaplan

Nästa år fyller Skellefteå AIK 100 år. Laget har spelat tusentals matcher och haft tusentals spelare. Ännu fler  är vi som på olika sätt har bidragit på läktaren. Hockeykulturen i bygden är enorm och även i tider när publiksiffrorna minskat, snackas det hockey på arbetsplatser, i hem och på stan. Hockeyn betyder väldigt mycket för människorna kring Skellefteå. Och det är så det ska vara.

Hundra år har gått och vi har mött medgångar och motgångar. SM-guld och nedflyttningar. Himmel och helvete. Livet som hockeysupporter kan vara fruktansvärt, men utan hockeyn skulle livet sakna en och två dimensioner. I Skellefteå AIK:s fantastiska, brokiga, ångestfyllda historia saknas också en dimension; att vinna en riktigt viktig, avgörande match hemma. Det har nämligen ALDRIG hänt.

Huddinge 1986, tänker de som hunnit passera 45 år. Ja, visst. Det var den matchen som tog oss tillbaka till Elitserien den gången, men i ärlighetens namn var vi storfavoriter och klart bättre, samt hade hela tre matchbollar att spela på. Vi har vunnit många viktiga hemmamatcher i övrigt också, men vi har aldrig slagit in den sista spiken i kistan på hemmaplan. Däremot har vi förlorat supermegaviktiga matcher hemma.

1988: Vi har chansen att klara oss kvar i Elitserien. Allt som krävs är att vi vinner hemma mot Frölunda. AIK leder med 2-1 i matcher, men lyckas inte knyta ihop säcken då John Newberry avgör efter 14 minuter i femte perioden. 6-5 till Frölunda inför ett fullsatt Skellefteå Isstadion.

2004: AIK har skaffat sig ett kanonläge och behöver, med facit i hand, endast en poäng på de två återstående matcherna. (Därav löpsedeln som aldrig gavs ut, ovan.) Första försöket blir mot avsågade, sistaplacerade Hammarby hemma. Stämningen fram till Bajens 0-1-mål är elektrisk och samtidigt balanserar alla (inklusive spelarna) på vad man tål mentalt. Hammarby går loss till 0-3, innan en frenetisk jakt inleds. En jakt som inte räcker ända fram.

2016: Under finalserien mot Frölunda kan vi konstatera två saker. De var bättre än oss och när Marcus Svensson skadades var det kört. Även om det var ganska givet att vi inte skulle vinna guld, ville varken spelare eller fans se Joel Lundqvist lyfta bucklan i Skellefteå Kraft Arena, men tyvärr blev det just så.

2018: Det här året var det att överträffa sig själv, monumentalt, att över huvudtaget gå till final. Väl där var Växjö helt överlägsna och det enda fina med det här var att vi fick in någon extra miljon på banken, i och med två finalmatcher hemma. Det värsta som kunde hända nu var att få se Arvid och Martin Lundberg fira guld i Skellefteå, med fel tröja på sig. Ett av hockeylivet som supporters tyngre ögonblick.


Samtliga dessa förluster hade garanterat vägts upp av EN motsvarande framgång i vårt tempel, i vår borg. Men av någon anledning har vi aldrig fått uppleva det. Framgångar har vi upplevt, men man har tvingats åka 15-120 mil för att få uppleva dem på plats. Här nedan följer Skellefteå AIK:s fem största segrar genom tiderna.

1978: 1-1 i matcher i finalserien mot Solna AIK. Vi hade placerat oss före i tabellen och med dagens regler skulle vi ha haft hemmaplansfördel. På den tiden spelades den avgörande matchen borta och spelplanen blev Scandinavium i Göteborg. Kanske lika bra med tanke på temat för det här inlägget. Lasse Nyströms avgörande mål minns alla, oavsett om man var född eller ej på den tiden. Första SM-guldet var bärgat, lappmössorna åkte på och laget åkte flyg hem för att fira med fansen.

1988: Bara dagar efter det att John Newberry avgjort Sveriges dittills längsta sudden death-match var det dags att göra en resa ner till Göteborg. Direkt avgörande match mot Frölunda i Scandinavium. För tre spelare var det här välbekant mark för en avgörande match; Göran Lindblom, Johnny Forsman och Rolle Stoltz var nämligen alla med och vann SM-guld just där, tio år tidigare. Siffrorna 10-1 är vid det här laget välkända siffror och Kari Jalonen gjorde skäl för lönen.

2006: Tredje gången gillt i Kvalserien. Leksand borta och Chad Hinz hemma-hos hade sänkt oss de tidigare två åren. Den här gången hade vi två chanser att klara det och första försöket gjordes i Nobelhallen, Karlskoga. Efter många om och men, vann vi matchen med 7-4 och efter 16 långa år var vi tillbaka i Elitserien. Återigen skedde detta på bortaplan och gudarna vet hur det hade gått om vi hade varit tvungna att besegra Rögle hemma i sista omgången.

2013: Vi kan ju knappast klandra laget för att de var så bra att de vann med 4-0 i matcher mot Luleå i finalspelet och lite charm har det ju att Luleborna tvingades se Jimmie Ericsson lyfta bucklan. Samtidigt hade man ju givetvis önskat att vi hade fått fira tillsammans med laget på hemmaplan. Nu skedde det förvisso samma natt utanför Skellefteå Kraft Arena, men just den där sekunden när det avgörs är den sekunden alla fans längtar efter att få uppleva.

2014: Det går ju inte att lägga sig i en SM-final, men det var nog ganska många som faktiskt hoppades att AIK skulle låta Färjestad vinna den fjärde finalen, som spelades i Karlstad. Återigen, tänk att få fylla isen, tillsammans med tusentals andra supportrar och få uppleva en pokallyftning på plats. Hur många timmar skulle det ta innan ramsorna slutat sjungas och arenan var helt tom på folk? Hoppas verkligen att chansen återkommer under vår livstid.


Hur psykoanalyserar man då detta? Är pressen från bygden för stor? Är det bara slumpen?
Slumpen är det nog inte riktigt. Det här är ju en hockeybygd som blöder svart och gult och det går inte att undvika att märka för spelarna hur stämningen på stan är dagar och veckor före viktiga matcher. Det gäller att kunna vända den pressen och det intresset till något positivt.

Jimmie Ericsson berättade i hans avsnitt av Skellefteå AIK-podden att han lärt sig att utnyttja publiken till att varva upp sig själv och höja sig några procent. Ser vi till Pär Mikaelssons nerver, gynnades han inte direkt av att det blev spännande. Pär kände nog en enorm press av att bära ett helt lag och en hel bygd på sina axlar och lyckades aldrig vända det till något positivt.

AIK:s vision att minst 50% av laget ska vara från de egna leden, innebär förmodligen att man som "inhemsk" spelare känner lite extra. Kanske har man själv stått på ståplats och sett sina idoler vika ner sig. Jämför det med Växjö Lakers, ett lag helt utan själ och egna spelare. Då spelar det nog inte särskilt stor roll att man spelar hemma, då ens föräldrar sitter och tittar på TV i Stockholm, Nebraska eller Skellefteå, istället för att vara på plats med övriga släkten på läktaren.

Man vet ju själv vilken extrem psykig stämning som vår publik kan skapa. Det går verkligen att ta på ångesten i arenan när det gäller som mest, men det är ju då det samtidigt är härligt att leva. Det här är ju heller inget man kan förbereda sig för som spelare och lag. Om vi tittar på exemplen ovan har ju hela laget bytts ut mellan gångerna som det verkligen ska avgöras hemma. Nästa gång det är dags är det bara att hoppas att spelarna har vett att njuta av situationen och möjligheten. Publiken kommer tyvärr inte att kunna bidra till det.